akut hjälp behövs

[allakantralla]

Hjälp!!

Min Milo har vägrat låta sig nattas av mig sedan i september. Han vill att jag ska vara där hela tiden, vilket jag har varit och då somnar han inte. Pappan ramsar som vanligt och det är inga problem.

Jag vet att jag gjort fel, frågan är hur jag ska vända detta nu. Just nu ligger han därinne och illvrålar, jag är rädd att han ska kräkas och kan inte alls höra skillnad på arggråt och ledsengråt. Ramsan har aldrig fungerat för mig.

Just nu går dammsugaren, men jag hör hans skrik mellan varven, går dit och lyssnar eftersom jag är rädd att han ska kräkas.

Snälla snälla peppa mig och hjälp mig, jag känner mig uppäten av vargar och har ingen attityd kvar.

[allakantralla]

Ledsen för det brådskande meddelandet igår kväll, men just då behövde jag verkligen stöd.

Här är nu ett mer sansat inlägg

Milo har alltså sedan han var 19 månader inte gått med på att bli nattad av mig. Det började när han var sjuk och jag var orolig, jag ruckade på den vanliga rutinen (lägga honom i sängen, sjunga några sånger och gå ut) genom att börja förhandla med honom. Han ville höra än den ena och än den andra sången, och jag lydde.

Så fort jag gått ut började han gråta, varpå jag gick in igen och började om. Detta höll på i timmar, så inte somnade han med mig närvarande. Hans pappa har kunnat natta honom som vanligt under hela denna tid.

Så här kan vi ju inte ha det, och jag har nu ork att styra upp detta men behöver nog en del vägledning för att inte bli skrämd av vargar och tappa attityden. Igår gjorde jag såhär:

Busade och skrattade hela vägen ner i sängen, la honom och stoppade om honom, sa godnatt och gick ut. Illvrål på det. Jag startade dammsugaren och satte på duschen och han fortsatte illvråla. Fem minuter fick det gå, och det var svårt att lyssna av hans gråt eftersom det väsnades så i hela lägenheten.

Han tystnade på en sekund när jag gick in, jag sa inget och rörde inte vid honom, utan sch-ade i bufftakt tills han lugnat sig. Då sch-ade jag mig ut ur rummet. Illvrål på det, men jag fortsatte dammsuga.

Sådär höll vi på några gånger, vid ett tillfälle hörde jag att han blev ledsen, och här vet jag inte vad jag ska göra alls. Men jag gick in och sch-ade igen, fortsatte sedan dammsuga. Han pratade med mig då, bad om en sång och om en saga, men jag svarade bara m ed sch, sch. sch, sch.

Efter ca 45 min (totalt) och sista gången jag varit inne hos honom, lugnade han sig av sig själv. Hans dörr stod då på glänt (så att jag skulle kunna höra honom, men ha dammsugaren på), och sen låg han och pratade med sin snutte i ca 1 timma innan han somnade.

Min sambo får inte ta några nattningar nu, jag måste köra på medan jag har ångan uppe. Men jag skulle behöva hjälp med attityden.

Frågor som rör sig i mitt huvud är såhär:
- blir han inte vansinnigt stressad av att gråta sådär även om det är av ilska?
- låter han inte rätt rejält ledsen nu? Vad ska jag göra då?
- skall jag inte gå in och visa honom att mamma är där, hos honom?
- varför vill han inte släppa mig ur sikte alls?
- vad var det nu som var så bra med att lära honom somna på egen hand?

Kan ni svara på dessa? Just nu har jag inga svar själv, och jag skulle verkligen behöva det.

Kram från en trött mor.

[chokladkaninen]

Hej Allakantralla! Det var ett tag sedan!

Jag svarar utifrån erfarenhet med en jämnårig liten herre:
Det låter som om läggningstrasslet började under förtrotsen, en period då saker och ting kan behöva ifrågasättas, och frustrationen kan vara svårhanterlig ibland (för de små och för föräldrarna.... ). Och det bästa vapnet brukar vara att hålla på rutinerna och pakta sig igenom resten; finns mycket att läsa om detta i de klistrade förtrotstrådarna på Barnafostran.

Men nu var det ju det där med att hålla på rutinerna som gick snett hos er, och som du har förstått så är det ju bara att insistera på att allt är som vanligt som gäller. 8) Men det kan förstås kännas rejält tufft när det har skurit sig så mycket som i er nattningssituation. Så som pepp vill jag först och främst säga: Din son har FÖRSTÅS ett intresse av att du kan lägga honom och att känna att han kan lita på dig, likaväl som på pappa! Detta att återställa ordningen är inget du tvingar på honom mot hans vilja utan något som han kommer att ta emot med tacksamhet och lättnad när han bara får klart för sig att du menar allvar - för mamma SKA ju veta vad hon gör och vara en trygg person att läggas av. Så stå för det! :thumbsup: Det är du gör nu är bara bra, för er båda.

Och så till frågorna:

Frågor som rör sig i mitt huvud är såhär:
- blir han inte vansinnigt stressad av att gråta sådär även om det är av ilska?
Han är ingen liten bebis längre och kan visa sina känslor på ett helt annat sätt. Så länge han är trygg i tillvaron i övrigt (social delaktighet, tänker jag främst på) har han inget skäl att känna sig övergiven. Det är skillnad på en förtrotsare och en liten 8-månaderskrisare, till exempel.
- låter han inte rätt rejält ledsen nu? Vad ska jag göra då?
Jag tycker att du kan gå in och buffa om han "fastnar" som du beskriver men skippa sch-andet - buffa bara och ramsa på utvägen, uppfordrande om han börjar skrika när du slutar buffa, bekräftande om han är tyst.
- skall jag inte gå in och visa honom att mamma är där, hos honom?
Berätta för honom i ord (han är stor nu! ) och med glada miner att det minsann är mamma som nattar honom nu, satsa på Skrattet till Godnattet, och sedan snabbt ut och låt honom sedan vara sur ifall han blir det. Behövs det påminnelse så insistera med ramsan i första hand.
- varför vill han inte släppa mig ur sikte alls?
Han behöver testa om du står för rutinerna. Så gör det, så vågar han vara självständig igen. Och se ev över er tillvaro i ljuset av förtrotstrådarna så att speciellt den sociala delaktigheten är på plats.
- vad var det nu som var så bra med att lära honom somna på egen hand?
Att han ska känna sig trygg i sig själv och inte behöva knyta sin känsla av säkerhet till din fysiska närhet. Dels för hans egen trygghet och av praktiska skäl, men också för att säkerhet=förälderns närvaro tenderar att börja gälla även mitt i natten om man släpper in den kopplingen.

På tre nätter har du brutit mönstret! Så peppa upp Attityden och kämpa vidare så är ni snart där.

[allakantralla]

tusen miljarders tusen tack!

Jag grinar när jag läser detta, det var precis vad jag behövde höra!

Jo jag har gått igenom förtrotstrådarna, och tillämpar så mycket jag kan komma på där. Den sociala delaktigheten har fått ett nytt moment eller vad man ska säga, HAN vill gärna att vi ska vara med honom, precis där han är. Jag tänker att han liksom lite kopierat vårt beteende, så som vi gör när vi
leder
visar
osv

han tar oss i handen, leder oss till bilarna, och visar oss hur man gör när man leker med bilarna.

Nu är andra kvällen, och redan efter mindre än 20 minuter låter han glad, pratar med snutten osv. Dammsugaren står på i köket, den vågar jag inte stänga av förrän senare. Men två frågor:

Den där förhandlingssituationen som blir jobbig är följande:
Jag har förberett honom på vad som komma skall, säger att jag ska sjunga en sång, sedan säga godnatt, och sedan dammsuga i vardagsrummet. Vi går in, och hela vägen in i rummet tjatar han om att få höra en saga. När jag lagt honom börjar jag sjunga, han blir förbannad och börjar sopa "saga saga". Jag berättar en saga, och när den är slut blir han skitförbannad. Hur ska jag göra här? Jag vet liksom inte hur långt det är bra att låta honom bestämma i just läggningssituationen.

Min andra fråga handlar om ramsan. Den har aldrig fungerat för mig. Jag har buffat lugn och sedan gått ut, om jag har buffat öht. Det som händer här och nu är att han blir lugn så fort jag kommer in genom dörren, och då känns det rätt meningslöst att buffa. Eller finns det någon poäng med det ändå?

Tusen och tusen [-o<

[allakantralla]

Kvällens uppdatering:

Efter pepptalk här odlades en attityd utan dess like och snubben somnade efter 45 minuter. Behövde bara gå in en (1) gång, sedan ut med dammsugaren igen, han arg först men lugnade sig rätt snabbt och låg och småsnackade tills han somnade själv!

Tack tack tack

[miniz]

Hej!

Vilket toppensvar du fàtt. :thumbsup:

Vi går in, och hela vägen in i rummet tjatar han om att få höra en saga. När jag lagt honom börjar jag sjunga, han blir förbannad och börjar sopa "saga saga". Jag berättar en saga, och när den är slut blir han skitförbannad. Hur ska jag göra här? Jag vet liksom inte hur långt det är bra att låta honom bestämma i just läggningssituationen.

När det gäller läggningen ska du vara försiktig med förhandlingar. Det har en tendens att flippa ur. Sagan tar ni i soffan innan ni busar ner i säng, sàngen ocksà. När han väl nàtt madrassen sà är det ett kort bus och sedan ut med ett glatt och tryggt god natt och sov sà gott (eller vad din ramsa nu är) som gäller. När han ropar efter sagor sà tänk att han fràgar efter en saga.
Mamma kan du berätta en saga för mig nu? Du ska svara att nu är det natten och dà ska man sova. Om du vill kan du säga sà eller bara svara med ramsan. Det är sak samma. Attityden vet du.

Ang. buffning sà behöver du inte buffa om han är lugn. Ramsan tar jobbet. Sà när han blir lugn gàr du bara ut ned en trygg och punktsättande ramsa.

Kram.

[chokladkaninen]

Hej igen!

Vad bra att det går bättre! :thumbsup:

Jag hakar på Miniz med en liten anekdot om ramsan: Min 3-åring, som hade sovit finfint sedan hon började Standardmodellas, och inte ramsats sedan 8-månångesten, började plötsligt vakna av mardrömmar och kräva dörren på glänt och tänt ljus i hallen utanför för att somna om igen. Ett par nätter var vi "snälla" och gjorde som hon ville, tills vi plötsligt insåg att det 1) hade blivit ett mönster; 2) var ett trotsbarn vi hade att göra med; och 3) inte handlar om att barnet "kräver" saker utan om frågor i påståendets form.

Så, ny handlingsplan: När hon vaknade till gick jag in och stoppade om, sedan sa jag att nu stänger jag dörren och släcker och så ska vi sova gott för nu är det natt, pappa och bebbo sover redan. Hon protesterade mycket argt. Jag svarade med ramsan (som hade gällt Bebbo men inte henne det senaste ett och halva året ), hon blev ställd först, sedan blev hon arg. Så då insisterade jag med ramsan, länge och väl och högljutt, tills hon tyckte att det blev jobbigt att skrika emot. Så försökte hon diskussionsstrategin (bara liiite öppet...) och jag svarade med ramsan igen. Hon blev arg igen och då lät jag henne vara det och bara bekräftade när hon tystnade. Natten efter det vaknade hon till, jag ramsade och hon somnade om. Sedan har hon inte natt-trasslat mer. 8)

Poängen här var att det inte spelar så stor roll om ramsan är inaktuell - här hade vi ju använt den till Lillebror och hos er kanske pappa använder den? Annars är det bara att dra på den i alla fall. För som Miniz säger är det ju inte Pavlovs hundar (reflexreaktionen liksom) längre utan bara känslan av trygghet och koll som ska fram.

Lycka till ikväll!

[allakantralla]

När det gäller läggningen ska du vara försiktig med förhandlingar. Det har en tendens att flippa ur. Sagan tar ni i soffan innan ni busar ner i säng, sàngen ocksà. När han väl nàtt madrassen sà är det ett kort bus och sedan ut med ett glatt och tryggt god natt och sov sà gott (eller vad din ramsa nu är) som gäller. När han ropar efter sagor sà tänk att han fràgar efter en saga.
Mamma kan du berätta en saga för mig nu? Du ska svara att nu är det natten och dà ska man sova. Om du vill kan du säga sà eller bara svara med ramsan. Det är sak samma. Attityden vet du.

Ah, vilket bra svar! Ok, så då svara jag helt enkelt "Nej, ingen saga på natten". Det jag svarar med nu är mer "Nej, ingen saga, på natten dammsuger man". Konstigt?

Ang. buffning sà behöver du inte buffa om han är lugn. Ramsan tar jobbet. Sà när han blir lugn gàr du bara ut ned en trygg och punktsättande ramsa.

Kram.

Jag har problem med ramsan, har aldrig fått den att fungera. Därför reagerar inte han på ramsan på detta sätt. Säger jag ramsan skriker han. Säger jag den då igen skriker han mer osv. Nu är han ju så stor, men är det läge att börja jobba med ramsan ändå?

tackar tackar igen!

[chokladkaninen]

Haha oj, vi måste ha skrivit samtidigt imorse! 8)

Hoppas att det har gått bra ikväll.

[allakantralla]

Oj, det gjorde vi visst!

Här går det framåt med stormsteg, lilla Milo lugnade sig efter att jag gått in 1 gång till honom, och då tog det mindre än 2 minuter innan han lugnade sig. Sedan tog det ett tag tills han somnade, men så länge han är lugn och nöjd är jag lugn och nöjd!

Ikväll var det pappas tur att natta, mina tre kvällar är över och jag har en välbehövlig paus. Och såg såklart inte detta om ramsan förrän nu, så jag ska jobba in den fortsättningsvis!

[allakantralla]

En uppdatering!

Här har det verkligen gått framåt, trots att hela familjen har invaderats av sjukdom i tre veckor. Milo somnar nu helt på egen hand och utan att bli ledsen en endaste gång. Jag lägger honom i sängen, säger godnatt och hyschar mig ut, själva hyschandet har blivit vår ramsa! Det tog bara två veckor, och då har jag inte skött nattningarna varje kväll ens, utan kanske max varannan!

Så glad att jag tog tag i detta, tack för råd och pepp!

[TorsMamma]

Härligt, vad fint ni jobbat! Grattis!