min son , 2år i mars slår mig, varför?

[andrietta]

Hej!
jag är helt ny här och hoppas jag gör på rätt sätt nu.

önskar jag kunde få lite vägledning angående min son som har börjat slå mig. han blir 2 år i mars och när han blir arg så går han fram till mig och slår till. även om det är hans pappa som säger till honom nåt som han blir arg över så går han ändå fram till mig och slår. jag fattar inte vart han fått detta ifrån. jag har aldrig nånsin slagit varken honom eller någon annan. ingen annan i vår närhet slåss heller. nu börjar det bli så jobbigt och trots att jag säger ifrån ordentligt så fortsätter han. jag försöker hejda honom om jag hinner innan själva slaget och då säger jag till honom slå här på golvet eller på bordet om du e arg men inte på mamma. ofta funkar det och han glömmer liksom bort att vara arg. jag hinner ju inte se varje gång han tänker slå och nu börjar det bli jobbigt. jag e så orolig att han ska börja slå nån annan oxå. vill verkligen inte han ska börja slå kompisar på förskolan eller fröknarna där.
jag undrar varför han slår mig? är det nån som har en teori om detta? är det inte väldigt tidigt i den åldern att göra så? sen vill jag verkligen ha vägledning hur jag kan få bukt på detta.
är tacksam för alla råd jag kan få
mvh andrietta

[miniz]

Hej och välkommen hit till forumet!

Jag minns ocksà när min nu fyraàring kunde fà för sig att slà mig, men aldrig sin pappa. Varför vet jag inte, kanske freud har nàgon mening om saken eller kanske det var for att det är jag som är hemma. Iallafall när det hände sà föll jag inte i offerrollen och tog emot.

Det som gäller här att ta den lilla handen och visa hur man gör, man klappar kinden, ààà sà skönt. Varje gàng! Tusen gànger kanske, men Rom blev heller inte byggd pà en dag. Om han envisas med att slà envisas du med att visa hur det fungerar.

Här är en tràd du kan läsa.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?p=58288

Kram.

[blivandemamma]

Fast du, farmor. Det är ju råd i Barnabokens anda som ges här på forumet. Inte för att man inte får tycka annorlunda utan för att det här är Anna Wahlgrens forum. Vi har en syn här som bland annat ifrågasätter det här med att säga "nej" och vara "bestämd" till ett så litet barn som en 2-åring. Detta går att läsa vidare om i barnaboken.



Anna

[annawahlgren]

Välkommen är du, Andrietta

Jag är glad att du hittade hit.

Tack, blivandemamma Tack, miniz

Man kan psykologisera hur mycket som helst kring VARFÖR en liten tvååring slår sin älskade moder. Fråga mig - jag fick världens stjärnsmäll rakt i ansiktet när jag i all fredlighet (och kärleksfullhet) skulle byta blöja på min åttamånaders. PANG! Jäklar, vad ont det gjorde. Jag hade böjt mig ner för att pussa på henne när blöjan var klar och jösses - det var tacken

Jag blev så till mig och ifrån mig att jag störtade till barnpsykolog Ungen måste ju vara absolut vansinnigt olycklig, tänkte jag (och sa jag) eftersom hon gav mig en smäll rakt i nyllet bara så där. Jag var verkligen skakad. "Äsch", sa psykologen, "hon bara testar." Jaha, tänkte jag. Testar vadå?!

Så blev jag med åtta efterföljande barn möjligen en liten smula klokare. Handen, den Fantastiska Handen, är och förblir ett Redskap. Vad använder vi inte händerna till, varje dag? Precis som tänderna är redskap - dem kan man bita med och SKA man bita med. Det är därför man får dem och har dem. Men VAD ska man bita Ja, inte VEM, i alla fall. Och till vad ska man använda sina händer Ja, inte till att slå folk och fä, i alla fall.

Betrakta det hela som ett missförstånd, tycker jag följaktligen. Det är inte så lätt att veta alla gånger till vad man (barnet) ska använda de verktyg Gud nu gett en (eller de ömma föräldrarna). Säg bara i all enkelhet OJ DÅ. Så spärrar du tungan från att börja babbla. (Typ: litet missförstånd föreligger visst ) Ta de små händerna ögonblickligen, håll dem i dina och låt dem klappa dig på båda kinderna. "Å, så skönt! SÅ gör man med sina händer!" Och tacka gärna för "hjälpen" efteråt. "Tack, tack! Vad BRA! Nu blir mamma glad." Och returnera: "Känn, så skönt. Känn vad MINA händer kan göra. Skönt, va? Jaa!"

Prata inte mer än så. Visa, lära, leda, hjälpa - i handilng. Det är det hela. Med små tvååringar. Och äldre. Och yngre.

[andrietta]

tack så mycket för era svar. jag ska läsa den tråd som rekomenderats så fort jag får lite tid över man blir verkligen frustrerad när ens barn gör sånt som man inte vet hur man ska hantera. man vill ju liksom göra på rätt sätt så det blir så bra som möjligt för ens barn. det är så skönt att få diskutera med andra och få lite tips och råd. tack än en gång/andrietta

[Alma]

Jag är inlärd i att ställa varför-frågor om beteenden. Och jag mräker att jag har väldigt lite nytta av dem i vägledningen som förälder...

Det finns andra som ställer dem till min son när han tjoffar till någonting så det ramlar ned och går sönder, eller när han knuffar till någon så personen ramlar. Varför gör du så? Varför? Och så stannar liksom situationen av i detta.

Då ser jag något som jag INTE gillar. Att uppmärksamheten blir total på det man inte ska göra, utan utväg. Och att min son får epitet "obegriplig". Och att det är så ohjälpsamt att få det från vuxenvärlden!

Så jag ställer inte den frågan, jag avbryter också när andra vuxna ska hålla på med den till min son. Jag avleder, markerar vad man inte gör och visar fysiskt vad man gör. Säger numera (han är 5 år) att det där gör mig ledsen, det där gör ont, så här gör man, så härr blir det kul, om du ska tjoffa med en pinne så gör du det där och så här gör man med pinnen så att alla tycker det är kul... Knuffas gör man inte, råkar man knuffa till någon gör man så här. Osv.

Samma budskap om och om igen. År efter år... Till dess han flyttar hemifrån kanske?