Är förkyld och hemma i dag.
Mycket synd om mig.
Jag inser att mina barn är rätt stora nu. De har på eftermiddagarna börjat skapa egna rutiner.
Jag ville sitta bredvid lillebror och läsa. Då sa storasyster, jag ska sitta bredvid honom och läsa, det brukar jag.
Jag skulle ringa lillebror och höra hur långt han kommit på sin spårvagsnresa(han reser själv från andra änden av stan). Storasyster hade redan skickat sms och han hade svarat visade det sig.
De kommer att ha ett liv utan mig. Jag börjar förstå det på riktigt.
Och jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser den kärlek de har till varandra, trots eller tack vare att de är två hlet olika barn.
När jag ser dem sitta och läsa tillsammans blir jag helt lugn.
Tiden går så fort. Alldeles nyss var storasyster två år och lillebror kom från BB.
Det här med tid är magiskt.