En mamma mailade om boken "Tagga ner"

[Susanne*]

Lite reflektioner i natten hur aktuell vetenskap tänker om detta...

Upplevelsen och tolkningen av att få en diagnos är komplex. För vissa är det stigmatiserande, för vissa en ursäkt och vissa en hjälp. Inget är svart eller vitt. Det beror sannolikt på massa olika faktorer bakom hos personerna, familjen och vilka läkare etc man möter. Varför ett diagnossystem uppkom var att få bort subjektiva bedömningar och höja kvalitén för individen. Att saker inte skulle variera beroende på vem man mötte. Säkert också andra faktorer som att kunna bedriva forskning och söka behandlingar och orsaker. Resultatet? Tja...beror på vem man frågar.

ADHD finns som symtom/diagnos men enligt forskningen så är orsaken inte fastställd. Socialstyrelsen uttrycker att man kan inte utesluta varken biologi eller miljö och det ligger en stor tyngd på miljö. Även om genunderlag skulle finnas så måste de tändas på genom miljön (säger forskning). Andelen är mycket större i lägre socialgrupper, något som Eva Kärfve, kämpar för att belysa. Då många barn faktiskt inte passar in i en diagnos utan ofta kanske har flera så tycks trenden gå mot att försöka tidigt identifiera barn med svårigheter, utan att sätta diagos, för att kunna ge stöd som tänker framåt och utifrån individen.

Fantastiskt jobb ni gör Inger.

[/LO]

Det är säkert som du skriver, Susannne*. Men i de tre familjer jag känner så har alla upplevt att de vetat från start. Läkarna som gjort utredningarna har då svarat att det är så det är - mammorna VET instinktivt från början.

Alla dessa barn i dessa familjer har levt barnaboksliv från tidig ålder. Det har hjälpt familjerna enormt, men det tar inte bort att dessa barn har stora behov av hjälp och stöd som inte deras syskon behöver.

/LO

[annawahlgren]

Här kan vi nog prata om Off Topic

Boken ifråga (jag ska inte säga för mycket eller egentligen något alls, eftersom jag inte läst den) tycks lättsamt och skojsigt förespråka lite lagom (eller total ) ansvarsbefrielse i föräldraskapet.

Om det kan man ju tycka saker och ting. Jag har tyckt mitt i Barnaboken, om man säger.

Nu pratas här ADHD, och jag vill tacka Inger för ett OERHÖRT vackert, upplysande, sakligt och bestickande inlägg i ämnet "diagnos" med allt vad därtill hörer.

Det var det finaste, rakaste, mest smärtsamma och samtidigt mest hoppfulla jag läst någonsin i saken. TACK

* * * * *

Idag i "Radiopsykologen" på P1 ringde en mamma, som var mycket välformulerad, klok och sansad. Hon hade bekymmer med sin femåriga dotter, som fått en lillasyster för sju månader sedan, och som flyttat också och bytt dagis, så visst var saker och ting turbulenta - det kunde hon begripa och förstå.

Men barnet uppförde sig som om hon "inte visste var gränserna gick", hon lyssnade inte till att mamma FÅTT NOG, hon kunde tvärtom bara strunta i allt vad gränser hette. Fem minuter innan det var dags att borsta tänderna inför läggningen sa mamma att det snart var dags att borsta tänderna, och sedan bara totalvägrade ungen. Och verkade inte bry sig om det heller, bara satt och flinade, eller gapade och skrek, och sa NEJ.

Mamma hade "försökt allt", hot och mutor, bestraffningar (indragna TV-program och andra privilegier) och var allra mest ledsen för att hon så ofta själv förlorade behärskningen: "Jag gapar och skriker precis som hon och drar och sliter i henne... Det är fruktansvärt, hon får bara höra negativa saker hela tiden, och så ska det ju inte vara. Jag vill ha en GLAD flicka men jag är ju inte glad själv, även om jag tycker att jag mestadels kan kontrollera mig, och hon är ju inte ALLTID så här jobbig. Vad ska jag göra "

Psykologen rekommenderade ett besök hos BUP. Det kunde ju vara så att barnet "hade en diagnos".

Poängen var, enligt psykologen, att om barnet INTE fick en neuropsykiatrisk diagnos, kunde föräldrarna vara lite hårdare med att "sätta gränser". Om barnet däremot blev diagnosticerat med exempelvis ADHD, var det viktigt att hon fick "hjälp" så tidigt som möjligt, så att hon kunde "fungera socialt".

(Amfetamin?)

Off Topic.

[Anna09]

Till AW:

Ja, det är detta jag känner som en växande "trend" idag, att man måste ställa en diagnos på ett barn som är "jobbigt" i överkant, som inte följer "normen" eller som allmänt inte kan "sätta gränser"... det man glömmer i sammanhanget är att konsekvenstänkandet i hjärnan inte utvecklats färdig förrän vi passerat 18 år... kan undra om den mamma du berättar om släpar dottern till BUP när hon gör tonårsrevolt också...?

Till den mamma skulle jag säga: Man blir som man umgås...

Och vilken förälder tar barnen starkast efter, jo den av samma kön... så om den mamman börjar bete sig som folk, så kommer nog flickan också att göra det.

Off Topic detta också kanske...

[inger]

Här kan vi nog prata om Off Topic


Nu pratas här ADHD, och jag vill tacka Inger för ett OERHÖRT vackert, upplysande, sakligt och bestickande inlägg i ämnet "diagnos" med allt vad därtill hörer.

Det var det finaste, rakaste, mest smärtsamma och samtidigt mest hoppfulla jag läst någonsin i saken. TACK

* * * * *


(Amfetamin?)

Off Topic.

Tack, det var skönt. Det gjorde ont att skriva inlägget, det är ingen lätt sak när ens barn verkligen avviker i sin utveckling. Saamtidigt är det hopp jag vill förmedla. Jag tror att vi är mer lika än olika längst inne. Jag tror mer på ett samhälle där vi alla kan leva tillsammans.

Jag är fundersam över vårt vuxna behov av att hela tiden ha ord på det som är annorlunda.
Minns en period på sonens förskola då han hela tiden ritade klockor. När det var slut på pappret inomhus gick han ut och ritade klockor i sanden.
Jag var mycket bekymrad den perioden för hans beteende gick verkligen inte att bryta. Han pratade om klockan också hela tiden både med fröknar och barn.
En dag kom en liten flicka fram till mig i tamburen.
Hon frågade mig hur det kommer att gå när min son slutar på förskolan.
Jag blev glad men frågade vad hon tänkte på.
- Ingen kommer att hjälpa oss med tiden längre. Det är ingen annan som kan bestämma över den, sa den lilla flickan och hon var mycket allvarlig och fundersam.

Barn kan se saker hos sig själva och hos sina kamrater som inte vi kan se. De är inte så snabba att vilja defniera det annorlunda genast om vi inte är det.

All utveckling som lett framåt för min son har handlat om
Maten, de här klassiska produkterna gluten(och nu även kanske mjölk och soja en period) att utesluta det.
Att vara mycket med friska barn, däribland och mest sin syster för att härma och komma in i den friska leken.
Att vara socialt delaktig. Att jag tänkt till kring saker, när kan jag begära att han hanterar en kniv i köket etc.
Rutiner och Rutiner och rutiner och rutiner.
Att hans frågor får svar på rätt nivå.
På förskolan ett bildschema som han själv satt upp, också det handlar om rutiner.

Ganska enkla saker och habiliteringen har själva inte tyckt att diagnosen i sig är så viktig.
Ibland behöver de hjälpa barn som inte utvecklas normalt men som ändå inte passar in i diagnos mallen. Det är ungefär de här sakerna man arbetar med då.

Och ingen människa är sin diagnos. När förskolan i bekymrad ton(bekymrad ton givetvis inte med mening) pratade om att nästa dag ska vi göra en utflykt sken min son upp.
- Jag älskar utflykter, sa han.
Det hade de inte väntat sig för ett sånt svar hade de inte förväntat sig av ett barn med diagnos autism.

Det finns en risk med diagnosen att man inte ser till hela barnet och att människor börjar förvänta sig vissa saker.
Dessutom har det blivit lättare att få diagnosen autism och i allt tidigare ålder.

Jag tror att det finns en risk i att läsa på om diagnosen än att se till barnet och snabbt komma i gång med träning som just detta barn behöver.

Nu blev det ett långt inlägg i gen.
Men nu kommer jag att resa bort lite grand. Så i gengäld syns jag inte här på ett tag.

[/LO]

Jag (som gör att det "pratas om ADHD") ville mest belysa en annan sida. Jag försökte göra det sakligt och med värme.
Det är som sagt ingen av de jag umgås med som har blivit erbjudna eller velat medicinera sina barn.
De jobbar stenhårt, och jag gissar att du, Inger gör det också, för att få vardagen att fungera för barnen, för familjen, för dem själva. Men de har blivit hjälpta av utredningen, hjälpta av läkare och psykologer och hjälpta av diagnosen.
Inte ordet i sig, såklart, utan för att på något sätt ha något att utgå från. Istället för att utgå ifrån att de är dålig föräldrar.

Anna09 - jag tror inte att det är en trend att sätt diagnoser på besvärliga barn. Psykologer och läkare jobbar inte på det sättet. Däremot tror jag att det finns en ökad kunskap i ämnet. Att det i sin tur leder till fler diagnoser vet jag inte, det är möjligt.

/LO

[annawahlgren]

Lite mer kött på benen om boken "Tagga ner":

Den är skriven av Malin Alfvén och Kristina Hofsten. Båda knutna till Vi Föräldrar sedan många år.

"Tagga ner" lanseras sålunda av Norstedts förlag:

*Acceptera att du "ibland hämtar klockan halv sex på dagis, serverar hämtpizza och blir vansinnig på ditt barn när det vägrar klä på sig" menar de.*

Ett par utdrag, presenterade i gratistidningen Medbarn:

*Ingen är bra på allt. Att leva upp till alla --- idealbilderna av hur en bra förälder ska vara är förstås en omöjlighet. Inte konstigt att vi kämpar och ändå inte klarar av att vara så kapabla och fantastiska som vi drömmer om. Det kan ingen. Ingen är bra på allt. Men alla har vi goda sidor som väger upp de mindre lyckade. Det 'är så vi är konstruerade vi människor, vi kompenserar. Även om det inte alltid känns så hjälper vårt dåliga samvete oss att försöka bli bättre föräldrar.

Det är lätt att känna sig misslyckad som förälder för det vi inte kan eller inte är bra på eller inte är intresserade av. Vi skäms för att vi tycker det är trist att leka med klossar eller pyssla eller för att vi tycker det är urjobbigt att laga mat tillsammans med barnet. Men det är förstås mer konstruktivt att höra tvärtom: fokusera på det vi kan och vill och är bra på. Då blir också samvaron med barnet mycket bättre. Barnet genomskådar om du gör något som du inte gillar att göra. Det är bättre att säga som det är.*

*Orsakerna till att föräldrar idag vet så mycket om barn och barns behov är flera. En är att det har forskats mer och skrivits mer i böcker och tidningar som vänder sig till föräldrar. Vi ser tv-program och filmer. Vi får broschyrer på barnmorskemottagningen och bvc. Vi delar kunskaperna med varandra i föräldragrupper och på nätet. Kunskaper som tidigare bara psykologerna hade, har vi nu alla fått del av.*

[/LO]

Ett stort problem är "duktig flicka-syndrom".
Om många kan och gör mycket - sammantaget, är det väldigt lätt att tro att alla kan och gör allt. Och om alla andra kan allt så känns det som jag inte klarar något alls.
Fortfarande inte läst boken och det är trist om folk ursäktar sitt beteende med att de inte behöver göra bättre. Men många vänder ut- och in på sig själva för att göra som alla andra gör - sammantaget.

/LO

[cissii]

Hej

Jag tycker det är ett tragiskt, tragiskt bevis på hur vårat samhälle ser ut. Har inte läst boken, men kan tänka mig, tror jag ska läsa den med förhoppning att bli bevisad fel. Läste om en annan bok idag, en receptbok för "enarmade" mammor. Som alltså ska hjälpa den som alltid måste bära en bebis på armen. Så man ska kunna laga nyttig mat ändå.
Jag skrattade först i en kvart, men tyckte sen att det var så tragiskt. Vore det inte ENKLARE för alla inblandade att först lösa problemet med att bara ha en arm och sen laga mat?

Det tragiska beviset på samhället tycker är att alla vet hur dom skulle få mer tid och verkligen kunna tagga ner på riktigt. Inte behöva hämta på dagis vid halv sex, eller ve och fasa, inte hämta på dagis ALLS. Men få verkar vara redo att prioritera på det sättet. Allt ska offras för PENGARNA. Man lämnar bort sina kära barn, för att tjäna pengar.

Imorgon ska jag och Celeste gå upp kl åtta.( Vi har gått upp halv tio ett bra tag, men jag kände att det kanske lite väääl.)
Sen har vi två uppdrag imorgon, vi ska handla lite mat, och så ska vi baka bullar. Bullarna var Celestes förslag, och när vi väntar på bullarna så kan vi busas och jagas tyckte hon. Om vi taggade ner mer skulle vi förvandlas till två sniglar. I gengäld för all tid, så har jag inget sparkonto, ingen bil, ingen flashigt inredd lägenhet i superområde, inget alls - förrutom det nödvändigaste. Och jag tycker vi har det hur bra som helst.
Jag skulle aldrig få för mig att lägga ens en spänn på att köpa Tagga ner eller matlagningsbok för enarmade. För jag har inget samvete som måste dövas, och två extraarmar vid matlagning. Sådeså

[annawahlgren]

Lilla Celeste är ett avundsvärt barn :-({|=

O:)

[annapanna82]

Jag vill bara säge hur glad jag är för ditt inlägg Cissii! Det låter så härligt med era mronar och ert bullbakande.
Jag tänker mycket på det du skriver om pengarna. Jag kan bli helt förstummad hur människor i min närhet, mina vänner, resonerar. De hoppar in i ekorrhjulet, stressar, jobbar, tjänar mkt pengar, gör av med pengar, stressar ännu mer, är hemma med liten och stressar för att hinna med allt innan den store skall hämtas på dagis och stressar hem. För att tjäna mer pengar så att de kan köpa ett hus i ett "bra" område och kunna åka till thailand eller var det nu är så att de kan bli accepterade i samhället. Vi lever i en sjuk värld! När jag deklarerade att jag skulle vara hemma med Isak tills han var 1,5 och min man ett halvår tills Isak är 2 år när vi hade bruncj för vännerna för ett tag sedan så trodde de att vi skojade nästan. Jag sa att jag röstade på KD för att de var för vårdnadsbidraget så tappade de nästan hakan. Kan man (får man) rösta på ett parti utifrån DEN synvinleln? Ha, ha som jag skrattade inombords när jag såg deras miner. Men när skall du jobba då? HUR skall ni klara er? Och hur mkt ät vårdnadsbidraget på? Jo, det är nog på max 3000 kr sa jag. Kan ju säga att jag skrattade ännu mer inombords när jag så deras miner när jag sa det.
Ville mest bara säga att jag håller med dig cissii och är glad att det finns människor som er här inne på detta forum

[Luvisen]

Härliga inlägg! /Luvisen

PS. Jag röstade också utifrån "den" synvinkeln. På den kristna högern...det låter ju så där men de är ju de enda som vill ge barnen en annan start...DS.