Vänninans barn slår våra!

[Mata]

Vänninan har en pojke (3år) som är våldsam och har varit så så länge jag känt dem (1 1/2 år). Hela repertoaren, bita, slå, putta, spottar, säger elaka saker. Det är verkligen svårt att skilja synden från syndaren... försöker verklige tycka om honom och "ta honom i bruk" när tillfälle finns, då är han fin. Problemet är ju föräldrarna!
De tror det kommer växa bort ungefär. Eftersom det inte bara är jag som påtalat problemet och försökt ge råd (som de ignorerat) har även gett barnaboken och online-boken till dem, de verkar inte ha läst, utan även alla (!) andra föräldrar i bekantskapskretsen som sagt till, så vet jag att de lyssnar inte på någon "Vi uppfostrar vårt barn som vi vill".
Vi har haft allvarliga diskussioner i ett års tid vid vissa tillfällen (när han slagit någon riktigt illa och mamman inte reagerar såsom vi tycker lämpligt tex gå ifrån leken en stund, "såja, klappa!", eller i värsta fall gå bort helt från de andra barnen ett tag. Hon tycker barn får tåla lite och att vi är helt hysteriska och överdriver och gjort sonen till svart får.

Prat leder ingenstans här. När då häromdagen pojken satt sig på vår flickas mage och hoppade upp och ner med kraft så hon knappt kunde andas, (detta upptäcktes snabbt, annars brukar vi alltid ha koll så att de inte är ensamma, de var i ett annat rum kort) blev min man riktigt arg, hon kunde ju ha kvävts eller brytit revben (han är mycket större än vårt barn). Han har nu bestämt (skönt att ha honom att skylla på!) att de inte får träffas längre. Lite svårt när man är grannar... och dessuotom vänner,eller är vi det? Hon tycker ju nu förstås att allt var fid och fröjd tills jag (den elaka) förstört allt genom att förbjuda umgänge.

Vet inte om någon har goda råd, det känns som vår bojkott är det enda vi kan göra för att få föräldrarna att inse allvaret. Jag tycker inte jag är en riktig vän om jag låter de fortsätta göra fel utan att säga något, förstår ni?
Visst, nog kan det skada vänskapen.

[T.P]

det du skriver kunde likagärna varit mitt inlägg..skrev här för ett tag sedan om min granne och hennes son..Har tyvärr inget råd att ge.
Bara att det är fruktansvärt att se ett barn må så dåligt.
Du verkar ju ha gjort allt du kan...för att få dom att förstå..mer kan man tyvärr inte göra
Har själv inte slutat umgås med min granne men det är inte JAG som ringer eller knackar på längre..däremot om hon behöver barnvakt har jag ställt upp..då han blir ett annat barn när mamman inte är med!!

[Sarika]

Hej Mata
uschvad jobbigt! Har ingen egen erfarenhet men instinktivt kan jag bara säga att jag hade sett till mitt/mina barns bästa och slutat umgås med dem. Du/ni har sagt ifrån samt gett förslag på vägar man kan gå istället mycket mer kan ni inte göra! Jag tycker du är en vän som säger ifrån sen om de inte vill se det så så är det deras problem. Visst det kommer säkert att skada er relation men jag hade i detta läget sett till mitt/mina barns bästa.

[Katarina-Mamma duracell]

Hej!
Vet vad du menar, själv sitter jag med ett yrke där sådana tankespår ofta kommer upp. Jobbar som lärare och vissa föräldrar tar väldigt på näsan om man försöker ge välmenade råd om hur de skulle kunna hjälpa sitt barn. Alla kan ju uppfostra sina barn bäst eller hur? Sarika har en poäng i det hon säger, instinktivt skulle man undvika barnet och dess föräldrar för att åtminstone skydda sitt eget, men sen kommer nästa tanke, det är ju att förråda det barn som har behov av gränser och vuxenstöd.
Hur är barnet om inte föräldrarna är med?
KAnske du kan erbjuda exempelvis föjande; Vi ska till lekparken i morgon och undrar om NN får följa med? Väl i parken ( båda är på neutral mark) kan ni leka organiserade lekar där du är regelsättaren, lekar som inte kan få barnet att känna sig underlägsen eller at det förlorar som person. Lek lekar där han får vara den som ska föregå med gott exempel, bygga sandslott för han är ju så bra på det osv, och uppmuntra när han gör rätt och är en go kille.
Du har inget att förlora på att ge det ett försök, men han har allt att vinna på att någon bryr sig om.

[Mata]

Precis så har jag tänkt. Jag måste skydda mina barn från våldet och jag vill inte att de ska tro att det är normalt. Sen blir det ju olyckligt om pojken aldrig får annat sällskap än mamman. Jag har erbjudit många gånger att passa pojken, men hon är rädd att det skulle vara jobbigt för mig säger hon. Hon tycker själv (säger hon) att pojkens beteende är jobbigt. Men hennes inställning är nog den att det ligger i åldern, personligheten, att han är pojke etc. Suck...

[Helene]

Men vänd på det. Är hon en riktig vän som låter sin son misshandla ditt barn? Själv hade jag blivit rabiat av hälften av vad du beskrivit ovan.

[Mata]

Precis! Men det är inte så enkelt. Vi har känt varandra i 12 år och bor grannar i en pytteby. Men nu sen en vecka ses vi inte så ofta. Då vi träffats har hon varit mycket strängare med pojken. Bra eller dåligt? Inte så som jag skulle gjort (m.hjälp av BB) precis. Hon tycker nog att hon gör allt hon kan. Men är samtidigt inte öppen för råd.
Lustigt, läste T.P. text, min kompis tror också att hennes son är särskilt mogen och tidig av sig. Jämfört med min dotter är han det, men hon är rätt sen.