Gränsa min 7-åriga dotter på rätt sätt

[Vindla]

Hej! Ny här, har läst barnaboken och försöker anamma många av idéerna, har dock inte fått rutin på dem varje dag.

Tänkte söka lite råd kring min dotter, 7,5 år. Hon bor varannan vecka hos mig och min sambo, varannan vecka hos sin far. Hos pappan har hon alltid fått göra som hon vill, vi har bråkat kring detta, men vi talar inte samma språk när det gäller barnuppfostran. Han är mycket, mycket speciell och jag har sett att en del av detta har färgat av sig på dotter min.

Ikväll så uppstod följande situationer, undertecknad alldeles för trött efter veckan och ofta är jag i ett läge som är: "nu ska jag barnuppfostra" istället för att det kommer naturligt, jag försöker prata med en överpedagogisk röst och... ja, jag hamnar ur mig själv helt enkelt. Samspelet funkar dåligt oss emellan och jag får sjukt mycket skuldkänslor för detta.
Iallafall. Konkret. Fredag. Dottern vet att det är chips och film, och så fort jag säger att "nä, ikväll vill jag titta på På Spåret" börjar hon gråta. Jag ger med mig, säger att hon får se halva filmen före och halva efter. Bra. Hon vill ha chips och jag säger ja. Hon vill att vi ska köpa det på macken och jag säger ja. Hon vill ha Cola och jag säger ja. Sen så har hon ett klumpigt sätt att uttrycka sig ofta, rätt okänsligt, som "ge hit" eller "nu orkar jag inte lyssna på dig mer". Då reagerar jag. Som när vi efter filmen ligger i sängen och ska läsa saga som vi brukar göra, men nu är det sent: "nu orkar jag inte höra på dig" "Hörru, du kan ju säga på ett trevligt sätt". "JAMEN JAG SA JU PÅ ETT TREVLIGT SÄTT! PÅ MITT SÄTT" och hon vänder sig bort och surar. Jag försöker reda ut, på mitt överpedagogiska trötta vis. Sedan börjar hon gråta. Därefter försöker jag förklara att vi inte kan läsa saga för att klockan är tio på kvällen och då börjar hon kippa efter andan och så får hon en massiv panikattack, hyperventilerar, ser inget, grinar och hulkar som ett spädbarn på riktigt, jag får bära henne.... hennes utbrott lugnas först efter en kvart i sängen.

Min kille säger att det här är typiskt henne och att jag aldrig har satt gränser eller blivit arg på henne, enbart höjt rösten någon gång, men hon har alltid fått gå vinnande ur alla strider. Han säger att hon är oförmögen att be om ursäkt, och har man tillrättavisat henne så hittar hon ett sätt att få det till hennes fördel. Då får hon ont nånstans eller ställer till en scen eller vill att någon ska tycka synd om. Hans lösning är: bli arg. Säg LILLA GUMMAN SÅ HÄR FÅR DET INTE GÅ TILL och låt henne ligga å grina om det är så. Detta tillhör inte min uppfostringstanke. Jag är inte en person som exploderar, jag vill hellre använda morot än piska. Jag vet inte. Är jag för snäll???? Vart går gränsen mellan uppfostran och övergrepp? Vad är vad? Vad behöver hon? Jag får så lätt hans röst som ringer i mina öron, min mors, min systers.... HJÄLP! Helt enkelt förvirrad och hur jag än gör så tycks det bli fel. Till saken hör att detta är ett barn som är duktigt i skolan, inte bråkar med andra barn, hjälper till hemma utan alltför mycket tjat... Mycket som fungerar, med andra ord.

Finns det enklare sätt att hindra att hon tar för sig på ett olämpligt sätt? Kan man ändra rutiner så att hon inte snöar in på att det MÅSTE vara chips och film varje fredag, godis och film varje lördag, saga och sång varje kväll? Det verkar som hon är oerhört känslig för att dessa bryts?
Hur säger man till henne på ett bra sätt när hon uttrycker sig klumpigt?
Hur jobbar man med samspel och hur gör ni för att hamna rätt själsligen med era barn, ni som är ensamstående och kanske inte har fått så mycket kärlek själva och dessutom gnisslar tänder över den påverkan som barnens fäder (som ni ej gillar) får över era barn??? Och som vill göra rätt så förtvivlat mycket men därför lätt fastnar i metoden istället för att bara vara??

[annawahlgren]

Välkommen är du

Oavsett vad omgivningen, inklusive din sambo, tycker och tänker (och säger), mår inte DU bra av sakernas tillstånd utan känner vanmakt. Det är det viktiga för mig, så jag är glad att du skrev =D>

Det finns ju inga knappar att trycka på, så att allting blir bra här och nu och för evigheten. Några patentlösningar för fostran och gränssättning för små (och inte så små) barn har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Saker och ting måste alltid anpassas till inte bara personerna i fråga, om man säger, utan också till de aktuella situationerna. Det är ju bara dina egna förhållanden - era egna - hemma hos dig/er du kan påverka. Vad pappa gör och inte gör kommer du inte åt, och det spelar heller ingen större roll. Barn lär sig blixtsnabbt vad som gäller här och vad som gäller där. För dem betyder det sällan konflikter.

Därför bör du först och främst vaska fram i hjärnkontoret vad du vill ska gälla hos dig/er. Och det gör man lämpligen INNAN, för sig själv - och här kan du inhämta konstruktiva råd hos din sambo. Han ska ju inte komma undan med att gnälla och förebrå och kritisera och anmärka i största allmänhet - vilket för övrigt verkar vara exakt samma linje som du följer gentemot ditt barn Utan han ska tänka till och lägga upp en plan, tillsammans med dig. Eller du tillsammans med honom. Så den första och bästa Knappen - knapptryckningen - som jag trots allt kan ge dig, den där allting börjar - det är ATT TÄNKA EFTER FÖRE.

Du vet ju på ett ungefär (eller väldigt precis ) vad som väntar. Tjat, krav, gnäll... och sammanbrott, hos dig, hos barnet eller hos båda. Mota Olle i grind Tänk förebyggande Arbeta förebyggande :thumbsup:

Har du utlovat film, kan du ju inte plötsligt begära att få se På Spåret utan att det blir bråk och frustration. Det vet du innan. Hur kan du lösa det Tänk efter före. Hyra en dvd-box åt barnet? Se På spåret på datorn? Göra en överenskommelse om På Spåret först och filmen sedan, mot risken att ungen blir på tok för övertrött? Är det värt det Hon behöver sova sina tolv timmar natt. Att vara uppe till tio och sedan bryta samman med prat, prat, tröst och bärande gör ju ingen människa glad, i varje fall ingen sjuåring. Hur tänker du Trött efter veckans jobb är hon också, tro mig. Men det är du som är - ska vara - hennes ledare och guide, inte hon din.

Du retar dig (med rätta) på hennes sätt att uttrycka sig. Så lär henne då bättre Regeln är: Inte ett NEJ utan ett JA

Nu nöjer du dig med att anmärka, kritisera, protestera, lägga skuld (som din sambo, ja ) och, i bästa fall, vädja. Varför inte bara helt lugnt reagera med en smula överraskad förvåning, som om hon hade missuppfattat saker och ting: "Oj då - det där lät ju inte så trevligt" - och sedan raskt tala om, glatt och gärna lite roligt, att "Så HÄR säger man!" Och så säger du det. Precis så som du skulle önska att hon sagt, fast med lite "teater", överdrivet glatt och skojsigt. Envisas hon då och muttrar vidare (för att ta reda på om du verkligen står för vad du säger) kan du med ett vänligt beklagande bara gå ut ur rummet: "Oj då, det där lät väldigt tråkigt, jag tror jag går någon annanstans så länge. Vi ses när vi är på gott humör igen!"

Konstigare behöver det faktiskt inte vara.

Men det är en konst också att låta små barn vara i fred. Till dig speciellt vill jag säga det som ett av mina barn sa om sin svärmor, barnets farmor: "Hon är så himla bra med lilla Stella. Hon är inte PÅ henne hela tiden. Hon är bara MED henne."


Jag tror att nedanstående stycke ur Barnaboken (femte delen, "Fostran") kan inspirera dig att ta tag i saker och ting - att tänka efter före

*Bortskämdhet

Vem är bortskämd? Den som tar detta livets goda för givet, kräver det för egen räkning men ändå inte gläds åt det, är bortskämd.

Morfar Lars kommer för att uppvakta lilla Johan på födelsedagen. ”Var har du presenterna?” frågar Johan. Morfar Lars överräcker födelsedagspresenten. ”Har du bara en present med dig?” Johan öppnar paketet och finner en bil. ”Den här kan du ta med dig tillbaka. Jag har redan mycket dyrare och finare bilar.”

Bortskämdhet är ingen medfödd egenskap. Bortskämdhet är ett resultat av felaktig uppfostran, något alla föräldrar är pinsamt medvetna om. Föräldrar bevakar varandra: ”Du skämmer bort honom”, får fadern veta som ger sin son tre julklappar i stället för två. ”Du skämmer bort henne”, får modern höra som avstår från att förnya sin garderob till förmån för dotterns dyra märkesjeans. Men så länge en unge blir glad åt det hon eller han beskärs, vare sig det gäller materiella förmåner eller personlig omtanke och omsorg, är hon eller han inte bortskämd.

Davids pappa är ute och handlar mat tillsammans med sin bror. ”Jag tar bruna bönor”, säger pappan, ”det tycker David om.” - ”Du ska väl för fan inte köpa bruna bönor”, säger brodern. ”Då skämmer du ju bort honom.” - ”Varför det? Han gillar ju bruna bönor.” - ”Just därför”, säger brodern. Rätt eller fel? Fel. Förutsatt att David verkligen blir glad åt sina bruna bönor.

Ett gott kriterium på barnets eventuella bortskämdhet är också den vuxnas egen attityd. Om Melker får chips och läsk till TV:n på lördagen och blir glad, och om den vuxna köper det åt honom med glädje, då är allting i sin ordning. Men om den vuxna köper chipsen och läsken därför att han/hon vet att det blir ett j-a liv annars, då är det något som är fel. Då har det gått tvång i livets goda.

Om min själs älskade får frukost på sängen trehundrasextiofyra av årets dagar och den trehundrasextiofemte, när jag inte hinner eller har lust, sätter upp ett surt ansikte och frågar: ”Och var är min frukost?” då har jag skämt bort honom. Jag surnar till och avstår i fortsättningen från att ge honom frukost på sängen. Förhoppningsvis talar vi också om saken: ”Det är inget roligt att ge dig frukost på sängen, om du inte blir glad.”

Ett barn kan man inte förebrå så. Ett barn får inte belastas med skuld.

Till bot för bortskämdhet hos barn ges ingen annan medicin än inskränkning.

Morfar Lars står sårad i hallen, och Johan säger till sin far: ”Jag vill inte ha hans dumma bil. Jag har redan mycket dyrare och finare bilar.” Hans far börjar då lugnt plocka åt sig Johans alla bilar. ”Vill du inte ha bilen som morfar gav dig, så vill du säkert inte ha dina andra bilar heller.” - ”Jo! Jo! Jag vill ha mina bilar visst!” - ”Men inte den du fick av morfar?” - ”Den är inget fin. Den vill jag inte ha.” - ”Om inte du vill ha morfars bil”, säger pappa, ”då vill inte jag att du ska ha några bilar alls.”

Johan får gå och tacka morfar Lars.

Det är ofta först när människan står inför hotet att berövas det hon håller av, som hon slår vakt om det.

* Bortskämdhet förebyggs bäst genom ett enkelt liv. En liten gosse som får gå på Skansen varje söndag måste få gå på både Skansen, Gröna Lund, bio och restaurang på sin födelsedag, om han ska kunna bli överraskat glad. Och en liten flicka som dricker läsk till maten varje dag, vad ska hon dricka när det är fest? Champagne?

Som förälder får man försöka skilja på livets nödvändigheter och dess goda.

Glädjeämnena bör också presenteras som just glädjeämnen. När Davids pappa kommer hem med de bruna bönorna, gör han stor affär av saken: ”Vet du vad du får? Bruna bönor!” Slänger han däremot fram dem som självklara, kommer David att betrakta dem som självklara. Och kräva bruna bönor. ---

”Jag ska gå på bio!” säger ett äldre barn. ”Alla mina klasskompisar går på bio minst en gång i veckan. Det ska jag med.” - ”Jaså? Men jag bjuder dig inte på bio för att dina klasskamrater går på bio. Jag bjuder dig på bio för att du ska ha roligt. Att gå på bio är ingen rättighet. Ska du gå på bio, ska det vara till glädje för dig. Annars bjuder jag dig inte på bio.”

* En umgängespappa, som hade ett förhållande med en ensamstående mor, förebråddes av henne för att han skämde bort sin pojke. Han brukade ha en present med sig, när han for för att besöka sin son. Själv for modern efter sina resor i tjänsten hem till dottern med modekläder i bagaget. När hon fick förebråelsen i retur, svarade hon: ”Det är skillnad. Min dotter är så modemedveten.” Pojken är förmodligen leksaksmedveten, så skillnaden är ingen.

Frågan är: väntar sig gossen en leksak och väntar sig flickan modekläder? Hur reagerar de om föräldrarna kommer tomhänta?

Det som går utanpå livets nödtorft ska vara till glädje, inte till krav.

* Liten älskling får gå på Skansen. Stor orgie med karusell, tåg, våfflor, glass, lotteri. Nästa gång en mer anspråkslös utflykt. Den vuxna har tänkt sig att man nu ska spankulera omkring och titta på djuren. Men då blir det liv, tjut och skrik. Allt som gjordes förut, ska göras också nu. Den vuxna blir sur, barnet besviket och dagen förstörd.

Här kan man deklarera, tydligt och i förväg vad som gäller. ”I dag ska vi göra jättemycket på Skansen. I dag ska vi ha en riktig fest! Men så kan vi inte göra alla gånger som vi är på Skansen. Så kan vi bara göra i dag, för i dag har vi råd, och i dag ska vi ha fest.”

Respektive: ”Nu ska vi gå på Skansen, men i dag kan vi inte åka karusell och inte äta våfflor och inte köpa glass. I dag ska vi titta på alla djuren! Det blir väl roligt? Vi kan blanda lite saft och ta med oss, för i dag ska vi inte fika på Skansen.”

Det är inte roligt att sätta gränserna snäva. Men det barn som vet vilka gränser som gäller, gläds när gränserna sprängs

Ett tips: vänjer man barnet vid att tacka, när något är slut – ”Tack för glassen!” (säger man själv, å barnets vägnar) – kan man undanröja scener av typ: ”Jag vill ha mer glass!” Tacket har magisk verkan. Barnet påminns om en visserligen svunnen men dock fröjd, och tjatet upphör. ”Jag vill ha mer glass!” - ”Nu var det slut. Tack för glassen!” – ”Tack för glassen.” *

[Vindla]

Hej och tack så mycket för svaret Anna!

Som du säkert anar så är jag i ett läge i mitt liv där allt är kaos. Jag är deprimerad och funderar på att lämna min sambo, och vill förtvivlat gärna vara bra och duktig både på jobbet och som mamma. Jag tror att du har varit i min situation under tillfällen i ditt liv. I mitt fall så leder tankesnurret och desperationen tyvärr till att jag blir en sämre mamma. Dock har jag sökt hjälp i veckan nu och fått den. Alea jacta est...

Men det är så sant som du säger! Jag lider verkligen när jag inser att mina ord och handlingar signalerar saker till min dotter som gör henne illa.
Och jag är omgiven av folk som gillar att gnälla och skälla på sina ungar, själv vet jag ju för tusan hakar vad som är rätt djupt inuti, men allt tankesnurr har grumlat min blick och alla röster har gjort att jag bara vill ha någon som berättar: gör så här! istället för att gräva i mitt såriga inre.

Men, bara ett ögonblick tillbaka till de situationer där barnen är fula i mun eller otrevliga som tusan: hur gör du/ni för att inte visa er irritation i röst etc? När de små liven säger "fel", ska man då alltid låta glad och trevlig? Och i vilka situationer med barn är det befogat att bli arg? (Låter kanske lite som att jag är helt knäpp (och det är jag också), men min mamma blev aldrig arg på mig när jag var liten utan körde nån slags tyst besvikelse, så jag har jättesvårt att känna känslor bara *poff* naturligt, jag kanske får "spela arg" på min dotter ifall hon skulle göra något som föranledde detta, för att hon själv ska få ett bättre känsloregister?).

Jag ska ta med mig detta med skuldbeläggandet och de förebyggande rutinerna samt att vara vägledande och försöka bemöta hennes trotsande (som det ju kommer att bli ifall jag inte reagerar som jag brukar!) med upphöjt lugn. Mina nerver ska inte få påverka hennes välmående - också...

Tack Anna för din klokskap. Jag gråter nu för att jag och vad jag säger inte är oviktigt. För min dotter är jag inte oviktig.

[annawahlgren]

Kära rara. Tack för dina varma ord Du är inte oviktig. Inte för din dotter, och inte för mig.

--- de situationer där barnen är fula i mun eller otrevliga som tusan: hur gör du/ni för att inte visa er irritation i röst etc? När de små liven säger "fel", ska man då alltid låta glad och trevlig? Och i vilka situationer med barn är det befogat att bli arg? (Låter kanske lite som att jag är helt knäpp (och det är jag också), men min mamma blev aldrig arg på mig när jag var liten utan körde nån slags tyst besvikelse ---

Nej, du är inte knäpp. Jag vill att du ska få bekräftelse i Barnaboken på att du tänker och känner rätt och sunt

Vrede är en "ren" känsla. Det är inte irritation, som bara gnager och gnager och aldrig kommer till sin förlösning. "Tyst besvikelse" är ett grumligt garnnystan som heller inte gör någon människa glad. Nystar man i det sprids bara skuld och skam som sjuka löss över världen.

Klart man ska bli arg. De små (och inte så små) barnen kräver det av en. Det visar att man bryr sig. Att man reagerar. Att man har hjärta i kroppen. Att man är gjord av kött och blod. Man visar ju också därmed en "modell" för barnet, som ju rimligen blir både surt och ilsket x antal gånger per dag och måste lära sig hantera starka känslor på ett bra sätt, dvs ett sätt som inte skadar andra eller en själv men som "rensar luften", som det så bra heter.

Jag tjatar om "kontrollerad vrede", till skillnad från den som kan få en att förlöpa sig och ta till våld. Det riktigt besvärliga tyckte jag, som barnafostrare (speciellt till tonåringar ), var att dra på stora tordönet när jag inte alls kände för det, inte alls var särskilt arg - eller orkade vara det .- men visste att jag MÅSTE, för barnets skull, "sätta ner foten" (som det inte fullt så vackert heter), SÄGA IFRÅN - på ett sätt som verkligen märktes och gjorde avtryck. Som t ex när en unge kom hem stupfull en gång. Den la jag i sängen, eftersom den inte var särkilt pratbar, om man säger. Morgonen efter stormade jag in och var vrålförbannad.... eller föreställde vrålförbannad fastän jag naturligtvis mycket hellre skulle velat ligga kvar i sängen och läsa tidningen i lugn och ro... Men barnet (14, förstås ) förväntade sig världens uppståndelse, ja HOPPADES på att bli så rejält utskälld att hon kunde använda det som sköld för kompistrycket i fortsättningen: "Nej, jag ska inte ha något, det blir ett sådant jävla liv hemma..."

Förstår du? Jag fick alltså hosta upp all den där vreden, vare sig jag ville eller ej, därför att barnet helt enkelt krävde det av mig. Hon krävde besked av mig på sin fråga, som hon ställt i handling: "Vad händer om jag kommer hem full? Är det någon som bryr sig?"

Och så kan mycket små barn också "fråga", vad det nu än gäller. "Vad händer om jag...?" - "Är det någon som bryr sig?" I andra kulturer än vår räds man varken starka vredesubrott eller starka glädjeyttringar. Här är vi försiktigare med både det ena och det andra. Det kan man vara. Men barn nöjer sig inte alltid med sådan ljum välling, om man säger, eftersom de själva hyser starka känslor av både trevlig och mindre trevlig kaliber. Om en unge skrattar vansinnigt högt tycker vi ju att det är roligt - till en viss gräns; skrattandet får inte gå överstyr... Om en unge blir vansinnigt förb-d kan vi t o m tycka DET är roligt (vilket brukar uppfattas som synnerligen kränkande ). Barn vet inte alltid - eller av sig själva - hur starka känslor ska hanteras, och det vet som bekant inte alltid vi vuxna heller. Men att förtrycka sina känslor är hur som helst ingen bra idé för någon.

Med kontrollerad vrede menar jag naturligtvis inte alltid "planerad", som i exemplet ovan. Jag menar att ens vredesutbrott, vare sig de är framprovocerade av barnet eller bara dyker upp till följd av vad som helst från den omvärld som stundom gör en mer eller mindre galen, måste hållas inom civiliserade ramar. Man kan kanske jämföra med ölsinne... Dåligt ölsinne medför i regel våld. Vederbörande har inte lärt sig hantera alkoholens - "vredens" - inverkan. Det finns sätt att stämma bäcken i ån. Det är det de små (och inte så små) barnen måste få lära sig. Hur Träna på det

[Vindla]

Tack! Tar med mig allt som sagts.
Och tack för ett forum där man kan få akut hjälp när hjälp behövs.
Och jag resonerade så här: hellre visa upp sina fula svagheter och skamliga defekter (vilket är svårt när det gäller barnuppfostran då det finns så många tyckare och jag 10 ggr av 10 skulle bli utnämnd till både det ena och det andra av självutnämnda experter) och få adekvat hjälp än att låtsas att allt är tip top utåt och köra på med sina skamliga hemligheter....
Barn är värda bättre, alltid.

[annawahlgren]

:thumbsup:

[chokladkaninen]

Hej Vindla!

Ville bara lite diskret tipsa dig om den här tråden, om du inte har sett den: http://www.annawahlgren.com/phpBB3/view ... =8&t=22960 Handlar om en varannanvecka-mamma som försöker få bukt med vardagen med sina döttrar på 6 resp 8 år. Och lyckas fantastiskt bra, trots ett taskigt utgångsläge. Kanske bra inspiration?