Just då ringde jag hem, Emil svarade förtvivlat att jag måste åka förbi jobbet (veterinärkliniken) och hämta allt jag behövde för den var kanske inte död, Pappan var inte helt säker. Fick prata med Pappan så jag begrep vem som eventuellt var död i familjen.
När jag kom hem möttes jag av en stel liten harunge som låg i skuggan på gräsmattan. Tänkte att begravning var det enda alternativet, någon form av livsuppehållande åtgärder skulle vara förgäves.
När jag säger till Emil att vi måste begrava harpalten kontrar han med följande;
- Mamma, jag hade två bra förslag. Antingen begraver vi den eller äter vi upp den för då har vi ju mat!
:thumbsup: Smart kille! 8) Vi valde det första alternativet, det blev en fin begravning bredvid Filippa hunden och Mollan kattens gravar. Emil grundade med lite gräs så haren skulle ha något mjukt att ligga på, sen la han ner den och täckte med lite gräs och sen skottade Pappan på jorden. Emil sjöng en liten sång och så var det hela över.
Sigge pratar dock om den lilla harungen då och då, mest bekymrad är han för mamman och pappan som måste sakna sin bebis.
Livet på landet är stundtals hårt, det gäller att inte skutta in i fel trädgård om man är en smaskig liten hare.
Kram Susan
Å herre milde 
Här fick vi djungelns lag illustrerad på - hm - rätta sättet: 
Kasta bort mat sådär 