En desperat mammas vädjan om hjälp...

[annikag]

Vår lilla bebis har nu blivit tre månader och vägen hit har kantats av problem, problem och mera problem. Det känns som att allting blev fel från början och nu är både jag och min sambo så utslitna av sömnbrist och självförtroendet så knäckt att vi inte ens orkar kravla oss upp från det bottenlösa hål vi alla tycks ha hamnat i..
Vår son Liam kom till världen med ett akut kejsarsnitt efter att i fem och halv timma ha stångats in i mitt bäcken som tydligen var för trångt för att han skulle kunna komma ut. På sex veckors kontrollen berättade jag att han var vaken mer eller mindre dygnet runt och bara sov i korta, korta intervaller varpå vi blev skickade till en "manuellterapeut" ( vi bor i Norge...) som konstaterade att han är väldigt spänd och stel i både nacke och rygg. Detta skulle alltså bero på den hårda förlossningen och enligt honom göra det svårt/ omöjligt för vår bebis att sova. Jah.. det var ju kanske en förklaring men det hjälper ju inte vårt barn eller oss att sova i praktiken...
Efter förlossningen fick jag infektion i snittet och vi låg på sjukhus i två veckor och allting var väldigt tungt och jobbigt och smärtsamt och vi fick helt enkelt ingen bra start alls... På nåt sätt lyckades jag amma igenom 40 graders feber och svåra magsmärtor och det en a med det fjärde men som bekant har man till tider inte nog med mat till sitt växande barn och därför gav vi också tillägg. Jag läste i "Barnaboken" om hur "kolik" egentligen uppstår och kände igen mig väldigt mycket. Precis efter förlossningen tog det två timmar innan jag fick ta emot Liam. Då låg han och sög på sin pappas fingrar i väntan på att få ett bröst. Sen var han som fastklistrad hos mig 24 timmar om dygnet. Han var ganska liten- vägde 2700 ungefär och väääääldigt hungrig verkade det som. Han sög och sög och sög. Den där BB sängen använde vi aldrig för precis som Anna säger fick han panik så fort vi försökte lägga ner honom. Jag tänker att det säkert var för att han var helt utsvulten och trodde på riktigt att han skulle lämnas att svälta ihjäl om vi inte höll i honom... På tredje dagen efter förlossningen började han skrika. Och som han skrek. Och ingen gjorde någonting! Jag och pappan stod handfallna. Dag fyra- efter ännu ett sömnlöst dygn- bad jag om hjälp. Vi kunde ju inte åka hem med ett barn som bara skrek! Då äntligen gick en barnmorska och hämtade 15 ynka ml ersättning och lilla bebisen lapade glupskt i sig och föll i sömn i en hel timma...
Jag vet inte om detta var med på att bidra till att allt blev som det blev... Men medan jag var sjuk kunde jag inte ha honom hos mig hela tiden. Några timmar på natten tog personalen hand om honom vilket måste ha varit väldigt traumatiskt för en liten bebis som absolut inte ville ligga ensam i sin säng ( och gud vad bebisarna skrek där ute hos personalen...). Jag mådde så dåligt av att lämna honom till personalen att till slut beslutade vi att Liam skulle följa med sin pappa hem istället. Han sov nästan ingenting och jag var så dålig att jag behövde sova åtminstone 3/4 timmar per dygn för att orka med.
När jag äntligen kom hem var jag svag och trött och Liam fortsatte med sin sömnterror. Han sov i 20 min intervaller och det gick ABSOLUT INTE att lägga honom ifrån sig. Jag höll honom dygnet runt. Att äta, sova, gå på toaletten, ta på sig kläder, borsta tänderna- det var nästintill omöjligt... Jag visste att något var fel och vägrade lyssna på vänners "goda råd" att låta honom ligga och skrika. Jag står fortfarande fast vid att det vore helt lönlöst och hänsiktsmässigt att låta honom ligga och skrika i sin ensamhet. Det kommer jag ALDRIG att göra.
Han verkade väldigt hungrig också. Och vi gav honom mat. Jag ammade och när brösten kändes tomma gav vi tillägg. I takt med att han växte och matningen tog mindre tid började han äta en till två gånger i timman.. Det kändes sååå fel. Men han var så orolig. Och han åt på sina händer och så fort jag höll i honom "pickade" han på mitt bröst och letade efter mat.
Jag inser ju såhär i efterhand att vi gjorde allting fel och ingenting rätt. Att vi var osäkra och istället för att ge vårt "missnöjda" barn "svar" så frågade vi: " vad vill du?", " är du hungrig?" , "men är du trött nu då?".
Men samtidigt är det inte så himla lätt heller! Man är så trött så trött och man kämpar som en galning för att tillfredställa sitt lilla barn och förvirringen bara växer- både hos barnet och en själv. På BVC fanns det ingen råd att få... och vänner och bekanta kom bara med sina klumpiga kommentarer och konstiga råd om hur bebisar skulle "härdas".
Nu har som sagt tre månader gått och mycket har förändrats och mycket har blivit bättre men jag känner ändå att det saknas vissa viktiga delar och hur jobbigt allting ändå har varit så vill man ju så väldigt gärna vända allt och få rätsida på vardagen.
När Liam var en sisådär 5, 6,7,8 veckor var det som allra jävligast. Då sov han nästan ingenting. Han kunde vara vaken 12 timmar i sträck. På nätterna vaknade han en gång var 20:e minut. Och vi försökte och försökte. Ingen mat i världen kunde få vårt lilla barn att sova mer än 20-30 min. Ofta ville han inte äta så mycket, kanske bara 30-40 ml åt gången och vi trugade och trugade men han blev bara arg och började skrika och blev ännu mer orolig. Alla sa till mig "jamen, du får ju vila dig på dagen när bebisen sover". Ingen tyckes förstå att det var inte bara på natten han inte sov! Hur skulle jag kunna vila mig när mitt barn inte sov mer än en kvart!? På natten satt jag med mitt lilla barn i famnen medan han sög och sög på mina såriga bröstvårtor och på dagarna bar jag omkring honom bara för att få någon lugn och ro. Jag var så trött att jag näsan stupade och när kvällen kom var vår bebis så trött och "överstimulerad" att då satte han igång och skrika. Han var stel som en pinne och höll upp händerna som en "hands up" och skrek så svetten rann och blodådrorna i ögonen brast -i timma efter timma.. Jag och pappan fick turas om att hålla honom. När han äntligen höll tyst en minut eller två var han så känslig att minsta lilla ljud, ett bestick som klirrade, någon som nös, en dörr som stängdes, fick honom att hoppa högt och sätta igång sitt vrålande igen... Jah... det kändes som att han var riktigt, riktigt olycklig faktiskt. Han orkade inte ens titta på oss. Än mindre le. Han vände bara bort sitt lilla ledsna ansikte och ville ha ro. Men när vi lade honom ner ryckte det i hela kroppen och sömnen varade bara en alldeles för kort stund.

Till slut var jag ett vrak som bara grät och grät. På nätterna blev jag så desperat att jag lade vårt lilla barn på skötbordet och smällde igen dörren och stod ute i hallen och skrek svordomar medan jag sparkade i väggarna med tårarna sprutande. Jag ringde typ 100ggr om dagen till min sambo och sa att nu lägger jag vår bebis här och sätter mig i bilen och åker härifrån för jag orkar inte mer!!!! Men man måste ju... man har ju inget val
Så en dag plockade jag fram "Sova hela natten" ur bokhyllan. Jag hade köpt den i förebyggande syfte men hela graviditeten gick åt att oroa sig för förlossningen och läsa böcker och förbreda sig för det ( jag var enormt förlossningsrädd och bad om att få röntga mitt bäcken och planlagt snitt och skrev brev och höll på och snacka om att känna sig sviken och illa behandlad såhär i efterhand när förlossningen blev som den blev men jah.. det är en heeelt annan historia... som ju tyvärr dröjer sig kvar och stör min redan sargade sömn än mer...) och när Liam väl föddes var det vare sig tid eller ork att läsa böcker... Jag läste så mycket jag förmådde med sömnbrist och vår intensiva bebis som höll igång här hemma. Då var Liam 10v och för liten för nån kur men vi testade att ramsa lite och buffa honom och en natt lade jag honom i sin egen vagga och sprang i skytteltrafik fram och tillbaks för att vara på plats INNAN skriket kom. Och han låg där hela natten och fick bara mat var tredje timma! Ett enormt framsteg jämfört med halvtimmas matningen som vi hållit på med innan... dagen därpå var jag däremot heeeelt utsliten å på vippen att lägga in mig på närmsta psyke!! Det är som bekant kostsamt att vara ihärdig. Måste le lite åt det såhär i efterhand... haha! Efter det bestämde jag mig för att lägga ner amningen och gå över på flaska.. Det dåliga samvetet sinar med mjölken men nu orkar jag mer, vi har koll på hur mycket han äter och på helgen kan pappa gå in och låta mig sova några timmar sammanhängande.
Så, hursomhelst, det var lite bakgrund. Idag äter Liam var tredje timma från flaska, jag får i honom alltifrån 60ml- 200ml... ( vi lagar alltid en flaska på 180ml vatten). Under en tretimmarsperiod sover han omväxlande en eller två gånger och sömnen varar alltifrån 20-45 min. Jag håller på och läser i Annas "Barnaboken" så mycket jag hinner och förmår. Det tilltalar mig att "ge barnet vad det tål". Det är PRECIS så jag har känt en längre tid... Emellanåt- när man inte är så ledsen och orolig utan mera arg tänker man just så, "nu ska du minsann få vad du tål!"- av både mat och vakenhet! Så när Liam vaknar ( och numera vaknar han faktiskt alltsomoftast med ett stort, stort leende!) byter vi blöjor och läser böcker, kollar i speglar, går på upptäcksfärd här hemma, pratar med katter och hundar, sitter i babysitter, ligger i babygym och driver träningsläger på mage och stående rätt upp och ner på starka, ivriga 3 månaders ben! Det blir inte mycket tid över till annat men ja, nu ska han minsann få vad han tål. Vill han vara vaken så ska han få vara vaken på riktigt. Sen blir han trött. Ibland kan jag gå upp och lägga honom i sin vagga men en napp ( ja, jag tycker det verkar skönt och bra för honom med den precis när han blir trött och vill ligga och "gosa" sig lite.. när han inte har den ligger han och suger och suger på sina händer istället och det känns inte bättre tycker jag.) och en snuttefilt som han själv drar över ögonen och skärmar sig från omvärlden. Då behövs vare sig gung eller buff eller ramsor eller någonting ( men längre än max 45 min sover han inte för det...). Andra gånger verkar han inte helt redo för "sängen". Eftersom jag INTE vill att han ska ligga och skrika brukar han få följa med upp och ligga för sig själv med sin napp och snuttefilt i hörnet på soffan eller så medan jag gör andra saker. För det mesta blir han ju trött på riktigt efter en stund då och somnar iallfall och vi slipper undan skrik och "tvång"... Andra gånger blir han inte det och då blir det riktigt gnälligt. Då funkar det att hålla honom och gunga en stund men det vill jag ju helst inte vänja honom vid... Jag har också provat, när jag med säkerhet VET att han är jättetrött, att lägga honom i vaggan fast han är lite upprörd och motsträvig och vagga väääldigt intensivt med REJÄLA tag samtidigt som jag överröstar hans protester- läste ju om det i "Sova hela natten". Riktigt ordentligt får jag ta i men det brukar fungera... Eftersom han inte är så gammal har jag dock inte vågat vara helt konsekvent med den metoden. När han börjar skrika för mycket och det inte är en "konversation" längre har jag tagit upp honom...
Och så var det nätterna... Där är det 3 timmars regeln som gäller också. Liam har förstått att det är natt. Det förstod han ganska tidigt egentligen. Han protesterar inte på det sättet. Men han sover inte lugnt och skönt 3 timmar i sträck heller. När han har fått sin mat sover han 45min-1h, sen kommer oron. Han börjar röra sig och gny och äta på sina händer i sömnen och efter 2 1/2 till 3 timmar är skriket nära... Då tar jag upp honom och ger mat i mörkret, rapar och lägger honom att sova igen och så är det lugnt 45min- 1h igen... Så kan jag hålla på ända till klockan nio på morgonen! Men från fem/sex tiden går det lite trögt ibland. Då hjälper det inte att han fått mat. Han ligger där med ögonen stängda och verkar vilja sova men det sprätter i armar och ben och stånkas och stönas och när jag äntligen tänder lampan runt åtta/nio tiden och utbrister " GODMORGON" ler han så mycket han förmår med sin tandlösa mun och är helt överlycklig över att det är morgon!

Det är liksom detta med "säker sömn" som vi inte får till... Jag vill inget hellre än att vår lilla kille ska få sova sammanhängande och ordentligt men jag vet inte hur jag ska hjälpa honom! Jag blir så osäker också pga av det där med nacken och ryggen. Tänk om han har ont eller nåt... Det känns som att just det- osäkerheten- är en del av problematiken också... Man är så trött och utmattad och får så konstiga kommentarer från BVC och människor man möter att man liksom tappar bort sig själv... Man blir inte den trygga, konsekventa mamma som man borde vara. Man blir rädd för att göra fel.. För att göra mer skada än nytta på nåt sätt. När Liam blir 4-5 mån skulle jag hemskt gärna vilja göra ett schema för honom så att vi kan ha rutiner och få tid över för annat än att oroa sig och febrilt försöka tänka ut hur vi ska ha det från dag till dag. Det känns som att det är NU vi måste lägga grunden för det.

Jag har så många frågor och grubblar så mycket över detta. Att prata med de på BVC hjälper INTE. De sa till mig att Liam verkade orolig och att det var jag som överfört min oro på honom och att han måste lära sig att klara sig själv och att jag skulle låta honom skrika och se på klockan... Jag tycker att det var elakt och dumt sagt. Klart att man oroar sig, klart man vet att barnet märker det men inte blir det bättre för att de ska påpeka det heller! Det man behöver är ju STÖD och UPPMUNTRAN! Nån som pushar en och säger åt en " skärp dig människa- DU känner ditt barn bäst, våga tro på dig själv och håll fast vid det!".

Såhär går mina egna tankar kring detta. Jag tror att Liam påverkades av det som hände när han föddes- att jag inte fick honom med en gång, att han var hos personalen och sin pappa på nätterna när jag var sjuk, att han inte fick nog med mat under sina första dygn. Det var nog där den dåliga spiralen började. Sen har den spätts på med vår oro. Vi har testat och testat och testat och han har varit som en liten försökskanin här hemma. Istället för att vara bestämda och konsekventa har vi frågat honom: " Vad vill du lilla vän?". Eftersom Liam aldrig hade nån bra sömn från första början kom han själv in i en spiral av övertrötthet och överstimulans som gjorde att han blev väldigt "känslig". Känslig för ljud, stimmig miljöer, okända människor, höga röster osv. Jag tänker att det är ganska logiskt att det blir så ändå... liksom inte att barn föds "känsliga" för sånt men att det blir det för att de aldrig blir tillräckligt utvilade för att orka med allt det där. Om jag tog med Liam och handlade när han var runt 8v kunde jag se fram emot en kväll än skrikigare än andra pga av alla intryck och all energi som krävts för att ta in allt som hänt på vår lilla utflykt ( åka bil, sitta fast i bilstol, affären, stressad mamma, osv osv...). Jag vet inte om jag är ute och cyklar här?! Jag tror Liam har försökt att vägleda oss hela tiden men vi har stört honom med vår inkonsekvens... Samtidigt försöker jag vara lite förlåtande mot oss själva också. Vi fick en jättetuff start och när sprialen väl var igång var det inte så lätt att bryta mönstret mitt i all trötthet. Man gjorde ju sitt bästa... Klart man ska kunna inse sina egna fel och brister men jag känner ändå att skuld inte passar in här. Inte just nu- man behöver sin energi till att göra rätt istället. När man kommer till BVC får man höra vilket "besvärligt" och "onormalt" barn man har. När jag läste Annas "Barnaboken" tänkte jag om. Jag tänkte, att min lilla plutt inte alls var "besvärlig"- han var en lite överlevare! Han vägde på sitt minsta bara 2,5 kilo och han sög och sög och sög för glatta livet och passade minsann på sina egna intressen. Aldrig någonsin skulle vi ha kunna lämna honom att svälta ihjäl någonstans! Så fort vi vågade avlägsna oss mer än några centimeter sa han bestämt ifrån! "Ta upp mig! Jag vet att det är ni som håller mig vid liv!". Till 3 mån kontrollen hade han vuxit hela 15cm och gått nästan 4,5kilo i vikt! Han är väl helt enkelt ett litet kraftpaket vår unge! Och ja, han vill vara vaken mycket- han kräver det, och det går minsann INTE att sätta honom i en babysitter till nästa måltid. Efter en liten stund börjar han ropa. "Hallå där- kom hit! Hur ska jag kunna lära mig någonting om jag bara sitter här!"- inte sjutton ska man låta honom sitta där och klaga då! Han kräver att man går på upptäcksfärd, att man pratar och skrattar tillsammans- det tyder ju bara på social kompetens och inte alls på nån "oro" eller "bortskämdhet". Det allra bästa han vet är när man håller upp honom så att hans små knubbiga ben får fäste och han får stå upp! Högt upp så att han SER vad som händer runtomkring! Klart att ett sånt barn också blir väldigt trött... Ibland känns det som att han inte klarar att skärma av och slappna av själv och då säger han ifrån- ordentligt- med ett riktigt skrik! Inte nåt sånt där fjantigt litet gnäll utan bestämda direktiv "jag är dödstrött!!! Låt mig vara ifred!". Inte är det nån dålig egenskap heller... Beslutsamhet och raka besked kommer man långt på i livet. Till sist faller kanske äpplet inte så långt ifrån trädet heller... Både jag och Liams pappa är en envetna, energiknippen som VILL leva och VILL uppleva och som sliter tills vi stupar för att komma framåt i livet...

Men... Hur ska jag göra för att hjälpa min bestämda lilla bebis att sova bättre? Hur får jag honom att sova lugnt och skönt längre än 45 min åt gången...Och hur ofta ska han få mat egentligen? Han verkar mest vilja småäta hela tiden om han fick sin vilja fram. Mamma och pappa är väldigt, väldigt trötta... Jag vill vara säker på att han känner sig trygg och säker och inte tvivlar en sekund på att vi finns där för att säkra hans överlevnad både när det kommer till mat och sömn på tryggt avstånd från vargar och annat som lurar runt knuten. Men samtidigt känner jag att det är viktigt att ta ledningen här och tala om vart skåpet ska stå om nån förstår... Vi behöver alla få sova några timmar sammanhängande varje dygn efter allt vi varit igenom de senaste månaderna.

[TorsMamma]

Hej och välkommen!

Har du läst denna tråden? SM i raketfart?

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=9790

Sen låter det onekerligen som att du har en som (om han får tycka) vill sova på mage. Oavsett sovställning så bör du ha ett andningslarm.

Sen kommer min personliga åsikt, vagga i alla ära, men vagn är enklare. Med en billig begagnad sovvagn kan han sova i vagnen på natten, då kan du ha en hög med telefonkataloger, ställa upp framhjulen på dem och han kan få upp lite rapar m.m. från det.

Sen när du vill ta bort nattmål (vilket du absolut bör jobba på nu) så kan du "vagna" besked till honom.

Schema enl. Barnaboken kan man ha från 2 mån, så låt oss spika ett 3 mån schema. (eller så gör du som tråden ovan)

MItt klassiska 3 mån schema kan se ut så här.

Har man som du en 3 mån som sover i 45 min stötar är detta ganska tacksamt. Då har du bara en lur att jobba på

07.00 Mat, umgänge, mat, passiv social delaktighet
08.45 Sova 45 min
09.30 Mat (kl 11), Social delaktighet, umgänge
11.30 Sova 2 tim
13.30 Mat, Social delaktighet, umgänge
15.30 Sova 45 min
16.15 Mat, umgänge (Nattslurk 18.30)
19.00 Godnatt!
04.00 Nattmål

Anna rekommenderar mat mellan 3,5-4 timmar. Men då har man ca 1 timme på sig att få ner förrätt, varmrätt, efterrätt och kaffe med kaka.
På dagen sover man med fördel i vagnen mitt i centrum, (vilket låter som om han skulle gilla) där ljud finns, man kan hänga ett tunt lakan för för att skärma av synintrycken, men ljuden är bara att väsnas på.
Orkar du inte det utan är som jag så sätter du på TVn lite högt och lägger dig själv för att sova på soffan, med en timer.

Jag hade också en jättetuff start med min son, men han är i särklass en av de gladaste och tryggaste ungarna jag känner. Så en dålig start måste inte spegla framtiden. Utan försök att se det som att du gjort ditt bästa, var snäll mot dig själv och ta nya mål.

Även i lite bättre liggvagnar kan man lägga dem på mage med larm så de får lite bättre djupsömn, vilket det är dåligt med när man sover på rygg tyvärr.

Läs vidare i Barnaboken, hoppa över till slutet av boken, Bekymmer? I femte delen, då får du lite akuthjälp. (Den missade jag kan jag avslöja)

[SaraMilana]

Varmt välkommen annikag!

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Vi hade en också en tuff start, men när jag hittade hit vände allt och jag har nu världens goaste lilla unge som jag bara längtar efter att få väcka när hon sover. TorsMamma har redan svarat dig så fint, jag vill bara skicka över en stor kram!

[Sarisparis]

Hej annikag och varmt välkommen hit

Vilken tuff start ni fâtt, men vilket jävlar anamma jag anar bâde hos mor och son. Det här kommer att bli bra. :thumbsup:

Jag kan bara instämma i TorsMammas fina svar, lägger till lite funderingar som nâgra av dina rader väckte hos mig:

På sex veckors kontrollen berättade jag att han var vaken mer eller mindre dygnet runt och bara sov i korta, korta intervaller varpå vi blev skickade till en "manuellterapeut" ( vi bor i Norge...) som konstaterade att han är väldigt spänd och stel i både nacke och rygg. Detta skulle alltså bero på den hårda förlossningen och enligt honom göra det svårt/ omöjligt för vår bebis att sova. Jah.. det var ju kanske en förklaring men det hjälper ju inte vårt barn eller oss att sova i praktiken...

Jag blir så osäker också pga av det där med nacken och ryggen. Tänk om han har ont eller nåt...

Jag vet inte vad en "manuellterapeut" är för nâgonting, kanske är det samma som det jag har i âtanke, en "osteopat"? Jag vet inte vad det heter pâ svenska och lyckas inte googla fram nâgot heller. Jag bor i Frankrike och här är det väldigt vanligt med osteopater för alla möjliga problem men ocksâ för nyfödda barn. De tror att förlossningen är sâ pass pâfrestande för barnet att skador kan uppstâ, särskilt i nacken om jag fattat det hela rätt. Eftersom barnet är sâ "elastiskt" eller hur jag ska uttrycka det, sâ kan en behandling vara mycket enkel och effektiv. Detta upptäckte jag mer eller mindre av en slump med mitt andra barn.

Jag känner igen lite av vad du berättar. Det gick inte att lägga mitt andra barn i sängen utan att det blev vad jag upplevde som panikskrik. Sâ han lâg pâ mitt bröst mer eller mindre konstant i tvâ dagar. Pâ tredje dagen fick jag besök av en osteopat (som jag hade bokat för min skull, hade ont av foglossning). Hon föreslog att behandla även min bebis och förklarade att det var väldigt vanligt att förlossningen ger men hos bebisen. Jag tackade ja och tittade pâ medans hon behandlade min son. Hon lade honom pâ rygg och tog hans huvud i sina bâda händer och masserade med pyttepyttesmâ rörelser med fingrarna nacke och rygg. Änglar gick genom rummet, hela hans kropp slappnade av och han var sâ nöjd. Efter den behandlingen sâ var det inga problem att lägga honom (vill inte med det säga att han alltid somnade pâ stört glad och nöjd , men det var inte det här panikskriket som vi hade i början). Kanske var det bara en slump, jag vet inte, men för oss sâ var det verkligen en vändpunkt.

Med son nummer tre sâ bad jag om att fâ träffa denna osteopat igen (hon samarbetar med sjukhuset där jag födde bâda) och min bebis fick sin behandling dag tvâ. Men det blev inte alls nâgon skillnad för honom, men han gick â andra sidan att lägga ner frân början. Kanske för att den förlossningen var helt fantastisk och helt utan skador för mig och vad jag vet även för honom.

Kanske kan det vara värt att kolla upp om osteopater fâr praktisera i Norge och vad som finns nära er. I Sverige är det förbjudet att behandla barn under âtta âr.

Kanon att du har Barnaboken, läs sâ mycket du kan, det har du igen mânga mânga gânger om. Hoppas att du ska trivas här pâ forumet. Det ska bli roligt att följa er resa.

[TorsMamma]

Tack Sarisparis, det var ju det jag skulle skriva också. att gå till Osteopat eller kiropraktor, jag tror också det kan vara till nytta för er. Tack för påminnelsen!

[annikag]

Hej alla engagerade, snälla och uppmuntrande människor som svarat på min tråd!

Vi har haft ett inferno av gräl och tårar och total sömnbrist här i helgen- och det har då inte berott på lilla bebisen... så det har inte känts så väldigt aktuellt att införa nåt schema och springa skytteltrafik till vaggan på natten osv... Nu har lugnet åter lagt sig- ingen skilsmässa den här gången heller

Hursomhelst, efter att ha läst era inlägg bestämde jag mig för att testa mat var 4:e timma istället för var tredje, det var ungefär vad jag orkade med efter all gråt och hårda ord som kastats fram och tillbaks här hemma... Och det var ju inget problem! Lite gnälligt blev det så jag försökte "hjälpa till" så gott jag kunde och lät Liam sitta i min famn och bar runt lite, satt och läste en bok och myste för att avleda och vips hade det gått en timma och resultatet var ju självklart en hungrigare bebis som åt bättre

Och vilken natt vi har haft! Han fick mat kl 19:45, 00:15, 04:30 och somnade för natten klockan 21:00 och imorse tog jag inte upp honom förrän klockan 09:00!!! Jag är en riktig B-människa som fungerar fruktansvärt dåligt på morgnarna ( väldigt komiskt att jag alltid jobbat med saker där man måste gå upp vid både två, tre å fyra på morgnarna...) så jag tänker mig att vårt schema nog gärna kan ha en lite senare kväll så att mamma kan få sovmorgon... Lilleman verkar ju inte tycka att det är något problem heller faktiskt.

Ang detta med Liams sovplats och sovställning osv så har vi en sk "leander vagga" och den hänger ju i taket så det blir lite annat gung än en vanlig vagga. Vi bor i ett gammalt och väldigt litet hus på landet så planlösningen ämnar sig inte riktigt för att ha vagnar inomhus. Det var liksom meningen att bara jag å pappan skulle bo här själva i alla våra dagar och lilla bebisen kom som en överraskning för oss båda... Även om jag lyckades baxa in en vagn här skulle jag antagligen inte kunna röja plats nog för att dra den ordentligt a la "Anna Wahlgren" Men jag tycker det funkar rätt bra med vaggan. Min sambo säger att socialen skulle gripa in om de såg hur jag vaggar vår son så om ni förstår så är det inget litet "gungeligung" vi pratar om här Men Liam verkar nöjd och somnar nästan alltid av sig självt efter bara några få gung! Manuellterapeuten bekräftade det som vi själva märkte nästan med en gång när Liam var liten- att det inte funkar med ryggläge för honom. Eftersom det är så himla "förbjudet" att lägga barn på mage idag dristade vi oss till slut till att lägga honom på sidan iallfall och det är så han oftast sover nu. På sista tiden har han själv börjat lägga sig över mer på rygg och sträcker ut sig med armarna rätt upp och verkar ha det rätt skönt faktiskt. Vi "boar" ordentligt i vaggan med massa stöd ( ännu ett tips från manuellterapeuten) så han slipper ligga och "balansera" sig. MEN, efter matningen runt "vargatimmen" sover han- liksom många andra barn- väldigt oroligt... Mången morgon har jag legat vaken och sett på mitt lilla barn som ligger där med ögonen stängda och är jättetrött men inte får ro i kroppen. Armar och ben sparkar och flaxar och det pruttas och stånkas. Då har jag lagt över honom på mage och nästan, nästan alltid klarar han att sova ytterligare nån eller några timmar på det sättet- idag ända till klockan nio ju! När jag och sambon blivit någorlunda sams igen igårkväll tog jag upp frågan om larm med honom så ska försöka beställa ett ikväll. Jag tycker som sagt att han verkar sova rätt skönt på sidan/rygg nuförtiden men magläget kanske är det som kan få 45 minuters lurarna att bli längre och nätterna att bli sammanhängande..

Hittills idag har vi haft en helt fantastisk förmiddag jag å Liam! Antagligen som följd av den låååånga, sköna, problemfria natten... Det verkar inte vara nåt problem alls att mata var 4:e timma så det kommer jag definitvit att fortsätta med! Under den senaste 4 timmars perioden har han sovit 2x45 min. Jag vet inte om det blir för mycket men så blev det när jag lät honom styra. Efter allt sömnkrångel är jag bara såååå enormt glad och tacksam för att han sover att jag liksom inte ville fixa å trixa med honom för mycket heller. De senaste veckorna har ju sömnen kommit succesivt.. från ingen sömn alls och små kvartar här å där till 45 min sammanhängande och en bebis som verkligen talar om att han är trött och somnar in själv om man bara låter honom vara ifred. Det är väl kanske den goda spiralens effekt, lite sömn ger mer sömn som ger ännu mer sömn som ger en glad å nöjd unge känns det som!

Nu ska jag samla krafter några dagar, försöka få lite ordning på min egen sömn. Det är inte helt lätt ska jag säga efter 3 månaders sömnterror... även om lilla bebisen sover i både en och två timmar nu så vaknar ju jag var 20:e minut och har svårt att somna om osv... Jag tänker mig också att vi matar var fjärde timma och håller natt från nån gång mellan åtta och tio till åtminstone åtta på morgonen ( nu blev det ju till klockan nio idag men det tror jag både jag och Liam hade gott av! ). Då har vi liksom lagt grunden för ett schema som vi kan börja introducera när orken är bättre annars tror jag inte att vi orkar genomföra- inte efter den här helvetiska helgen iallfall...

Ang det där med "manuellterapeut" så verkar det vara ungefär som en kiropraktor... Vet inte helt vad skillnaden är men det kostade pengar att gå till en kiropraktor medan manuellterapeuten var gratis som en del av " fri sjukvård"... Han har inte masserat Liam men böjt och tänjt och tryckt på honom. Han säger att han är ovanligt stel i hela kroppen och att det kommer från låsningar i nacke och rygg och att han har väldigt ont i ländryggen stackars... På 3 mån kontrollen sa de att Liam hade dålig "motorik" och inte var tillräckligt stark i sin nacke så nu ska han få fysioterapi också. Jag vet inte om jag håller med om det där med motoriken men nu är ju inte jag nån expert på små barn heller... Jag tycker han håller nacken bra själv och lyfter upp sig ganska bra i magläge ändå även om det bara är i korta stunder... dessutom har han börjat sträcka sig efter saker och tar tag i grejerna i babygymet men han borde kanske vara mer utvecklad än så? Dessutom är han jättestark i benen och tar ordentligt stöd om man håller honom stående och det är det inte alla bebisar jag vet som gör ens när de är ett halvår... På 3 mån kontrollen föreslog de också ackupunktur ( för både mig och Liam- haha! de tyckte att jag verkade "stressad" och "orolig") och det kunde ju kanske vara nåt...

Till sist, jag förstår om ingen hinner vare sig läsa allt eller hålla på å svara på frågor här men jag kör på ändå- försöker läsa på så mycket som möjligt själv men tiden och orken är som sagt begränsad så ett sånt här "forum" är väldigt hjälpsamt med tanke på just det.

1. Hur mycket kan jag förvänta mig att Liam ska äta var 4:e timma? Jag ger bara ersättning på flaska nu och lagar på 180ml vatten och 6 skopor pulver. Det ger närmare 200ml färdig mat. Behöver han äta allt för att stå sig? ska han ha mer? Han var 62 cm lång och vägde 6930g på 3 mån kontrollen så mager är han inte!

2. Som jag förstår det är det helt ok att låta måltiden pågå i en hel timma om så behövs. Tidigare har vi matat och rapat och erbjudit påfyll men om han inte har velat ha så har han fått vänta 3 timmar igen... Nu testade jag att använda hela "mat- timman" med resultatet att han åt mycket bättre! Det verkade faktiskt som att han åt just en hel 3 rätters och att vi bara erbjudit honom en förrätt och eventuellt en middag förut. Man vill ju inte ha det där "småätandet" varje timma som vi hade för några veckor sen men det kanske man ändå undviker genom att begränsa sig till den där timman? Förut idag var all mat slut efter 45 minuters matande och trugande och det helt utan skrik å gnäll! ( vilket det blev mycket av förut när vi försökte proppa i honom allt på 10 min liksom...)

3. Om han får bestämma själv verkar han vilja vara vaken 1-1,5 timma å sova ungefär 45 min. Det ger då två sovpass och två vakenpass under 4 timmar... Är det verkligen helt galet? Jag vill gärna införa ett schema och jag är övertygad om att man är hjälpt av det i längden men samtidigt kändes det rätt bra nu och att jag kanske vill pröva att följa hans egen rytm innan man spikar ett schema- han har ju liksom inte haft nån rytm att tala om innan om man säger så..

4. Eftersom min lilla plutt har sovit så enormt dåligt tidigare så är man väldigt skeptisk till att evt väcka honom nu om han skulle "sova över" tiderna i ett schema men det ska man kanske inte oroa sig för eller? Precis just nu i skrivande stund så hände det att vi gick ut på promenad efter "mat- timman" varpå han genast somnade i vagnen och sov heeeela promenaden ( det har aldrig hänt förut!). När vi kom hem sov han fortfarande så jag stannade ute å kastade snöbollar till hunden medan min lilla "sömnvägrare" lugnt sov på i sin vagn ( som han förresten verkar tycka är riktigt mysig sen nån vecka tillbaks- annat var det innan... då fick jag "däcka" honom med mat för att ens kunna lägga ner honom där...) När han började vakna till tog jag in vagnen och då skrek han så jag plockade upp honom men han fortsatte skrika och var jättearg så jag lade ner honom på soffan för att ta av kläderna och då SOMNADE HAN OM!!! Och där ligger han nu, halvt avklädd och sover som en stock och det börjar närma sig 2,5 timmar nästintill sammanhängande sömn ( med det arga skriket undantaget efter ungefär 2 timmar...). Så nu sitter jag här och oroar mig för att hans plötsliga sömn "break-out" ska störa nattsömnen... men sånt behöver jag kanske inte oroa mig så mycket för- eller?! Och maten... ja, den tycks han ha glömt! Efter förrätten med efterföljande middag och desserten som han sörplade i sig under förra "mat-timman" verkar han inte det minsta bekymrad över att det nu är över 4 timmar sen "mat- timman" inleddes..

Jag känner att jag börjar hetsa upp mig här å nu vill man ju verkligen inte ta ut någonting i förskott för det förstår ju jag med att vi har mycket krångel att vänta men äh- fy fan vad glad jag är idag!!!!

Jag måste bara få sagt också att när jag ser tillbaks på händelseutvecklingen så tror jag vi vände den dåliga sömnspiralen då när Liam var runt 10v och jag verkligen höll på att få ett sammanbrott ( på riktigt och inte bara de där dagliga när jag ringde till min sambo och grät...). Då var jag ju vaken en hel natt och vaggade och ramsade och buffade och för första gången låg han i sin vagga hela natten och fick bara mat var tredje timma. Efter det har det successivt blivit lite bättre å bättre med några ordentliga bakslag såklart, även om jag inte har fullföljt nån kur eller så. Hursomhelst tror jag jättemycket på att genomföra kuren med ramsa å allt som en förberedelse för alla kommande "utvecklingskriser", förkylningar, tänder och allt som komma skall. Våra vänner har en bebis som givetvis var en liten ängel. Åt å sov och åt och sov och aldrig nåt problem. Nu har unga damen blivit 7 månader och nu är det andra bullar. Sist vi sågs gnällde hon och bråkade hela dagen och VÄGRADE sova varpå de förvånade föräldrarna till sist packade in ungen i en åkpåse och sövde henne på en promenad. När kvällen kom fick pappan stänga in sig i sovrummet i över två timmar för att natta lilla prinsessan. Om de hade gjort sin Anna W läxa hade de åtminstone haft några verktyg för att lindra krisen tänker jag... Precis som om jag hade orkat genomföra hela Anna W filosofin då för några veckor sen så hade jag sluppit springa upp å vagga mitt i nätterna nu och istället haft en lugn å skön sömn... Men jah.. det är ju mycket bättre iallfall...

[TorsMamma]

Hej,

jag tror precis som du att du är något på spåret här, MEN jag vill höja ett varningen finger, det är lika lätt att stjälpa det fina man bygger upp på en dag som det är att få till det igen.

Så. det handlar om att ta ledningen, inte låta barnet styra. Barn tar sig inte den sömn de behöver lika lite som de tar sig den mat de behöver. Det har du ju just fått bevis på.

så med det sagt, anser jag inte att du skall "Låta honom sova" så länge "han" vill utan visa att du VET vad du gör, tar ledningen och håll tiderna, ha en start tid på morgonen och en slut tid på lurarna, då kommer du också snart ha din egen lilla skalman med mat och sov klocka.

De bästa larmen är babaysense 2 och nanny 2, de man fäster på blöjan fellarmar för mycket och fungerar inte på magsovare. För jo, jag tror absolut du har en magsovare. Det bevisar han ju för dig genom att sova gott.

Sen har vi motoriken, det är MAGLÄGE som gäller med fötterna bara och velour kläder och inga mattor på golvet. Massor om magläget kan du läsa här

Ner och öva ålning!

http://www.annawahlgren.com/forum/viewforum.php?f=47

Det är bara korsvis ålning och magläget som kommer att stärka nacken och kroppen så den blir liksidigt tränat. 5min/10ggr/dag är receptet till en början.

Lägg på mage på matbordet, på diskbänken på golvet, på soffbordet. Många gånger och korta stunder till en början. Om man lägger en nyfödd på mage har de på lätt 2v övat upp nackmuskler så de kan hålla upp huvudet. Så öva, öva, öva. Öva nu när det är som mest naturligt, att ta igen det är jättejobbigt. Kan inte trycka på detta mycket nog.

1. Det är jätteolika, men gör först dina 200 och sen en slatt till och erbjud. Men MINST 1000ml/dag skall han ha i sig. Helst ännumera då 1000ml är för 2 mån.

2. ja det tycker jag är ok så här i början. mata 10-15 min med rap och allt som tillhör. Sen 30 min senare mata igen kaffe med kaka.

3. Ja det tycker jag är lite galet, då blir det varken hackat eller malet. Ta mitt (det är ett superschema, jag lovar) skjut på tiden med 1 timme om det passar er bättre. precis som med maten kommer du märka en enorm skillnad med sömnen också.

4. Jag tycker du skall ta detta som en idikation på att du nu vet att han kan, under de bästa förutsättningarna sova mera. Nu vill du vara hans underbara väckarklocka också, så han slipper ta tillvara sina egna intressen.

Du har fått en härlig omvändning nu, tro nu inte att han kommer göra detta "av sig självt" utan din ledning. Utan jobba med målet i sikte och ha en plan, då kommer ni också komma i hamn. Sök inte hans bekräftelse, utan var lugn och metodisk och ha en massa mysiga möten om dagen.
Gör magövningarna när han är nyvaken och glad, framåt slutet av de där 2 vakentimmarna kan man få sitta lite i bärsele om ni vill så han kan titta lite på lampor, knappar osv..

Läs om social delaktighet och beduin lägret i Barnaboken när du orkar så kommer du märka att när han sover kan du sova och när han är vaken är städa huset och laga maten ihop en fröjd.

Ta det lugnt, samla krafter och fortsätt med det fina jobbet ni u gör.

[Sarisparis]

Hej annikag

Som vanligt öser TorsMamma ur sig klokskaper.

Ang detta med Liams sovplats och sovställning osv så har vi en sk "leander vagga" och den hänger ju i taket så det blir lite annat gung än en vanlig vagga. Vi bor i ett gammalt och väldigt litet hus på landet så planlösningen ämnar sig inte riktigt för att ha vagnar inomhus.

Lâter ju riktigt mysigt! Vi bor ocksâ lite trângt och har inte plats för vagn inomhus. De första mânaderna sâ plockade vi bort dörrarna frân garderoben i vârt sovrum och tog bort nâgra hyllor sâ att vi fick plats att ställa in vagnsinsatsen. Där sov bâde bror nummer tvâ och tre tills de var för stora för vagnsinsatsen (trâng fransk vagn ) och hjälptes till lugn, vid behov, av buffning/solfjäder.
Efter det sâ blev det flytt till spjälsäng och det var en hit för sömnen. Att ha mera plats var verkligen uppskattat.
Sâ vad jag vill säga är att det gâr utmärkt att verktyga även tremânaders och mindre med buffning och solfjädring. Kika in här sâ fâr du se när Anna visar hur man gör.
Och en spjälsäng lär ni ju behöva hitta plats för, förr eller senare.

Nu har unga damen blivit 7 månader och nu är det andra bullar. Sist vi sågs gnällde hon och bråkade hela dagen och VÄGRADE sova varpå de förvånade föräldrarna till sist packade in ungen i en åkpåse och sövde henne på en promenad. När kvällen kom fick pappan stänga in sig i sovrummet i över två timmar för att natta lilla prinsessan.Om de hade gjort sin Anna W läxa hade de åtminstone haft några verktyg för att lindra krisen tänker jag...

Helt klart en poäng i det du säger.

Precis som om jag hade orkat genomföra hela Anna W filosofin då för några veckor sen så hade jag sluppit springa upp å vagga mitt i nätterna nu och istället haft en lugn å skön sömn...

Ta det lugnt och fint. Se till att fâ ordning pâ matandet sâ ska du se att sömnen följer. Särskilt om han fâr sova pâ mage, lille lyckosten , och njuta av en lugn mamma.

[TorsMamma]

Hej annikag
Som vanligt öser TorsMamma ur sig klokskaper.

[annikag]

TACK för fina och superbra svar här- SNABBT också! Gick in och express läste om ålning/krypning/ magläge- WOW! Verkligen jätteintressant- vi börjar imorgon! Blir full i skratt när jag tänker på att när vi äntligen kom hem efter sjukhuset ( efter 2 långa veckor..) kom det ut två stycken från "helsestasjonen" ( typ BVC i Norge) och satt här och berättade med allvarlig min att jag inte fick sätta babysittern på bordet och aldrig dricka te med bebisen i famnen... de kanske borde nämnt nåt om sambandet mellan hjärnans utveckling och magläget istället...

Bra råd att tillämpa i praktiken där "TorsMamma" ang detta med mat och sömn. Jag behöver nån som sopar bort det sista av min tveksamhet inför detta med att gå in och styra sitt barns ätande och sovande. Man är väl lite präglad av "BVC- inställningen" där fri matning/ sovande verkar vara det som gäller- och ja, det funkar ju för vissa som har barn som inte "krånglar"... många av mina vänner har liksom bara låtit ungen bestämma och de har aldrig haft några problem ( inte den första tiden iallfall..). Jag ser också ett samband mellan maten och sömnen här och som sagt tror jag jättemycket på ett schema ska bara kolla av läget lite med min bebis först, två tre dagar kanske ifall jag kan se nåt mönster. Idag sov han tre 45 minuters å en två timmars ungefär å det stämmer ju rätt bra med ditt schema! Upptäckte också att det funkade väldigt bra att ge mat när han vaknade istället för när han skulle sova. Jag hade liksom låst fast mig lite vid att han skulle "äta sig till sömns" och det har egentligen aldrig riktigt funkat för Liam... Däremot blev han pigg och glad av att äta när han varit vaken en liten stund och somnar bra på egen hand när man har lekt å busat och gosat och umgåtts ett tag! Ikväll somnade han på egen hand exakt klockan nio igen- fantastiskt! Passerade just 45 minuter och har inte hört ett knyst!

Bäst att jag själv går och tar kvällen medan jag kan- man vet ju som sagt aldrig hur mycket eller snarare lite sömn man har att vänta den kommande natten...

[videunge]

Hej

Vad glad jag blir för er skull att det börjar vända åt rätt håll. Jag vill dock instämma med de kloka som svarat innan att för att bevara det fina så behöver du ta ledningen. Har du läst kapitlet om safarin i antingen barnaboken eller SHN? Den liknelsen är klockren tycker jag. Ditt barn är aldeldes ny i världen. DU är den som står för kunskapen hur man tar sig fram här i världen. Hur skall liten kunna veta? Nej barnet behöver få hjälp att få till det optimalt.
Visst är det så att det finns barn där det bara "fungerar". Då är det bara att tacka och ta emot. Men vissa små älsklingar frågar efter hjälp och ledning mer och då skall de ha den. En liten unge som vet att mamma och pappa har stenkoll, det blir en trygg liten unge kan jag lova.

Jag kan ta mig själv som exempel. Första dottern sov som en kratta och smååt hela tiden. BVC sa som vanligt att hon äter när hon är hungrig och sover det hon behöver. Jag hade ett skrikigt barn! Lättirriterat barn och allt vad det hette. Sen kurade jag henne. Och plötsligt bytte hon personlighet Då fick vi helt plötsligt höra vilken TUR vi haft

Hon fick amma när hon ville innan, jag ägnade massor med uppmärksamhet, bar och var helt förbi av trötthet och ledsen för att hon ändå inte var nöjd. Hon väntade frenetiskt på min ledning! När hon äntligen fick känna att JAG visste när det var dags att vakna så kunde hon slappna av och sova länge. När lilla kroppen började känna att mat kom regelbundet och med tillräcklig tid emellan så hon han bli hungrig och därmed ricktigt mätt. Då kunde hon slappna av och bara njuta av livet.

Stor kram till er

[annikag]

Jajamensan- har läst om "safarin"- fick mig ett gott skratt där! Jag köper konceptet men känner mig ÄNDÅ osäker på att gå in och styra allt!!! Och det går ju verkligen inte om man ska kunna genomföra ett schema, då måste jag vara totalt övertygad om att det jag gör är rätt även när lilla bebisen protesterar högljutt. Det är den där "självkklara attityden" som saknas... Jag hade nog aldrig den från början ( vilket är konstigt för jag har verkligen en sån attityd till så väldigt mycket annat i livet...) och efter alla veckor av skrik och sömnlösa nätter och hemska kommentarer man fått från folk i ens omgivning så har den ju kanppast stärkts heller... Men jag jobbar på den! Så fort det krånglar nu intalar jag mig själv att jag visst vet vad jag håller på med- dock är det ju lilleman som styr det mesta här hemma fortfarande så hur svårt kan det vara än liksom... suck! Jag måste sluta "fråga" honom hela tiden- "är det såhär du vill ha det?", "jamen, ifall vi gör så här då?".

Hursomhelst, de senaste två dagarna har sett nästan identiska ut, och då har jag inte gått in och styrt upp sådär jättemycket, bara varit ganska bestämd på att det ska gå 4 timmar mellan måltiderna för det är jättesvårt att få honom att äta upp på dagen- däremot är han vrålhungrig på natten... Så idag har vi skissat på ett schema här hemma och det är inte helt enkelt... antagligen för att jag är rädd för att ta mig vatten över huvudet och gå in och ändra om för mycket i vad som ser ut att vara hans egen rytm. Jag är så trött så trött och nu är mina egna sömnrubbningar så svåra att jag inte ens får ro på natten när Liam sover lugnt å skönt! Jag tror jag tvekar mycket för att jag vet att jag inte kommer orka stå på mig om det blir för tufft eller nåt. Jah.. plus att jag är värsta mjukisen som bara inte klarar att se min lilla prins arg och ledsen.. jag vet ju att jag inte gör vare sig honom eller mig någon tjänst genom att inte ingripa- för det har vi ju minsann testat färdigt!- men hjärtat blöder ändå när han protesterar...

Innan jag kan gå in och köra benhårt på ett schema känns det som att jag
1. måste skaffa mer ork på nåt sätt
2. peppa självförtroendet
3. läsa på mer om vagning/buffning, ramsa och bekräftelse ( just nu somnar han in själv utan nånting alls men det är ju för att han får somna ungefär när han vill, annars hade jag ju blivit helt förvirrad!!! och dt är till trots för att jag ändå har läst om tillvägagångsättet massa gånger- vet inte om jag är så puckad annars också men känner mig extra dum just nu- haha! )

Självförtroendet kommer kanske med bättre kunskap och orken... jah, den får man nog klara sig utan...

Liams eget schema de senaste två dagarna

08:00 god morgon!
08:30 mat
09:30 sova 45 min
10:15 vaken
11:45 sova 45 min
12:30 mat
14:30 sova 2 h
16:30 mat
18:00 sova 45 min
20:00 mat
20:45 natt
00:00 mat i sömnen- har tagit upp honom sovande å lagt tillbaks sovande
04:00 nattmål

Det visar sig då att han faktiskt sover ungefär 15,5h på ett dygn!

Att införa TorsMamma:s schema tänker jag kan bjuda på en del utmaningar när det kommer till
* den långa, 2h vilan- Liam verkar vilja ha den senare... Han är enormt trött runt tre, fyra, fem... Jag har fått väcka honom och då är han ändå sur å grinig och verkar vilja sova mer...
* att det inte går 4h mellan målen. Det är väldigt svårt att få honom att äta ordentligt om han inte är nästintill utsvulten och mer eller mindre gråter för att få mat. Inte ens då äter han upp och det går typ 45 min innan han är redo för en efterrätt ens...
*Tidig natt klockan 19:00/20:00 dels passar det hans morgontrötta mamma dåligt å dels har inte han verkat så intresserad av att ta natt så tidigt heller- kanske för att han är så trött å vilar mycket på eftermiddagen? För oss är det ok med senare natt... Då får pappa mer tid att träffa honom å vi kan sova längre på morgonen...

Samtidigt så har jag ju inte på riktigt provat att gå in och styra honom.. jag kanske bara inbillar mig att det skulle bli massa problem!

Några frågor.. IGEN.. om nån orkar svara...

1. Inatt gick jag upp och matade klockan tolv fastän han inte var vaken och då var han jättetrött och åt väldigt lite för han sov som en stock... Kändes som att han kanske hade sovit över om jag inte gått upp (!). Jag tänkte att för det första hade jag inte kunnat somna än ( sömnrubbningarna är som sagt ganska allvarliga här...) och tänkte att jag hellre gav lite käk och kanske kunde sova ostört till fyra sen och för det andra har vi testat massa gånger förut att ge en "nattaslurk" ( på den tiden när han var vaken ännu senare) och det gick ABSOLUT INTE! Han blev bara jättearg och ville sova istället... Så den där maten i sömnen fungerar ju på sätt å vis som en "påfyll" för att slippa massa spring hela natten eftersom den längsta sovperioden alltid infunnit sig först på kvällen/natten. Så, ska jag gå upp och mata eller ska jag försöka sova och hellre låta mig bli väckt om det nu skulle vara så att han vill ha mat? Då blir det ju på sätt å vis fel för då är det ju han som bestämmer igen... Skulle man kunna tidigarelägga "påfyllen" annars, tex kl 23:00 då jag vanligtvis brukar försöka släcka lampan å somna själv?

2. Eftersom han verkar så vansinnigt trött på eftermiddagen/ tidiga kvällen- bör han få natt tidigare el ska man bara acceptera att han kanske är sån? Han verkar ju liksom rätt trött på morgonen också så det kanske är lite hans egen "rytm" ( några gånger försökte jag ta upp honom klockan sex på morgnarna eftersom han sov så dåligt då. Med resultatet att han satt å sov i babysittern och jag satt vaken framför tv:n och åt frukost med grus i ögonen...). Han verkar vilja ha sin långa vila naturligt på eftermiddagen men om han sover för mycket då blir det ju svårt att ta natten redan klockan sju eller till å med åtta faktiskt... Ikväll har vi väckt honom två gånger och hållit honom vaken för att få till det med läggdags klockan nio men annars hade det blivit ännu tidigare pga maten eftersom han åt vid kvart över fyra nån gång...

3. Och så var det detta med magläge.. vi har ju för det första inget larm än.. hittade ett begagnat på finn.no men det var bara en platta och det verkar ju dumt eftersom han ska över i säng sen när han blir runt halvåret. Jag har lagt honom på mage under det sista sovpasset efter klockan fyra ett tag nu för han kan verkligen inte sova på vare sig rygg eller sidan då. Det blir bara ett himla "armfäktande" och stånkande av allt och jag får inte en blund i ögonen. På mage sover han lugnare men inte helt lugnt... På dagarna gillar han att halvligga lite med en napp och en snuttefilt först och sen bär jag bara upp honom i vaggan och han somnar jätteskönt på sidan. Några gånger har jag försökt lägga honom på mage då också men då har han protesterat jättemycket och försökt komma upp och börjat gråta och ställt till värsta kalabaliken ( det gör han inte alls klockan fyra på morgonen- då verkar han bara tacksam över magläget...). När han sover i vagnen sover han ju gott på rygg- både igår och idag i 2 timmar i sträck! Ska jag "tvinga" honom över på mage eller kan man låta honom sova på båda sätten?

4. Har också tänkt lite på detta med att öva nacke och motorik på mage under dagen. Körde på med det med gott resultat idag, han började genast acceptera längre stunder. Men annars är han inte så jätteförtjust i att ligga på rygg.. det har han aldrig varit... Manuellterapeuten säger ju att han har svårt att balansera sig på rygg och att han blir väldigt spänd av att ligga så. Jag lägger honom på rygg i babygymet och på en filt tex när jag hänger tvätt eller städar osv men ganska fort börjar han gnälla. Babysittern gillar han däremot en längre stund och att man stöttar upp honom med kuddar osv i soffan. Är det farligt för hans rygg att han får sitta så? De sista dagarna har han börjat protestera mot att vara för mycket tillbakalutad när han sitter. Han kämpar som en galning för att få luta sig frammåt, både i babysittern och när han sitter mot kuddar och ibland även när man håller i honom. När jag lutar fram honom och stöttar upp lite med en hand verkar han sååå nöjd och sitter och spanar och verkar tycka att det är hur häftigt som helst att "sitta själv" "upprätt"... Eller är det för att han har ont eller egentligen inte alls gillar att sitta som han protesterar?

5. Ang ålning/krypning... Liam älskar verkligen när man håller upp honom så han får ta stöd med benen... Han sträcker på halsen och spanar runtomkring och skrattar högt och stampar med sina små fötter som stillastående små steg. Vi tycker ju också att det är väldigt festligt... men är det dumt att låta honom "öva" på att stå innan han har ålat och krypit?

[annikag]

Beställde förresten den där boken "How smart is your baby" eller vad den hette! Ska bara hinna läsa den också, just nu harvar jag omkring i "Barnaboken" och "Sova hela natten"- om dygnet ändå hade fler timmar...

[SaraMilana]

Hej!

Jag köper konceptet men känner mig ÄNDÅ osäker på att gå in och styra allt!!! Och det går ju verkligen inte om man ska kunna genomföra ett schema, då måste jag vara totalt övertygad om att det jag gör är rätt även när lilla bebisen protesterar högljutt. Det är den där "självkklara attityden" som saknas...

Attityden är nyckeln till allt som har med småbarn att göra. Det är bättre att göra käpprätt åt h-vete men med en självklar attityd än att göra alla rätt utan attityd.

När du funderar på ett schema så ska det vara ett som passar din lille gosse samt resten av familjen. Du slipper fundera varje dag på hur du ska lägga upp mat- och sovtider, för det finns redan ett "optimalt" sätt som fungerar lika bra varje dag. Det är inte meningen att han ska sova när han "inte vill", för du lägger ju upp schemat så att han får sova efter en lagom lång vakentid. Jag får ofta frågan om jag verkligen ska lägga min lilla redan, hon verkar ju inte trött? Men oftast så börjar hon gäspa på väg ner i sängen, perfekt tajming.

* den långa, 2h vilan- Liam verkar vilja ha den senare... Han är enormt trött runt tre, fyra, fem... Jag har fått väcka honom och då är han ändå sur å grinig och verkar vilja sova mer...

Förmodligen är han så trött där på sena eftermiddagen just för att han inte har sovit tillräckligt tidigare på dagen. Lägg långluren tidigare tycker jag.

* att det inte går 4h mellan målen. Det är väldigt svårt att få honom att äta ordentligt om han inte är nästintill utsvulten och mer eller mindre gråter för att få mat. Inte ens då äter han upp och det går typ 45 min innan han är redo för en efterrätt ens...

Låt det gå minst 3 timmar mellan målen och max 4. Känn av lite vad som passar lilla herrn bäst, kanske är 3,5 lagom? Har man 12-timmarsnatt är det omöjligt att få in 4 mål + nattslurk om det ska vara 4 timmar mellan varje mål. Nattslurken kan komma tätare inpå sista målet och fungerar som en liten påfyllning av eventuella hål i magen inför natten.

*Tidig natt klockan 19:00/20:00 dels passar det hans morgontrötta mamma dåligt å dels har inte han verkat så intresserad av att ta natt så tidigt heller- kanske för att han är så trött å vilar mycket på eftermiddagen? För oss är det ok med senare natt... Då får pappa mer tid att träffa honom å vi kan sova längre på morgonen...

Viktigt är att schemat ska passa alla i familjen tycker jag! Många småttingar verkar dock inte vara så förtjusta att vara uppe så sent med kvällstrassel som följd, men fungerar det för Liam så är ju alla glada och nöjda!

Så till frågorna!

1. Många gör så, ger en liten påfyllning innan de själva ska sova, vid 22 eller 23 eller när de nu går och lägger sig. Jag tror att det är jättebra för din egen sömn, så kanske du har lättare att slappna av när du vet att han inte är hungrig. Märker du att han nästan aldrig äter något vid den där påfyllningen så är det ju bara att ta bort den då den inte behövs!

2. Ge honom natt tidigare tycker jag! Många små som får sova lite mer tar tacksamt emot det. Fast jag tror att den långa eftermiddagsluren ställer till det för nattsömnen.

3. I Sverige kan man hyra larm också, om man inte vill köpa. Kolla andningslarm.se, de kanske hyr ut till Norge också eller så kanske det finns en norsk motsvarighet? Jag tror att du får räkna med en del frågor i början när du lägger honom på mage, när han är van att sova på sida. Han undrar vad det är som händer och om det verkligen ska vara så. Svara honom med en lugn och fin attityd, några buffningar och en trygg solfjäder. Ge magläget en chans tycker jag, det brukar vara det bästa för sömnen!

4. Jag tror att de små protesterar när de inte orkar längre, så oroa dig inte för det tycker jag. När min lilla blev lite större gillade hon inte heller att "halvsitta", hon låg och gjorde som små situps och försökte komma upp. Sen hur det fungerar med din sons nackproblem vet jag inte. :-k

5. Ja, visst är det skoj när man får komma upp och vara med! Jag brukar försöka ha min lilla på mage så mycket som möjligt, men att ha henne ståendes i knät kan rädda de mest gnälliga stunder. Men hjälp honom inte att gå, många håller ju barnet i händerna eller sätter det i gåstol, men det stjälper mer än det hjälper. Själv varken ålade eller kröp jag; jag rullade, gick i gåstol och började sen gå. Jag är nog världens klumpigaste och har alltid haft det kämpigt på gymnastiken.

[TorsMamma]

5. Ja, visst är det skoj när man får komma upp och vara med! Jag brukar försöka ha min lilla på mage så mycket som möjligt, men att ha henne ståendes i knät kan rädda de mest gnälliga stunder. Men hjälp honom inte att gå, många håller ju barnet i händerna eller sätter det i gåstol, men det stjälper mer än det hjälper. Själv varken ålade eller kröp jag; jag rullade, gick i gåstol och började sen gå. Jag är nog världens klumpigaste och har alltid haft det kämpigt på gymnastiken.

Jo, detta har jag som jobbat med rehabilitering av långtidssjukskrivna märkt också. Och det man då gör är att ha gympa med mycket "diagonala" rörelser.

Så ge ditt barn de bästa av förutsättningarn, Magläge, utan strumpor, inga mattor på golvet, glidvänliga kläder och vara med så så mycket som möjligt. All ålning och krypning är av vikt!

Jag är ju av filosofin att när man kan sätta sig själv, DÅ skall man sitta, min son var över 8 mån. Han fick så klart sitta lite snabbt vid maten och något i bumbo men inte mycket, det var magläget som gällde, på bordet, på bänken, på golvet, i tvätthögen, vika tvätt på golvet osv... Ner på golvet med er.