Kurning av R, 5 mån

[emla]

Räknade lite på sömnen och märkte att det var för mycket sömn inplanerat. Inte konstigt att R haft svårt att sova fullt ut. Nu ska jag sätta mig och planera nytt schema och sedan bestämma med sambon.

[Anna09]

Härligt! :thumbsup:

[emla]

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev men jag behöver lite tips och peppning.

Det har gått 3 mån sedan kuren men jag tycker fortfarande inte att vi är i mål.

R sover oftast som han ska både på dagar och nätter även om det händer att han vaknar när han inte borde. Så långt är det alltså bra.

Det vi inte har lyckats med är insomnandet. Vid varje läggning är det skrik och gråt. Tyvärr tror jag även att vi delvis vet varför det är så, åtminstone på kvällarna. Vi misstänker att han blir arg när han ska sova för att han vill busa mer eftersom hans pappa bara är hemma på kvällarna. Det är helt omöjligt för oss att få till ett schema så att pappan kan vara med även på morgonen så vi vet inte vad vi ska göra.

Sista månaden har det gått lite utför för oss. Vi tröttnade på att höra på gråt hela tiden och långsamt långsamt började vi missbruka verktygen så att det till sist var mer regel än undantag att buffa vid läggning trots att vi tidigare enbart ramsat. Det hela nådde sin kulmen för en vecka sedan då vi bodde på hotell och jag var tvungen att amma till sömns för att inte störa de andra gästerna.
Direkt när vi kom hem stramade vi upp det hela och jag har kört en minikur där bröst ersattes av buffning som ersattes av tillrättaläggning och nu ramsan. Och för första gången på länge så hjälper faktiskt ramsan igen.
Självklart har vår "slapphet" gjort att det hela blivit värre och jag misstänker att det kommer att ta längre tid nu att nå trevliga läggningar än vad det skulle gjort om vi började precis nu.

Jag har tidigare hela tiden varit lite orolig att det här skulle skada sonen men har nu (hoppas jag) lyckats bestämma mig ordentligt för att det här är enda sättet som fungerar och att han inte far illa av det.

Ni får ursäkta att jag kanske inte skrivit allt som behövs för att svara på mina frågor men ni får i så fall be mig beskriva mer.

Mina frågor är:

Hur lång tid brukar det ta för att uppnå fler trevliga läggningar än otrevliga (dvs med gråt/skrik) från det att kuren görs första gången (förutsatt att föräldrarna är konsekventa)?

Förutsatt att vi nu lyckas vara helt konsekventa och undviker våra egna vargar, hur lång tid skulle ni gissa att det tar innan vi uppnår det nu när vi "kört om"? Handlar det om dagar, veckor eller månader tror ni?

Borde vi förändra något i vårt schema eller läggningsrutiner för att få trevliga läggningar?

7.30 Vakna, frukost
9.00-10.30 Vila
11 Lunch
12.45-14.15 Vila
14.30 Mellanmål
16.40-17.10 Vila (30 min verkar vara ett mer naturligt intervall för R som då vaknar av sig själv men som är supergrinig efter 20 min)
18 Middag

19.30 Bad, torkning, blöja, pyjamas med antingen mamma eller pappa
20.00 Välling av pappa, bröstmjölk av mamma
20.20 Bus med både mamma och pappa
20.30 Vi hämtar snutten och ger den till honom. Tidigare blev han glad av det, nu börjar han ibland gråta så fort han ser snutten. Pappa flyger in honom i sovrummet. Mamma "åker tåg". Puss av båda, läggs i sängen. Upp med täcket, lampan släcks. Klapp på huvudet, god natt. Mamma ramsar glatt ut medan R redan gråter och är på väg att ställa sig upp.

Lite tips och peppning tas gärna emot. Bannor och hårda ord om hur vi skött det tidigare behövs inte, där är vi fullt medvetna om våra brister. Nu behöver vi hjälp att se framåt och vara positiva.

[LilloppansMamma]

Hej Emla!

Ja, nu kör vi framåt!

Men du:

Jag har tidigare hela tiden varit lite orolig att det här skulle skada sonen men har nu (hoppas jag) lyckats bestämma mig ordentligt för att det här är enda sättet som fungerar och att han inte far illa av det.

Här bli jag fundersam. Jag har lagt lite tid att läsa igenom din tråd och där har du visat på lite toppar och dalar (som för oss alla) i attityden. Om jag får vika ut mig lite här ( vilket ni inte kan invända emot ändå haha, ) Någonstans känns du inte övertygad om SHN- om om det känns rätt att låta R "skrika och gråta" vid läggdags. Vart är njutningen undrar du kanske? Möjligtvis kanske det gnagar en tanke om du tycker det är konstigt att stå emot instinkten att ta upp R när han "skriker och gråter". Då vill jag att du först läser denna tråden. AnnaW har ett så fint svar angående fysisk närhet-kontra emotionell närhet.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 0&start=15

och här:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 0&start=15

Om jag själv får yttra mina åsikter i frågan, angående att gå emot instinkten att plocka upp ett skrikande barn. Vi alla har instinkten, varför skulle precis som AnnaW beskriver i BB en manlig karriärist som har bråttom troligtvis stanna upp och undra varför ingen gör något åt barnen som ligger och gråter i vagnen. Den instinkten existerar och det förnekar ingen av oss SHN- förespråkare. Men den instinkten tjänar inte längre sitt syfte. Instinkten att plocka upp ett barn- och skydda från fara, ställer till med bekymmer påstår jag. Det finns inga faror längre att skydda barnet ifrån. Kyla och rovdjur behöver vi inte längre skydda barnet ifrån . Men det vet ju inte dom små liven om De föds med enbart instinkter och liten eller obefintligt kognitiv förmåga. Barnet skriker inte på tröst. Tröst skulle inte skydda barnet. Barnet frågar är jag trygg? Säker? Ingen varg? Sådan här instinkter har vi förvärvat genom människans evolution och troligtvis kommer vi får dras med den till tidens ände. Såsom exempelvis blindtarm, fly eller fäkta- syndrom, stressreaktioner vid vissa situationer. Instinkten att vilja plocka upp vårt barn är ungefär lika nyttig som vår blindtarm. Nu rasar familjeliv Min tjej är en trygg unge som är glad och en fröjd att ha att göra med. Vi har en underbar kontakt med varandra. För hon har nämligen aldrig fått vara själv med sin gråt och sina frågor. Jag har visat med en icke fysiskt närhet att jag är där- och hon har nöjt sig och somnat tryggt. Lika lite som att ungen kan gå och smöra sig en macka och ta sig ett glas mjölk vid 5 månaders ålder, lite lika kan man lägga över att barnen lära sig somna på egen hand. Dessutom, och nu kommer jag snacka skit, Finns ju härliga anti-Annor på FL, som då är stora förespråkare för anknytningsteori ( man gör nåt enkelt väldigt krångligt helt enkelt) och som per aoutomatik förkastar SHN. Dessa individiver florerar i trådar om hur j*vla jobbigt det är det första året med barn. Jobbigt säger jag?Det är ju en välsignelse att ha barn under året! Så resonerar jag kring det hela.

Därför blir jag fundersam. Själva grundstommen i SHN är ju att det inte är mer synd om barnen som skall få sova som det är för föräldrarna. Då sitter också attityden som en smäck när man inte börjar att tycka synd om barnet. Nu får vi skjuta vargar från dig tror jag

Men för att gå in på dina frågor.

Hur lång tid brukar det ta för att uppnå fler trevliga läggningar än otrevliga (dvs med gråt/skrik) från det att kuren görs första gången (förutsatt att föräldrarna är konsekventa)?
Förutsatt att vi nu lyckas vara helt konsekventa och undviker våra egna vargar, hur lång tid skulle ni gissa att det tar innan vi uppnår det nu när vi "kört om"? Handlar det om dagar, veckor eller månader tror ni?

Omöjligt att svara på. Det skiljer. Här kan det ibland komma nåt surt yttrande- över på 1-2min, och vi har en SS. Och många gånger är det knäpptyst. Inte vet jag varför hon blir sur ibland- spelar det nån roll tänker jag Jag- guiden visar att nu är det sovdags, lika naturligt som jag visar när det är matdags,byta-blöj-dags, ut på promenad dags etc. Jag tar inget extra för om det kommer nåt surt yttrande kring det hela. Stirra inte er blinda på hur lång tid saker och ting tar. Var guider och styr upp saker och ting och låt processen få ta den tid det tar.

Angående schemat. Har ni en piggis/tröttis? Ibland går man över till två lurar vid 7 månader. Ta upp honom efter 20 minuter med ett hepp. Ser ut som ni har lite för mycket sömn på schemat. Har ni ändrat schemat sen ni började kura? Man får liksom styra upp sker och ting i tid. Kika på denna:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 40&t=21416

Men varför går han och lägger sig så sent? Om ni vill ha mer tid med pappan så hade jag föreslagit en förskjutning av schemat, så att han går upp klockan 08.00 och får lägga sig 20.00. Han kan hinna bli övertrött där på kvällskvisten och då är det svårt att kosta på sig lite joller och fridfullt filosoferande innan man skall somna.

LilloppansMamma

[emla]

Tack för ditt snabba och utförliga svar LilloppansMamma!

Visst stämmer det att jag haft toppar och dalar. Jag är en känslomänniska med känslorna utanpå kroppen. Det gör att jag inte kan låtsas ha attityd när jag inte har det. Jag är den typen som fortfarande, så vuxen jag är, kan börja gråta på jobbet om något går fel... (Och det är definitivt inte för att vinna fördelar vilket många tror. Det är inte roligt att vara vuxen och börja gråta när man är förbannad.) Trots mycket övning så klarar jag inte hålla mina känslor i schack. Och min son är ju inte dummare än att han märker det, så klart.

Gällande SHN så tror jag oftast stenhårt på det men i mina svackor kommer tvivlet. Allt låter ju så logiskt och bra men hur ska man kunna veta helt säkert att skriket är frågor om säkerhet och inte längtan efter närhet eller något annat tänker jag då. Det enda som egentligen skulle kunna få mig att tro helt 100 på det här rakt igenom är om någon jag kände personligen var dipl. kurare med erfarenhet från mängder av olika barn (vilket ingen tyvärr är) eller om SBU eller liknande myndighet kunde visa flera oberoende tester på att SHN var det mest skonsamma för bebisar. Och kanske inte ens då när jag tänker efter. Sån är jag... Och vem vet, ni som skriver här kanske är pedofiler, barnmisshandlare, klåpare eller bara vanliga lögnare. Ta inte illa upp, för jag tror inte det, men när det gäller nätet kan man ju aldrig vara säker.
Så jag kör på och hoppas att vi når i mål innan nästa svacka hos mig kommer (jag har manodepressiva tendenser, dvs upp som en sol och ner som en pannkaka). För jag tror att om vi bara kommer i mål så kommer jag att kunna hålla attityden även i mina svackor. Men man vet ju tyvärr inte. Som tur väl är är min omgivning superpositiv till det här och de hjälper mig och bekräftar ständigt att sonen mår bra och inte far illa av behandlingen. Men eftersom jag är ensam om dagarna är det jag som handgripligen måste ta det mesta.

Och jag tycker INTE synd om R som ska sova. Tvärtom är jag nog nästan lite FÖR ivrig med att han ska sova och jag har lätt för att bli orolig om han inte sover tillräckligt även om jag borde vara nöjd med att han glatt ligger och snackar i sin säng och trivs alldeles utomordentligt.

Har vi för mycket sömn på schemat? Jag blir lite förvirrad för jag tycker vi har precis tillräckligt. Det ska väl vara 14,5 h nu och det är precis vad vi har om jag inte räknat fel. 11 h natt, 1,5 h på förmiddagen, 1,5 h mitt på dagen och 20-30 min på eftermiddagen.
Jag tror att vi har en piggis så av den anledningen så kanske vi har lite mycket sömn på schemat. I nuläget är det inte alltid han somnar på eftermiddagen men jag ger honom alltid möjligheten så att han åtminstone vilar. De dagar han inte lyckas somna fungerar men det märks att han är lite tröttare.

Anledningen till att han lägger sig 20.30 är att hans pappa inte kommer hem förrän 19.00 och då äter vi. Direkt efter maten börjar vi med nattningen och redan nu har vi svårt att hinna med allt då. Så en tidigare läggning känns i nuläget inte möjlig. Däremot hade vi ju kunnat ta upp honom senare på morgonen.
Någon som har förslag på ett nytt schema i så fall?

[annawahlgren]

Så här skrev du DÅ:

När jag sökte på nätet hamnade jag så plötsligt här. Usch, Anna Wahlgren, tänkte jag, hon misshandlar ju barn. (Förlåt mig Anna, jag är den förste att erkänna att jag hade fel, fel fel!) Nu undrar jag var detta egentligen kommer ifrån, varför har så många den uppfattningen? Jag hade läst det på Familjeliv och dumt nog trott på det. (Trots att jag slutat vara inne på den sidan för att den flera gånger fått mig att må dåligt.) Som tur väl var läste jag lite vad Anna skrivit på den här sidan och kände att det var en sund inställning. Men, tänkte jag, om det är 5 min-metoden hon förespråkar (vilket jag var helt övertygad om) så tänker jag INTE göra det. ALDRIG att min son skulle få skrika sig till sömns!

Och så här skriver du NU:

Det enda som egentligen skulle kunna få mig att tro helt 100 på det här rakt igenom är om någon jag kände personligen var dipl. kurare med erfarenhet från mängder av olika barn (vilket ingen tyvärr är) eller SBU eller liknande myndighet kunde visa flera oberoende tester på att SHN var det mest skonsamma för bebisar. Och kanske inte ens då när jag tänker efter. Sån är jag...

Du får gärna lära känna mig personligen. Jag är tillgänglig. Telefon 070 - 687 04 55. Jag har sexton barnbarn och har personligen kurat över 800 (andra) barn, plus gud vet hur många tusen indirekt, och hur många hundra per mail. De är, och har varit alla, olika. Men alla människor, barn eller vuxna, kannibaler eller städerskor, behöver sova om nätterna. Och gör det. Om de får, törs och vet sig säkra för liv och lem. Folk som får sova tryggt och gott på nätterna utan att fara föreligger på något vis NJUTER också, vilket du möjligen ser om du går till dig själv.

"Om SBU eller liknande myndighet kunde visa flera oberoende tester på att SHN var det mest skonsamma för bebisar"... Tillåt mig le Tror du verkligen att etablissemanget skulle lägga två fingrar i kors för att visa någonting som de själva misslyckats med så kapitalt? Är det någon hemlighet - ens för dig - att BVC inte kan hjälpa ett skvatt vad gäller sömnen för små barn

Och vem vet, ni som skriver här kanske är pedofiler, barnmisshandlare, klåpare eller bara vanliga lögnare.

Talar du i egen sak? Är DU pedofil / barnmisshandlare / klåpare / lögnare?

Det där var fult, riktigt fult. Nu får du sitta på skämspallen i lika många år som du är gammal

Som tur väl är är min omgivning superpositiv till det här och de hjälper mig och bekräftar ständigt att sonen mår bra och inte far illa av behandlingen.

Det är inte alla som har det så väl förspänt. En del får slåss evinnerligen mot de fördomar du sätter på pränt i det första citerade inlägget.

Jag tror du får ta dig ett par år till på skämspallen för din blinda otacksamhet för stödet du har, inte minst från ditt lilla barn

--- jag borde vara nöjd med att han glatt ligger och snackar i sin säng och trivs alldeles utomordentligt.

Ja, man kan tycka det.

Fortsätt nu själv, så fint! Det kan du. Om du vill. Barnet vill, törs jag tillägga.

Jag stänger den här tråden hellre än att ge dig en varning Med stort TACK till alla, senast och särskilt LilloppansMamma


O:)