Åhhh, minnerna strömmar på...
Jag hade stora förväntningar till att "änglar skulle gå genom rummet" när min stora tös skulle få hälsa på sin lillasyster. Jag had allt planerat i huvudet, såg händelsem framför mig länge innan lillasyster föddes, och harmonin jag skulle känna hade jag nästan också känt på innan...
Och så blev det ju inte så!
Storasyster, som hade fått en ny docka med tilhörande dockvagn, tittade knappt på den lilla, och återgick till att titta på TV. (Dock med nya dockan bredvid sig).
Jag blev så besviken! Och besvikelsen höll i sig i dagar. Storasyster var ju inte intresserad alls! Det enda samspelet de hade var att de väckte varandra på natten...
Jag var förtvivlad!
Nu skulle jag ju gjort helt annorlunda. Först och främst skulle jag ju varit kollugn, och dragit på axlarna. För det här går ju över, och de som ska hjälpa till med det mamma och pappa.
Attityden av självklarhet.
Nu är hon här, och nu bor hon här. Hon är vår, alltså även bebispojkens. Sånt händer. Plötsligt finns det ett barn till. Bara att vänja sig.
Skriker hon, så ropar hon på någon, och det kan ju väl så gärna vara på bebispojken! Kanske han, som är barn själv, kan vara den som fattar vad hon vill? Han måste komma och hjälpa, nu direkt! Är hon Hungrig? Våt? Kall? Är det för mycket ljus? Ja, vad kan det vara??
Eller så kan ha hjälpa när hon är tyst. Det är viktig att bebisar har tio tår. Har hon det? Hur är det med fingrarna?
Och det måste hämtas saker. Lässkyltar med ord som blöja, napp, filt? Kan det vara något?
Och mycket prat och förstående. Blev det lite konstigt här hemma nu? Är det svårt att vara (bebispojkens namn) nu, tycker du? Prata till honom som om han förstår, för det gör han. Hitta på hemliga hand-tecken. Ett som betyder "Jag älskar dig!" (Jag har ett sånt med mina barn. Jag stryker ena handen över andra axeln. Vi han göra det tecknet till varandra överallt, ingen annan förstår, och vi behöver inte använda ord. Barnen hittar stor trygghet i det tecknet). Ett annant tecken kan vara "Jag är ledsen". Det är ett underbart sätt för en snart treåring att kunna kommunisera just det utan att använda ord. Då kan man antingen släppa allt och ge en kram, eller visa "Jag älskar dig" tecknet, och sedan när man kommer från kan man ta sig an sin ledsna son.
Och tålamod. Alla behöver tid att vänja sig.
Det var härligt för jag saknade honom oerhört den natten jag var borta... Allt bra så långt. Sedan säger jag: Kom jag ska visa dig ngt!