Nu tycker jag det är på tiden att jag presenterar mig lite och framför allt TACKAR alla ni kloka och engagerade människor som delar med er av era erfarenheter här inne. TACK!!!
Jag är en ensamstående mamma med två högt älskade flickor, 6 och 8 år gamla. De bor varannan vecka hos mig, vilket för det mesta fungerar väldigt bra. Minstan, lilla A (som inte är så liten längre), har alltid varit den explosivare av dem och vi hade en fruktansvärt jobbig period när hon var fyra... Vi överlevde någorlunda helskinnade och fram trädde en mycket älskvärd, kavat och trygg femåring.
Sen fyllde A sex år, sommaren gick och den älskvärda ungen började få allt ihärdigare raseriutbrott, skrikanfall och sammanbrott för minsta lilla motgång. När höstterminen började med ny förskoleklass och allt, utvecklades hon till en rasande furie, med hysteriska utbrott flera gånger om dagen.
Det behöver väl inte sägas att både hon, jag och storasyster har vantrivts rejält med detta. Förra barnveckan, då jag själv var utmattad av alldeles för mycket jobb på för kort tid, brast det och jag vrålskällde på henne
, stängde in MIG SJÄLV i badrummet 
(för jag ville inte bära hand på henne och jag var totalt desperat och i upplösningstillstånd), medan sexåringen stod utanför och bankade på dörren och vrålade i 45 minuter. 
Jag är glad att grannarna inte ringde polisen...
Efteråt var vi båda helt utmattade och jag grät och kände mig som en totalt värdelös och misslyckad förälder.
Så här kan vi ju inte fortsätta, så under senaste vuxenveckan (skönt för både lilla älsklingen och mig att vila upp oss lite från varandra, faktiskt) har jag lusläst alla inlägg här på forumet om krisande sexåringar med åtföljande krisande föräldrar, funderat på strategier, vilat och förberett mig mentalt.
Igår fick jag hem flickorna igen och nu har jag satsat på SOCIAL DELAKTIGHET. Visat att båda flickorna är totalt livsnödvändiga för att det här hemmet ska fungera över huvud taget. Det har visserligen bara gått en kväll och en morgon men hittills har det i varje fall funkat fullkomligt strålande. Vi har diskuterat vad som behöver göras och vad man kan göra när man är sex respektive åtta och båda tjejerna tar sina uppgifter på största allvar. (Så klart, det ÄR ju på största allvar.)
De har skurat golv, lagat mat, tömt kattlådan... Vem har sagt att oxjärpar måste vara jämnstora och avlånga - de kan väl se ut lite hur som helst?
Och frukostomeletten kan absolut ätas med pinnar (A hade ansvar för dukningen, så hon bestämde).Visst, A hade några smärre explosioner i går kväll, men inte värre än att det gick att styra upp, antingen med ett OJDÅ (följt av totalt ointresse för utbrottet), eller ett litet skarpare "Här sitter vi och LÄSER, måste man skrika och föra liv får man göra det uppe i sitt rum." (Sexåringen tystnade tämligen omgående. Det var en spännande bok, nämligen.) Rena västanfläkten jämfört med de totala sammanbrotten förra barnveckan.
Nu är jag fast besluten att fortsätta genomdriva delaktigheten, även när nyhetens behag börjar försvinna och älsklingarna inte är lika entusiastiska längre.
Förlåt för detta superlånga inlägg, men jag är så enormt glad över att ÄNTLIGEN ha kommit in på ett positivt spår. Det är ju min egen attityd och uppfinningsrikedom som avgör.
TACK FÖR ATT NI FINNS!!!!
