Hej!
Vad bra att ni tar upp det här. Tänkte bara ge en synpunkt "från andra sidan"
Är själv läkare och kan berätta att man kan känna sig väldigt osäker inför hur föräldrar vill ha det med sina barn, eftersom de, precis som vuxna, är väldigt olika. Din lista, Alma, tycker jag verkligen att ni ska förmedla till er vårdcentral! Det ger otroligt stor trygghet för undersökaren att veta precis hur föräldern/barnet vill ha det.
Vissa barn vill INTE ALLS känna, peta, veta, medan andra är supernyfikna. Sedan tycker jag som du skriver, att det är helt självklart att försöka etablera en kontakt med barnet innan man hanterar honom/henne fysiskt. Det är en självklarhet även för mig som undersökare. Nu jobbar jag inte längre på vårdcentral där man nästan träffar flest barn utöver barnkliniken, men jag försökte alltid gå i någon slags pakt med barnet (långt innan jag hört talas om AW's paktande) vid undersökning. T ex fråga om barnet hört sitt hjärta själv någon gång, och låta det lyssna med stetoskopet. Funkar på något äldre barn. Men ibland går det faktiskt inte. Eller så har man själv försökt, men tycker inte att man får något gensvar. Då kan det vara upp till föräldern att "ge klartecken" genom att öppet pakta med sitt barn. Tycker jag i alla fall.
Jag föreslår att man som förälder är jättetydlig och lämnar beskedet till vårdpersonalen som ett slags jagbudskap, så borde man kunna mötas. Återigen, vi som jobbar i vården är för det mesta helt vanliga och vettiga personer som själva är föräldrar, mostrar, farbröder, mormödrar etc, men framför allt människor som själva vill ha respekt. Det vore ju fasen om vi inte kunde hantera andra människors önskan om samma sak.
I de situationer det kan uppfattas som känsligt, är det jättefint om man tydligt förmedlar till läkaren och sjuksköterskan hur man har pratat om det. Det bidrar till att avdramatisera det, eftersom man från vårdens sida kan hjälpa till att hantera det.
Jag tar såklart inte ansvar för alla puckon som finns såväl i min yrkeskår som i andras
Vill bara säga att jag tycker att det är SUPERBRA att vara tydlig som förälder i kontakter med vården!
Lillsumo kom mitt i augusti 2010, kurad och minikurad vid 4 resp 5 månaders ålder.
Jag försökte få igång samarbete mellan dem genom att fråga tandläkaren om knapparna till stolen medan hon bannade sonen för att han inte satte sig i givakt på en gång... Och medan jag fick nej till att labba med stolen fick sonen en träpinne att leka med som han bröt av och satte i handen på läkaren. Hrm... Sedan frågade tandläkaren om sonen ville öppna munnen själv eller om hon skulle "hjälpa" honom att göra det. Luktade hot om våld, så vi gick därifrån utan särskilt mycket gjort annat än att vi alla fått en rätt dålig erfarenhet av varandra.