Mian71 skrev: Klart man inte ska bli arg på en 2-åring. Men arg och arg.. Menar väl mer att man säger till. I bland "orkar" man inte allt med avleda, säga rätt mening, undvika Nej och så vidare. Man är ju människa också och ibland blir man ju arg (vilket jag också /menar/ hon kan få se att man faktiskt kan bli).
Fel eller rätt? Jag vet inte.
Fel, tycker jag
Visst kan man bli arg också på en tvååring, precis som på en hund som ställer till någonting eller en dörr som slår en på näsan. Men hur hanterar man sin ilska
Det är det som är frågan.
Ilska riktad direkt mot ett litet barn är skrämmande. Det är lika med avvisande - "jag tar min hand ifrån dig". Det i sin tur betyder (för barnet) risk att bli övergiven, vilket i sin tur faktiskt betyder livsfara. Små barn vet från första stund att de inte klarar sig på egen hand. De överlever inte ensamma. De kan inte föda sig själva, inte beskydda sig själva, inte själva rädda sig undan alla hotande faror ("vargen"). Det är därför det är så "tacksamt", så framgångsrikt, att hota små barn med att överge dem: "Kommer du inte på en gång går mamma ifrån dig!" Ungen lyder och kommer. Den har inget val.
Du förklarar och försvarar att du "slår" ditt lilla barn med ord - avvisar henne - med stöd bl a i en barnpsykologisk trend för dagen: det är bra att visa barn att man faktiskt kan bli arg. Man ska visa känslor, även sådana som inte är så ädla. Bara bra för ungen att få lära sig
Jag tror nu inte alls på att något gott eller bra kan komma ut av det. Det är först när folk (barn) kommer upp i sexårsåldern, som de kan ta ens gedigna vredesutbrott utan att vädra fara för livhanken
En liten tvååring drar den lärdom du säkerligen inte vill eller har en tanke på att hon ska komma i närheten av: att hon är avvisad, underkänd, vägd och befunnen för lätt för att kunna tillgodoräkna sig det livsnödvändiga beskydd som garanterar hennes fortsatta överlevnad. Därför är det bokstavligen livsfarligt att bli arg på en liten tvååring
För henne.
Och så som du "slår" henne med ord - avvisar henne, ställer dig oförstående, blir förbannad, är "bara människa" och visar din ilska, som ju innebär avståndstagande - så slår hon sig själv. Vad är det om inte självbestraffning
Självskadebeteende
Övertar hon inte ditt (för stunden) underkännande och applicerar det på sig själv
Mian71 skrev:Nåväl, jag har kört handen mot handen.. och ignorerar nu i stället. Att hon inte får någon som helst uppmärksamhet i att hon själv gör sig illa.
Också det en modern barnpsykologisk trend: man ska ignorera det ena och det andra. Fullkomligt vansinnigt
enligt min mening. Om en människa, stor eller liten, gör sig själv illa, hur kan det någonsin vara rätt eller bra att ignorera det
Mian71 skrev:Lilla gumman är enormt smart och jag tror det är ett trix..
För att uppnå vad då? Att du ska tycka synd om henne, framkastade du. Skulle hon intrigera? Bedriva maktspel? Vid två års ålder? Tänk om det faktiskt ÄR synd om henne, när du avvisar henne? Vore hon lagd åt det utagerande hållet skulle hon kanske slå på dig, för att värja sig mot ditt för henne hotfulla avståndstagande. Nu slår hon i stället sig själv. Det är inte bra. Det är inte bra alls.
Jag är medveten om att jag kanske låter hård i tonen, och jag ber om ursäkt för det. Jag vet att det sista du vill är att hota din lilla älskling att överge henne
Jag vet att du älskar henne innerligt, och du vill henne ingenting annat än väl. Men jag går igång på det som gör små barn illa
Som skrämmer dem. Som får dem att straffa ut sig själva. Det får kosta föräldrarnas sårade känslor hellre än barnets
När ilskan kommer krypande, använd tvättstjälpningsmodellen hellre än att slå med ord. Hämta barnet när du lugnat ner dig och kan vara vänlig och glad igen, och gör något nyttigt, viktigt, tillsammans.
Lär dig säga OJ DÅ, lagom bekymrat, i stället för att hålla irriterade föredrag. Det ger dig några sekunders betänketid, så att du kan tänka efter före och undvika att förlöpa dig.
Om och när hon slår sig själv, bli kolossalt bekymrad över stackars stället som fick ont (och som ju lever sitt eget liv). OJ DÅ
Vad ska ni göra
Nu fick stället ont! Det behövs sannerligen inga förebråelser, bara dutt och medkänsla. "Stackars, stackars lilla magen!" (Eller var det nu var hon slog sig själv.) "Nu blev magen ledsen, nu fick den ont, vad ska vi göra, vi måste trösta magen..." Och hitta på hur, under rådgörande med barnet
Dutta tillsammans och "fråga" magen om den mår bättre nu, osv. Reagera med lättnad när magen "svarar" - ja, som mamma kan man faktiskt lyssna på magar och höra vad de säger - att det känns lite bättre nu. Å, vad skönt
Och så tackar ni varandra (du å barnets vägnar, tillsammans med dina egna) för gott arbete med att trösta magen, som äntligen blev glad igen till slut.
Motsatsen till att ignorera är att bry sig
"Hon vill bara ha uppmärksamhet" brukar det också heta - som något kritiskt/negativt. Ja, skulle hon inte få det, då
Riktigt rejäl, utdragen, intensiv, långvarig (för stunden), ja, nästan överdriven, POSITIV uppmärksamhet är naturligtvis vad den lilla unge ska ha som i brist på bättre tvingar fram negativ. Eller, hu
likgiltighet. Även barn i mycket smått format ska tas på positivt och kärleksfullt allvar, inte misstänkliggöras som intrigmakare.
.. som kvarten innan jag läser Annas svar, mailat nått.. osnällt och när man läser ett svar med den irriterande känslan i kroppen " hör" man även en annan ton Och jag blev ARG! 