Ensamlek på golvet?

[Rosine]

Jag har känslan att vår son, som är två år och tre månader, börjar att ha lite tråkig vid ensamlek i spjälsängen. Han har leksaker som han väldigt tycker om, framför allt två playmobil bilar. Men det känns som om han skulle föredra att leka med dem på golvet, där han kan köra bilarna osv. Därför undrar jag vad ni tycker hur länge det är lämpligt att ha ensamlek i sängen och framför allt hur man gör att förflytta den på golvet. Jag antar att min son inte skulle stanna i rummet länge utan komma på många andra idéer. Eller är det vid två års ålder redan dags att sluta med ensamleken? Egentligen tycker jag att det vore synt för att det har alltid varit mycket koncentrerad lek/arbete.

[Morticia]

Menar Du på mornarna, eller lekar han i sängen annars också?

Vår son är nu 2 år nio månader, men började för länge sedan att leka utanför sängen. Det kan förvisso bero på att han flyttade från spjälsängen tidigt, men han behövde mer stimulans och möjlighet att utveckla sin lek, än han kunde i sängen.
Vi gjorde plats för hans bilar i ett lekrum och lade en bilmatta bredvid, och han sitter ofta ensam och leker där. På samma sätt gjorde vi plats för hans lego bredvid en mysig matta, och han sitter även ofta där och leker.

Men, jag kanske missuppfattade frågeställningen?

[Rosine]

Jag tänker på morgonleken. Det är bara då att han "ska" leka ostörd i en viss tid i sitt sovrum. Annars leker han var han vill, oftast i samma rum där vi andra finns. Fast det är egentligen bara korta stunder för att vi är upptagna med många andra saker. Vi har alltså inget lekrum. Men nu undrar jag hur vi kan förflytta morgonleken från sängen till golvet, men ha den ändå kvar i sitt sovrum. Det känns konstigt att säga till honom: De här bilarna (alltså morgonlekbilarna) finns bara i detta rum, du får inte leka med dem någon annanstans. Eller hur?

[Morticia]

Så länge han är kvar i spjälsängen har han väl inte så många alternativ? Om han bara kan kliva ur sängen löser det sig kanske? Men att behålla leksakerna i ett rum är givetvis svårt, men man kan ju försöka se till att bilarna "somnar" i sovrummet, till exempel.

[Rosine]

Tack igen för ditt svar, Morticia.
Hos oss "sover" bilarna när de ska in i skåpet. Det passar alltså inte riktigt.
Jag ville dock berätte att det inte verkar vara så akut längre. För att vår son har nu kommit på att och hur han kan bygga med Playmobil figurer, bildelar, möbler osv. - det gjorde han inte förut. Nu sitter han in sin säng hela lektimmen och bygger. Och så införde jag en annan ändring. Ursprungligen gav vi honom bara en bil samt tillbehör (och några andra leksaker) och bytte veckovis mellan tre bilar. Men nu får han två bilar samtidigt. Det verkar som om det sätta igång byggandet för att nu kan brandmannen äntligen åka bus medan busföraren får sova lite i husbilen ...
Sonens "körbilar" är tillgängliga resten av dagen och används när vi/han inte är upptagna med annat.
Så, det blir nog förhoppningsvis ensamlek i sängen ett tag till.
Men är det så att den fina ensamma morgonleken är över så fort barnet inte längre leker i sängen? Eller finns det vägar att bibehålla den även då?

[miniz]

Hej!

Mina tre sista har aldrig lekt i sängen, men är duktiga ensamlekare ändà. Det blir kanske en annan typ ensamlek, men inte behöver hela ensamleken gà under bara för att den flyttas till golvet eller bordet.

Vad bra att bussföraren kan ta det lite lugnt pà morgonen, medan andra tar jobbet.

Kram.

[TorsMamma]

Min son är 4 och har ensamlek i upp till dryga 2 timmar på ons, lör och sön. Han kommer visserligen in och vill fråga något ibland och skriker när han behöver torkas på toa. Men annars är det ostört i 2 timmar för oss.

Nu på senare tid har han SVTB på i sitt lekrum också, då går det lite längre. Från början hade han en egen dator med play bolibompa. Detta gjorde vi runt 3.

Så visst kan ensamlek hålla på hela livet tänker jag. (som ramsan ungefär)

[Anna09]

Hej,

intressant tråd. Vi är inte där rikgit ännu, även om tankarna finns där. Ester är snart 22 månader. Jag kan märka att vi närmar oss ett "skifte", antingen så mognar hon mer och vill ha mer pyssliga saker (har försökt med Duplo, men hon kastar ut det från sängen), eller så får vi flytta ut e-leken så att hon är i hennes rum.

Vi har skötbord i hennes rum, vilket måste försvinna i så fall och rummet får rensas på sådant som inte "tillhör dagens lek", tänker jag. Sedan får hon husera fritt där inne. Min inställning kommer vara att e-leken gör man i sitt rum. Springer hon ut får jag vara där och passa... och "OJDÅ- det är ju HÄR inne vi är på morgonen... "

Hon sitter nu i två timmar varje morgon. Ibland undrar jag om hon är uttråkad, hon slänger ofta ut många av de saker hon har i sin säng. Hur har ni gjort?

Vilken typ av saker hade ni för några månader sedan med er prins? ... känner att jag får torka på kreativitetsplanet ibland...

[Rosine]

Tack för alla svar.

TorsMamma och Miniz: Har det aldrig varit ett problem att barnen ska stanna i ett bestämt rum under ensamleken? Och TorsMamma: Vad är SVTB?

Anna09: Jag minns att vi hade samma problem som du beskriver för ett par månader sedan. Då verkade inga leksaker passa. Men det gav sig på något sätt utan att vi bytte många leksaker. Bara småbilar införde jag då som ny leksak. Det var tiden när lillasyster började med ensamleken (där han alltid sätter på musiken åt henne) och då fann han ny intresse i sin egen lek. Jag antog då också som en vana att låta honom vara social delaktig precis före ensamleken (sätta på tvättmaskinen, tömma diskmaskinen) och så gör vi gymnastik tillsammans. Så att han är upptagen med viktiga saker innan han får leka. Leksaker vi hade då: huvudattraktionen var några småbilar; brandbilen från Lego-Duplo (inte Playmobil som jag skrev ovan, jag har ingen koll på märken ...), fast som sagt byggde han då inte med delarna; en annan större bil som samtidigt är en bok med olika bilar; två böcker (varierande); en munspel; en verktygslåda; en pussel (fast ag tror att han aldrig varit mycket intresserat i den); några små djur (varierande, inga mjukisar utan sådana man kan bygga ett landskap med), ett mjukisdjur som spelar en melodi när man drar på en snöre samt hemliga påsen. Vår son älskar alla bilar (fastän eller kanske för att vi inte har bil), nu vet jag inte om din dotter gör också det ...

[Anna09]

Hej Rosine och TACK för ditt inlägg. Bra med tips!

Vi får helt klart önska oss nya saker. Nu har hon; pussel, böcker, duplo, instrument, kritor o målarbok, plocklådor, djur, spelande kamera frå Fisher Price, spelande telfoner från FP.

Men mycket åker ut från sängen, idag hade hon slängt ut allt före 08... Hon var inte missnöjd, men vi var tvungna att byta på henne, därför märkte jag det.

Nåväl, vi fnular vidare...

Tack igen!



PS. Skrev ner mina tankar kring hur jag planerar att flytta ut henne från sängen om några månader, för att du skulle få lite in-put av det.

[Rosine]

Ja, du, tack för ditt tipps. Ursäkta att jag inte reagerade på dem i mitt inlägg. När det väl är dags för ensamlek på golvet ska det säkert provas.

[Anna09]

Ingen fara alls... ville bara så att du inte missade.

Supertack igen! :thumbsup:

[Rosine]

Nu har vi kört fast med ensamleken och vi behöver nog lite tipps. Det började med att sonen (2,5 år) kastade ut alla sina leksaker ur sängen efter max. 15 minuter. Sedan visade han dock inga tecken av missnöje utan var bara där i sängen, bitande på naglarna. Så ville vi inte ha det. Efter några dagar erbjöd vi därför ensamlek på golvet. De första dagarna gick det fint, men nu kommer han ut ur rummet allt oftare ”för att hämta” det eller det. Att hämta saker har numera blivit den egentliga sysselsättningen. Har sökt i forumet och läst att somliga avråder från att ha ensamlek utanför sängen förrän trotsen är över. Jag förstår nu varför, men å andra sidan funkar det inte heller i sängen. Jag är övertygad om att han tycker om sina leksaker och att dem är krävande och intressanta. Ensamleken har alltid varit en skön och lugn timme för alla, men nu vet jag inte hur vi kan fortsätta. Det är ju inte så att han annars inte sysslar sig själv. Det gör han mycket, det finns många stunder på dagen där han leker sina rollspel (helt utan leksaker), eller annat. Vi skulle ju kunna tillåta honom att leka med ensamleksleksakerna var som helst i lägenheten. Men det skulle inte vara inte detsamma. Jag skulle vara glad att hitta en väg att behålla denna speciella timme på förmiddagen.

[annawahlgren]

Efter några dagar erbjöd vi därför ensamlek på golvet. De första dagarna gick det fint, men nu kommer han ut ur rummet allt oftare ”för att hämta” det eller det. Att hämta saker har numera blivit den egentliga sysselsättningen.

Där ställde du/ni en fråga - ni "erbjöd" ensamlek på golvet (hur skulle det gå ) och fick svaret

Så återgå till "ordningen", tycker jag. Begränsa världen. Går man ut ur rummet, bryter man ensamleken, och då blir det till att backa bandet: tillbaks i sängen Sätt honom där utan en massa förklaringar och prat (eller prat alls), bara möjligen ett förvånat "Oj då" när han visar sig (för att - hm - hämta). Placera lite trevligheter i sängen snabbt och enkelt och gå genast ut igen med ett glatt "Ha det så trevligt!" och stäng dörren.

Han lägger snart ihop två och två

* * * * *

Ur Barnaboken:

* Ensamleken på morgnarna är en bekväm inrättning för den vuxna, som får sova lite till eller börja dagen i egen takt med såväl frukosten som tanken ostörd. ---Som jag tidigare sagt – ”Ensamlek om morgnarna”, ”Elva månader – ett år: Goda vanor vidare” – utmanar ensamleken barnets förmåga, inspirerar den lilla till egna initiativ och konfronterar den lilla människan med såväl framgång som motgång, att hantera och bearbeta efter egen, stigande förmåga, utan styrning och hjälp från den vuxna. Ur det föds en tilltro till den egna förmågan - och en glädje över den. (Som sedan naturligtvis inte får grumlas eller förstöras genom att ensamleken blir till förvisning - se ”Hur man gör – om man så vill”.)

* Ensamleken om morgnarna är något föräldrar brukar upptäcka att de borde ha infört. Bebisar är gulliga vid femdraget på morgnarna, när alla kan somna om sedan; ettåringar är också gulliga, men de somnar inte om. Tvååringar är underbart trevliga på alla sätt utom klockan sex, då man skulle kunna bjuda ut dem på auktion för att få sova en timme till. Barnet initierar självt ensamleken i tre-fyramånadersåldern, och det klokaste är förstås att haka på initiativet då. Tog man emellertid inte chansen när den bjöds, får man införa ensamleken på programmet i efterhand:

• Ge barnet ett eget rum, eller ett rum som kan stängas till och användas just till detta, eller en egen vrå som kan skärmas av. Ordna så att barnet under leken kan ses, utan att du själv blir sedd.
• Sätt den sociala delaktigheten i system. Ta barnet i bruk under dagen vid två eller flera tillfällen – och avlägsna därmed alla leksaker; låt nyttoföremålen vara leksakerna. Reservera leksakerna för ensamleken.
• Bestäm en veckas ”kur”. Den veckan gäller det att orka upp på morgnarna och vara trevlig!
• Införskaffa – eller se över och utöka befintliga – pedagogiska leksaker, fem, sex stycken, lämpliga med tanke på barnets ålder, och lägg till förrådet någonting som frambringar ljud. Visa inte barnet sakerna.
• Förslag (barn i spjälsäng mellan åtta, nio månaders ålder – när den lilla alltså kan sitta – till cirka två år): en plockegubbe med ringar på pinne, en plockburk med lock med hål och olika träfigurer som passar i respektive hål, en bultbräda, en uppsättning plastburkar att sätta i varandra och stapla på varandra, träklossar, Lego med stora bitar, småbilar som man kan öppna motorhuven eller dörrarna på, en leksakstrumpet eller en xylofon och – brukar älskas – ett munspel (gärna av hög kvalitet), en speldosa som barnet självt kan dra upp, en gubbe som piper när man trycker den på magen, en liten docka med kläder som går att ta av, block och tjocka (giftfria) kritor - om man inte är för rädd om väggen -, en serietidning eller veckotidning att riva sönder eller klippa i (i så fall en trubbig barnsax också, för äldre barn, som stundom samtidigt passar på att hyfsa till frisyren), gamla papiljotter eller andra småprylar som ingen använder längre, en kortlek med gummisnodd om, en liten papperspåse eller tygpåse ordentligt hopsnörpt – som överraskning – i vilken barnet kan hitta intressanta saker, gamla gardinringar, en bakpensel, usla fotografier av familjen som man kan offra, bjällror eller klockor från i julas, en visselpipa, en liten ficklampa eller liknande. I Hemliga Påsen kan gärna också dölja sig en sockerfri skorpa eller ett dito kex. ---

* Presentera under stor, förväntansfull uppståndelse de nya eller hopkomponerade leksakerna. (Små barn tycker om det som liknar det de känner igen men ändå inte riktigt är detsamma. Har den lilla alltså haft en plockegubbe på pinne förut, kan man nu presentera en plockehund på pinne och fyra hjul, till exempel.) ---

* Uppstår sorg och bedrövelse, undvik i det längsta att ingripa. Försök vänta tills barnet självt har löst problemet.

* Gå in och bryt ensamleken efter viss bestämd, utsatt tid, när barnet är vid gott humör, och gör stor sak av återseendet – så att det framgår att allting är i sin ordning, allt är som det ska vara; ensamlek är något som praktiserats i alla tider och det är lika naturligt som att andas, säger attityden. Minsta oro, fråga i ögon eller tonfall, ger barnet en känsla av att fara hotar.

* Större barn som går ur sängen men är för små för att visa hänsyn och låta bli att störa sömniga mamma eller trötta pappa, kan ges sina leksaker – och sin frukost - på bordet. Gärna ett lågt, avsågat bord; barn arbetar gärna stående eller knäsittande och avstår med lättnad från stolar. Leksaksuppsättningen kan då kompletteras med enkla pussel, som kräver sitt plana utrymme; en snurra - mycket populärt – ett kalejdoskop, kanhända och kanske en målarlåda med en burk vatten till.

* Också för äldre barn gäller att leksakerna ska hållas tillgängliga endast under ensamleken. De blir attraktiva då, och den sociala delaktigheten under resten av dagen – med spontant åtföljande fritidssysselsättningar – blir attraktiv. Leksakerna måste förstås presenteras med entusiasm och vara sammansatta och hopplockade varje dag som de var som nya, så att de verkligen går att leka med. En stor låda leksaker huller om buller inspirerar ingen unge.

* Så meddelar man mycket ordentligt att nu tänker man sova lite till, och så ses alla två till gröten eller fikat eller vad det nu är som står härnäst på programmet samt försvinner. Barnet kommer traskandes efter ett tag för att se vad man har för sig. Då gäller det att sova som en stock och vara riktigt tråkig. Man svarar inte på tilltal och går förstås inte stönande upp för att göra det man inte vill, nämligen underhålla barnet, som mycket väl kan underhålla sig självt. (Barn kan emellertid bli rädda om man ligger absolut orörlig – instinktivt anar de att något otäckt kan ha hänt. Därför bör man ”sova” så det hörs. Stånka, pusta, vända sig, knöla till kudden – men inte öppna ögonen, inte säga något, inte ”vakna”. I brist på bättre underhållning larvar så den lilla älsklingen strax tillbaka till sitt.)

* Ensamleken bryts som vanligt vid bestämd tid; man bör inte vänta tills barnet med gråt och tandagnisslan meddelar att hon eller han känner sig övergivet uttråkad. Då blir det ingen ensamlek mer; barnet kommer att vägra, och man har bundit ris åt egen rygg. Utomordentligt viktigt är också att man alltid, innan man lämnar barnet, förvissar sig om att ingenting kan skada den lilla om man verkligen skulle somna om. Kontakter, persiennsnören, lösa bitar och delar utgör livsfara!

* Ett barn som mötts av ”aja baja", ”fy!”, ”se men inte röra”, ”nej, låt bli!” i all oändlighet, tappar till slut lusten att försöka sig på något som säkert strandar på ett nytt hinder. Från och med att små barn överhuvudtaget kan gripa och hålla kvar, ska de alltid ha någonting i händerna. I stället sätts dessvärre ofta en napp i munnen på dem, händerna hänger sysslolösa och blicken slocknar. Små barn ska inte hindras - de ska tillåtas ta sig fram här i världen; det är därför de har kommit till den. I kapitlen om halvårsbarnet - ”Forskaren”, ”Arbetaren” – och i ”Knep. Tre regler” ges förslag till hur man på ett positivt sätt kan göra barnet förtroget med den värld till vilken barnet fötts, utan att hindra. Också ett äldre barn kan undervisas så, läras så.

* Det man försummat i rättan tid kan alltid ombesörjas senare. Man kan backa bandet. Barnet tar ingen skada av att en tid betraktas och behandlas som vore det mindre och yngre än det är. Tvärtom är det en god medicin att sätta in när något blivit fel. Man gör en omstart. *

O:)

[Rosine]

Tack så mycket, Anna, för ditt svar. Vi har redan gått vägen tillbaka, till sängen. Han ville själv detta. Men ändå leker han inte länge där. Han börjar leka nöjd, men efter ett tag kastar han ut leksakerna och ligger bara där, eller så ropar han efter oss. Tror du att han leker längre om vi ignorera detta beteende i ett par dagar? Det känns svårt att göra så.