är detta förtrots?

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
lillmatte
Inlägg: 81
Blev medlem: lör 11 dec 2010, 22:33
Ort: Östergötland

är detta förtrots?

Inlägg av lillmatte »

Hej!

Har en fantastiskt fin liten kille som är exakt 1,5 år (idag!). Han är en glad liten pärla för det mesta men den senaste månaden har vi börjat notera förändringar i humör och beteende, ja, i det mesta faktiskt.

Vi har haft lite stökiga veckor, med en massa farande kring jul och nyår, och sen en flytt, och kanske har detta bidragit till att världen svajar lite för honom? Vi har dessutom haft både magsjukor och flunsa hela familjen, och är kanske lite allmänt nednötta i kropp och själ.

Vi har hursomhelst börjat notera ett rent ut sagt jäkla humör hos lillkillen :shock: Han kan få totala raserianfall som får Hulken att blekna i jämförelse. Det kan utlösas av allt från småsaker (duplogubben fastnade inte på EXAKT rätt sätt på duploklossen) till rena missförstånd mellan oss och honom. Vi skulle behöva lite tanketips kring hur vi ska göra här.

Till exempel har matsituationen visat sig bli lite problematisk. Häromdagen höll han och pappan på och bygga med duploklossarna medan jag fixade färdigt maten. Vi gav honom besked på förhand att vi strax skulle äta, pappan hjälpte honom att "parkera" bilarna i garaget och vinka hejdå till klossarna. Ändå får han ett totalt raseriutbrott när det är matdags, lägger sig och bankar och sparkar på golvet, Hulkenstyle. Vi sätter oss vid bordet och börjar äta, eftersom vi tänker att vi ska försöka avdramatisera händelsen. Han leker vidare. Jag går bort till honom och säger igen att det är dags att äta och att vi ska vinka hejdå till sakerna som vi kommer att träffa sen igen. Hela tiden är vi lugna och mjuka på rösten. Nåväl, det hela går över när jag till sist "lockar" honom till bordet med majs och sen sitter han - ganska - lugnt och äter. Hur glad som helst.

Dagen efter blir det total härdsmälta. Han får ny mat, något han aldrig prövat förut, och det kan ibland bli en total miss. Han skriker, biter i haklappen och försöker slita den av sig, kastar mat över hela köket, gråter, skäller. Jag lirkar, är bestämd men glad, omväxlande lämnar honom i fred och inte, men kontentan är att han VILL UT UR STOLEN NUUUU. Tyvärr slutar det med att han på något sätt krånglar sig fast i stolen med ett av sina underbart små tjocka ben, och vi måste ändå "rädda" honom ur stolen. Eftersom han inte vill äta något av maten får han en macka med leverpastej, men eftersom pastejen inte ligger EXAKT på mackan som den ska, får han ett bryt och sen ligger pastejen inte alls på mackan kan vi säga...

Till sist kapitulerar vi och det blir ingen middag den dagen.

Några frågor då:
HUR?? Jag har läst om att gå i pakt, men jag fattar liksom inte hur jag ska göra i såna här matsituationer. Vi håller oss väldigt lugna vill jag säga, det skriks och bråkas inte från föräldrahåll utan vi lirkar så gott det går. Men man undrar ju, ska vi möta honom när han får ett bryt för att han inte vill ha på sig haklappen? Ska vi möta honom när han inte vill äta maten? Ska vi möta honom när han absolut inte vill sluta leka med duplot (eller vad det kan vara)?

Att "sluta" göra något brukar ju funka ganska bra, t ex räkna ner när man ska sluta gunga, gå från parken osv. Men att "börja" göra något, t ex äta? Och hur mycket märker han att vi egentligen är superängsliga för att han inte ska orka sova hela natten när han inte äter ordentligt?

Åh så förvirrande. Någon som har något bra tips?
Lillsumo kom mitt i augusti 2010, kurad och minikurad vid 4 resp 5 månaders ålder.
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: är detta förtrots?

Inlägg av miniz »

Hej och välkommen! :D

Det làter som förtrots, ja. Har du läst förtrotstràdarna pà barnafostran?
http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=8&t=18665

Där fàr du mànga tankar om hur man kan jobba med förtrotsbarnet och hjälpa det vidare och ut av frustrationen.

Tänk pà
:arrow: social delaktighet
:arrow: utevistelse
:arrow: humor
:arrow: rutiner
:arrow: avledning
:arrow: förberedelse
:arrow: muta
:arrow: teater
och
:arrow: pakta.

Läs tràdarna och kom med funderingar sà kan vi bolla vidare.

Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
lillmatte
Inlägg: 81
Blev medlem: lör 11 dec 2010, 22:33
Ort: Östergötland

Re: är detta förtrots?

Inlägg av lillmatte »

Hej igen!

Har plöjt de där trådarna tidigare, men det tränger liksom inte in förrän man faktiskt är där. Ägnade förmiddagen åt att surfa runt här och läsa trådar, och fräscha upp tips och tankar. Det som känns bäst är ju att få bekräftelse på att det här är ett stadium som de flesta barn tar sig igenom. I hemlighet har nog både jag och min sambo oroat oss för lillkillen, för att han inte mår bra och för att våra respektive relationer aldrig ska bli lika bra igen. Vi har ju verkligen haft det fantastiskt med vår lilla solstråle och känner oss så ledsna över hans frustration.

I vårt hem råder humor som en slags övergripande filosofi (därmed inte sagt att vi inte tar saker på allvar), men med skoj och knasigheter har vi tacklat det mesta hittills. Och det känns skönt att det fortfarande funkar.

Vi satte oss ner och hade rådslag idag, jag och sambon, och kom fram till att vad vi kanske främst måste jobba mer med är den sociala delaktigheten som fått stryka på foten på sistone. Kanske mest för att det har varit så jäkla stökigt med flytt och alla sjukdomar. Till middagen nu hjälpte han till exempel till med att plocka in och ut i kylen, duka och ställa fram. Han hyvlade med stor framgång massor av ost till översvallande tacksamma föräldrar och diskade sedan hela köket till någon slags Stilla Havsstatus. Succé! Bara några exempel på vad det blev idag, och vi kan bli mycket bättre och känner oss peppade på att bli det.

Det är ju så himla ROLIGT att ha med en unge i allt det där. Ja, det blir lite kladdigt, ja, det tar lite längre tid, men gud vad roligt det är.

Han åt då inte mycket av själva middagen, men vi gjorde ingen grej av det och han satt faktiskt kvar i stolen hela tiden och småpratade med oss och skålade glatt och ymnigt med sitt mjölkglas. Vi försöker tänka att han väl äter om han är hungrig och nojar - med viss ansträngning - inte upp oss, och så får han lite mer välling till natten.

Vad gäller paktande famlar vi lite i luften. Det är faktiskt lite som att lära sig ett nytt språk, att tänka i termer av pakt. Kanske inte ni proffs tänker på, men det är lite trögt i början hehe ;) Där kan vi behöva tips vid t ex matkrångel och alltför ilskna overallpåtagningar.

Vad gäller det övriga på din lista tycker jag att vi är rätt duktiga - om man får säga så själv ;) Vi förbereder massor, pekar och förklarar. SEN och SNART och EN ANNAN DAG går varma. Vi mutar oss förbi det värsta krånglet med t ex overallen. Strumpor hamnar ofta på mammas och pappas öron innan de hamnar på rätt fot. Rutinerna sitter som berget sedan lång tid tillbaka. Utomhus är han 2 gånger per dag. Avleder försöker vi också. Det kan ibland gå hand i hand med en muta, tycker jag. T ex "Vet du vad, vi låter ryggsäcken ligga kvar i vagnen (istf att slänga den över bron och ner på motorvägen) och går och gungar istället". Brukar besvaras med ett "GNGAA!" och allmän extas.

Men alltså. Hur skulle ni tackla härdsmältor vid maten? När han t ex blir fullkomligt skogstokig över att ha på haklapp och slåss och spottar för att komma ur sin matstol - bara för att fastna. Missar man nåt genom att gå honom till mötes och ta bort haklappen? Missar vi nåt om vi låter honom slippa äta mat han får bryt över just nu? Alternativa förslag för att inte skapa problem kring maten? Ibland när vi tar upp honom efter middagssömnen är allt bra, han är gosig och glad, och så sätter man sig i soffan och helt plötsligt är allt fel. Det är jättesvårt att spola tillbaka och fatta vad det var som hände, och helt plötsligt ligger han på golvet och bara är så förtvivlad. Hur hantera det?

Tja. När jag skriver här inser jag att det kanske trots allt är avledning som specifik manöver i specifika situationer. Vi får pröva det och se om det blir bättre. Återkommer :wink:

...såvida nån inte har nåt att tillägga?
Lillsumo kom mitt i augusti 2010, kurad och minikurad vid 4 resp 5 månaders ålder.
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: är detta förtrots?

Inlägg av miniz »

Vad glad jag blir av att läsa det du skriver!

Har du läst tràden om att pakta? När jag paktar försöker jag tänka att jag förstàààr problemet och tycker det samma.

Avledning, muta och humor funkar annars kanon pà smà liv.
Och sà klart social delaktighet, jag tror att diska är det roligaste man kan göra när man är 1,5 àr! :D

Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: är detta förtrots?

Inlägg av Alma »

lillmatte skrev:Hej igen!

Har plöjt de där trådarna tidigare, men det tränger liksom inte in förrän man faktiskt är där.
Hej lillmatte! Känner igen mig i flera av dina beskrivningar, och även denna. Föräldraskapet är verkligen något man djupdyker in i för varje steg ungen tar...

Kan inte ge dig självsäkra råd men dela tankar om det du skriver!
lillmatte skrev:Ägnade förmiddagen åt att surfa runt här och läsa trådar, och fräscha upp tips och tankar. Det som känns bäst är ju att få bekräftelse på att det här är ett stadium som de flesta barn tar sig igenom. I hemlighet har nog både jag och min sambo oroat oss för lillkillen, för att han inte mår bra och för att våra respektive relationer aldrig ska bli lika bra igen. Vi har ju verkligen haft det fantastiskt med vår lilla solstråle och känner oss så ledsna över hans frustration.
Du skrev innan jul första gången i den här tråden och då fyllde han 1,5 år. Jag minns med min son att någon gång däromkring tog livet ett språng från att inte allting var "JA, FANTASTISKT" till att också säga "NEJ INTE ALLS FANTASTISKT" till tillvaron och till oss föräldrar. Jag minns att jag tänkte att han blivit stor, nu känner han riktig skillnad på sig själv och omvärlden. Från och med nu kommer han att både med ja och nej börja forma sitt och andras liv, göra avtryck med sitt liv...

Och det blir ju skillnad. Från att ha haft en helt "nyväckt" upptäcktsresande som fascinerat betraktar allt och alla vid matbord och andra ställen, till en som vill styra resan lite själv. Ibland kommer han glatt styra hit och dit, ibland kommer han att vara frustrerad för att det inte går. Som medresenär vet man ju lite av vad det är.

Det hjälper att inte sätta sig själv i centrum, har jag märkt. Alltså sonens utbrott är inte alltid kritik av föräldrarna även om det formuleras så. Om man vid varje frustration som barnet har - över att saker inte funkar, att det inte går som han vill, att livet är svårare än man ibland klarar med de gamla vanliga tricken - tar det som att man har ansvar för att få BORT frustrationen för barnet (eller ännu värre försvara sig mot att den riktas mot en själv) så blir det förvirrande.

Det är här "paktandet" och humorn är till så stor hjälp, dvs att man visar att man är MED barnet i frustrationen och visar en möjlig väg ut (ungefär).

Du skrev tidigare att han fick raserianfall när han misslyckades.
lillmatte skrev:Det kan utlösas av allt från småsaker (duplogubben fastnade inte på EXAKT rätt sätt på duploklossen) till rena missförstånd mellan oss och honom. Vi skulle behöva lite tanketips kring hur vi ska göra här.
Men det var väl inga småsaker! Jaså hamnade duplogubben HELT FEL? Nämen fy bubblan, det var ju inte kul! VAD ska vi göra? Skrika åt den? Nää, funkar inte. Banka? Näää, inte det heller. Bryta loss den? JAAAAA! Kolla, vi kunde! NU kan vi äntligen sätta den rätt! VAD BRA DET GICK ATT LÖSA!

Och att bli missförstådd? Inte kul alls, faktiskt urjobbigt för alla människor. Jag minns några teaterliknande konversationer med sonen under den tiden han inte kunde uttala så man fattade, och när han ändå ville använda språket. Som charader, där han hade svaret och jag uppgiften att gestalta. Jag med stora gester (och om han redan var i gråt och skrik av frustration började jag ofta med knasfrågor): Menar du hälla lampan i glaset? Nääääää, vad tokigt! Menar du hälla mjölken på golvet? Nääää... osv, till dess att något av förslagen kunde bejublas som vettigt (sonen hade ofta glömt vad det var han ville säga från början).

I förra inlägget berättar du också om matsituationen. Hur är den nu?

Tänkte att under trots är det inte alltid läge att matexperimentera. Ettåringen som fascinerat åt allting vill i gungingsperioder och i utvecklingssprång inte så mycket av detta. Vi har själva haft en oändlig resa med mat och matsituationer, och ett tips härifrån och från Anna har hållit igenom hela resan. Att introducera en liiiiten bit av det nya, och göra resten välkänt.

Ett som kan funka för att göra matstunder trevliga är att laga tillsammans. Nu när han säkert kan stå på pall säkert kan han ju laga till en hel del också. Har du provat att låta honom vara med i en hel process? Nu går vi till kylskåpet, tar ut nånting, når du? OK, håll den hårt, nu ställerr du försiktigt på bänken, tar fram pallen till bänken, mosar med sked, blandar i skål, rör med slev, lägger i kastrull (lite handräckning medan ni andra lagar på ert håll). OJ är du redan klar, jamen då tar vi pallen till spisen och värmer upp det hela. (Står man tillsammans funkar det med en riktigt liten också, barnet rör i ena kastrullen, man själv i en annan och är hmöret inte så att man klarar att hantera heta saker med barnet står barnets platta helt enkelt inte på, men röras måste det.)
lillmatte skrev:I vårt hem råder humor som en slags övergripande filosofi (därmed inte sagt att vi inte tar saker på allvar), men med skoj och knasigheter har vi tacklat det mesta hittills. Och det känns skönt att det fortfarande funkar.
Härligt! Det kommer att funka hela livet tror jag...
lillmatte skrev:Vi satte oss ner och hade rådslag idag, jag och sambon, och kom fram till att vad vi kanske främst måste jobba mer med är den sociala delaktigheten som fått stryka på foten på sistone. Kanske mest för att det har varit så jäkla stökigt med flytt och alla sjukdomar.
Känner igen. Vi har just haft en influensaperiod där sonen var den friskaste, och HUA vad det tog. Jag som brukar klarar att sätta sonen i arbete när jag inte orkar, klarade inte ens det och han fick alldeles för mycket egentid. Märks nu, behovet av gemensamt arbete är enormt... Man får ta igen!
lillmatte skrev:Till middagen nu hjälpte han till exempel till med att plocka in och ut i kylen, duka och ställa fram. Han hyvlade med stor framgång massor av ost till översvallande tacksamma föräldrar och diskade sedan hela köket till någon slags Stilla Havsstatus. Succé! Bara några exempel på vad det blev idag, och vi kan bli mycket bättre och känner oss peppade på att bli det.
Vad bra! Ju mer av detta man gör, desto lättare blir det också att få proportion på de situationer som inte funkar. Förutom att lagarbetet också gör att alla bliir mindre frustrerade när duplot - eller diskmaskinen eller annan vuxengrej - inte funkar.
lillmatte skrev:Det är ju så himla ROLIGT att ha med en unge i allt det där. Ja, det blir lite kladdigt, ja, det tar lite längre tid, men gud vad roligt det är.
:D Kunde komma från mig. Jag har varit förälder i ca 5 år men jag är också som nyförälskad. Vad mycket roligare och mer intressant det var än jag hade fattat innan!
lillmatte skrev:Vad gäller paktande famlar vi lite i luften. Det är faktiskt lite som att lära sig ett nytt språk, att tänka i termer av pakt. Kanske inte ni proffs tänker på, men det är lite trögt i början hehe ;) Där kan vi behöva tips vid t ex matkrångel och alltför ilskna overallpåtagningar.
Jag är verkligen inte en av de erfarna och kloka här, men paktande tycker jag mig ha någon sorts kläm på. Inte så att jag alltid klarar att vara bästa kompis med min son, men principen förstår jag och använder jag naturligt - när jag inte är stressad, trött elller sjuk vill säga.

Berätta mer konkret om dina och era situationer med sonen så kanske jag kan komma med konkreta tips på "paktande"!
lillmatte skrev:Vad gäller det övriga på din lista tycker jag att vi är rätt duktiga - om man får säga så själv ;) Vi förbereder massor, pekar och förklarar. SEN och SNART och EN ANNAN DAG går varma. Vi mutar oss förbi det värsta krånglet med t ex overallen. Strumpor hamnar ofta på mammas och pappas öron innan de hamnar på rätt fot. Rutinerna sitter som berget sedan lång tid tillbaka. Utomhus är han 2 gånger per dag. Avleder försöker vi också. Det kan ibland gå hand i hand med en muta, tycker jag. T ex "Vet du vad, vi låter ryggsäcken ligga kvar i vagnen (istf att slänga den över bron och ner på motorvägen) och går och gungar istället". Brukar besvaras med ett "GNGAA!" och allmän extas.
=D>
lillmatte skrev:Men alltså. Hur skulle ni tackla härdsmältor vid maten?
Jag har bland annat
:arrow: låtit sonen vara delaktig i matlagningen och förberedelserna för middagen
:arrow: om han varit inne i viktigt eget projekt har jag strax innan middagen avbrutit det för att han ska hjälpa till och komma i "middagsstämning" han med. Att "avrunda" har vi kört med som förvarning och sedan, om sonen haft ett viktigt projekt, blir det ofta högmotiverrade matlagningsuppgifter först. Efterrätten...
:arrow: jag har med vissa kladdgrejor och kladdavvisande saker varit konsekvent, och struntat i resten. T ex var jag (av någon anledning) så konsekvent med hakklappen att sonen inte många gånger behövde testa om det verkligen var nödvändigt. Däremot låter jag honom ofta äta med fingrarna fortfarande (han är fem år!) för att jag vet att han då äter mer. Rätt eller inte, det får gå. Jag tänker att halva världen ju äter med fingrarna och att han ju är någorlunda hyfsad på bestick när det verkligen gäller.
:arrow: mat har varit ett stort kapitel för oss, jag har genom forumet lärt mig att coola ned (ett ickedeprimerat, friskt barn svälter sig inte till döds), introducerat i sakta takt och särskilt i trotsperioder, lärt mig att blanda linser, morötter och nötter i allt, kokat ihop det mest fantasifulla med sonen för att avsmakningen vid arbetsbänken är roligare och i perioder blir det väsentliga matintaget. Ofta gör vi också nyttiga efterrätter, de är bra att ha i bakfickan under trotsperioder hela livet tror jag!

Återkom gärna och berätta hur du tänker och hur det går med solstrålen som fått lite egna synpunkter på strålandet! :wink:
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
lillmatte
Inlägg: 81
Blev medlem: lör 11 dec 2010, 22:33
Ort: Östergötland

Re: är detta förtrots?

Inlägg av lillmatte »

Åh Alma, vilket jättefint svar! Tack, tack, tack! Så många klokskaper du skriver, jag suger åt mig som en svamp.

Matsituationen är grymt mycket bättre nu. Jag skrev ju förra veckan, och redan samma dag hade vi gjort upp en plan för att engagera honom i maten. Till exempel hade vi ännu inte regelmässigt börjat äta middag ihop alla tre. Vi kände att vi inte hann fixa maten så att den var färdig till att han skulle äta kl 17, utan vi stora åt efter att han lagt sig klockan 19 och så fick vår pojke samma mat, fast dagen efter.

Fel, fel, fel. Visade det sig. Det är ju så lustigt också, eftersom vi båda ofta har sagt hur gärna vi vill vara en familj där man sitter ner och äter middag ihop. Vi har båda haft det så i uppväxten, att våra föräldrar tydligt deklarerat att middag, äter man ihop. Sen kan man fara åt alla möjliga håll både före och efter, men middagen, den äter man ihop. Lustigt nog missade både jag och min sambo när den tiden uppenbarade sig i vår egen lilla familj... :oops:

Hursomhelst, vi planerar veckomatsedel och lagar och äter middag ihop. Det har inneburit att vi skjuter en halvtimme på middagstiden, men det accepteras av samtliga. Och JÄKLAR (ursäkta) vad roligt vi har det. Och vad jag ÄLSKAR det! Vi försöker involvera lillkillen i matfixandet, och det är tydligt att han gillar det. Men även när han inte varit med och lagat är han mycket gladare och nyfiknare på mat och äter utan några större problem eftersom vi sitter ihop alla tre och har en trevlig stund. Vi ignorerar mängden han äter och tja, han verkar ju inte hungrig, så han äter nog vad han behöver :wink:

Idag fick vi en liten lektion i attityder kring maten också. Vi hade lagat mat som vi tänkte att han kanske inte skulle gilla så mycket (har verkligen inte gått tidigare), så han fick äta gårdagens men tillsammans med oss. Hur slutade det då? Joho, han åt huvuddelen av vad som var på min tallrik, MYCKET glad och nöjd. Så, där fick vi :D

Vårt största problem just nu är att vi har låtit nätterna kajka ihop totalt. Vi har helt enkelt darrat på manschetten och varit helt inkonsekventa, och får skylla oss själva. Så ikväll började jag kura igen. Det är jag som får göra det, för något sakligt går det då inte att hitta i min sambo när det gäller det här. Jag har kört iväg honom för själva nattningen, och inatt sover han i källaren. Jag sitter och peppar för alla uppvak och hoppas, hoppas, hoppas att lillkillen ska hitta tillbaka till sitt goda sovande igen. Det tog honom 45 minuter att somna ikväll, något som inte hänt på ett år, men kanske var det bra att få en chans att sätta ramsan igen.

Nåväl, önska oss lycka till, vi kämpar med det och tack vare fina råd och andras erfarenheter känns det som att vi är på rätt väg!
Lillsumo kom mitt i augusti 2010, kurad och minikurad vid 4 resp 5 månaders ålder.
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: är detta förtrots?

Inlägg av Alma »

=D> Låter jättebra! Kul att höra. Bra att ni fått ihop det med gemensamt ätande också, det är inte alltid det enklaste!

Om (eller när, det kan ju gå i perioder) man själv tycker det är kul att laga mat ihop så brukar barnen hänga med. Min son har haft en period av Mycket Viktiga Egna Projekt som till och med slagit ut intresset att vara viktig i matlagningen och att laga efterrätt, men han har en kompis som tycker det är skoj och han blir den som inspirerar sonen så att han kan lämna sina projekt en stund.

Man är minsann inte alltid sitt barns bästa inspiratör! Men så länge man är det är det bara att njuta...

Duka är en grej som nära tvååringar kan tycka är kul. Det är också väldigt roligt att se hur de uppfattar hur matbordet är organiserat. Jag minns att min son fick plocka själv i diskmaskinen (denna maskin är super för en liten, helt rätt nivå på allting och ett härligt lock att sitta på - ställ något under bara så att kryp upp inte behöver bli ett nej). Mycket skoj att se vad han valde att sätta fram. Lite senare blev det inspirerade för räkningen också, en för mamma, en för pappa... en, två... FEM! :-)

Bunke, slev och ingredienser som man får lägga i och röra runt räcker ju hur långt som helst. Men det finns också maskiner som är roliga. Ett antal maskiner som mixerstav, elvisp mm kräver ju föräldrahållande en lång tid, men en apparat som vi haft och fortfarande har mycket skoj med är juicemaskinen.

Vi dricker mycket färsk apelsinjuice och när sonen kom tröttnade jag på att vrida ur saften mekaniskt varje morgon så jag köpte en 200-spänns maskin. Man skär apelsinerna i halvor, trycker dem en och en på en roterande press och då snurrar den runt med motorkraft. Trevligt ljud, inget att göra sig illa på, och snabbt går det. Juicen rinner i framkant och förhoppningsvis ned i ett glas.

Storfavoriten. Barnen kan jobba själva från låg ålder. Alla sonens kompisar vill prova när de kommer, och sonen tycker fortfarande att det är kul. Bra juice blir det också, en hel del utanför i början men en hel del i glaset också.

Ja, och så är det brödbak då. Innan sonen kom hade jag väl kanske gjort tre brödbak eller så. Nu kör vi surdegsbak så det skvätter och vi degar ihop ofta, det är så kul att baka med ett barn! (Och så kan man stoppa i allt möjligt i brödet, grönsaker, linser, nötter, oljor...) En nästan 2-åring kan bli urbra på brödbak!

Innan sonen kom hade jag aldrig använt en mixerstav och jag hade ingen elvisp eller diskmaskin heller. Nu funderar jag faktiskt på vilken nästa maskin som kan vara kul att jobba med så att matlagningen kan matcha de viktiga projekt som sonen håller på med. Eller så kör jag igång smoothisarna regelbundet igen, de är alltid poppis både som mellis, dryck och efterrätt.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"