Kom på att jag inte svarade dig på din fråga om nattningsrutinerna av storebror när lillan var så pyttig i mailet 8) Antingen hade hon en powernap då (vilket ju var min favorit) men oftast så låg hon vid bröstet när vi läste nattsagan, annars på golvet (korta, korta stunder den lilla boven ) ellet mellan oss i soffan. Sen fick hon hänga med in i Dags rum medan jag stoppade om honom och sen släckte hon och jag "gemensamt". Jag vet att jag upplevde det som lite ångestframkallande när martin var borta men det funkade oftast rätt bra ändå. Det blev lite knivigare när hon blev äldre och skulle läggas lite innan storebror (för att jag skulle kunna gosa lite med honom själv, bara vi två) innan hon faktiskt kurades. SM hos oss var liiiite vingligt och nådde liksom inte hela vägen För att vara helt ärlig så "finslipades" den kurningen först efter Gastsjön i juni... Kände liksom inte att jag kunde vara en dipl. sömnspecialist med en dotter som inte sov som folk fullt ut 8-[ [-X
Det jag ångrar så här i efterhand är att jag inte var snällare mot mig själv (och lillan) redan i början av amningsstrulet som uppstod när hon var ca 4 mån. Istället för att ge henne ersättning och spara amningsstunderna till de tillfällen då jag kunde lägga mig och amma i lugn och ro så kämpade jag med en totalt ointresserad tjej i många långa månader ](*,) Hon ville ju bara upptäcka världen, inte käka vid mammas bröst... Suck. MEn det är lätt att vara efterklok, eller hur 8)
Jag vill bara vifta lite med en "tänk-om flagga" Jag har också ganska stor erfarenhet av psykologhjälp och tänkte PRECIS som du när det krisade jan/feb förra året. Sen gick jag in i väggen... Rent teoretiskt så KAN man redan det där. Man vet hur man skall tänka, man vet vilka KBT knep som skall förändra synsättet på vardagen osv. Men det spelar ingen roll. Man BEHÖVER den där personen som sitter mitt emot och säger samma sunda saker igen! Fast kanske med lite andra, nya ord den här gången. Då får man liksom den där extrapushen man behöver att verkligen agera! Så snälla, för din skull, tänk omNINA skrev:Utan att gå in på för mycket detaljer så kan jag berätta att jag har en hel del erfarenheter av psykologer. Min familj och jag själv har drabbats av så mycket "jobbigt" under dom senaste åren och jag har aldrig skämts för att ta till "hjälpen" för den har behövts, men just nu tror jag att jag har tillräckligt med erfarenhet av "hjälpen" för att klara detta själv.
Jag vet vad dom kommer att säga och hur jag ska agera när känslorna blir för påträngande och jobbiga men det är bara jag som kan ta mig ur detta och hitta styrkan igen hur mycket hjälp jag än får Confused . Det jag allra mest skulle behöva är en hand att hålla i som kan visa mig hur jag ska göra och hur jag ska agera när allt bara går runt i huvudet.
Stora kramar,
Tina