Min son slår mig tips önskas.

[Cyberzigma]

Vad skall jag göra för att min lilla 2 åring skall sluta att slå mig så fort något går honom emot.

Idag är vi hemma från dagis för att han har feber. Efter några timmar sjönk febern och han var lika pigg som vanligt. Jag ställde mig och stekte pannkakor till lunchen och han satt bredvid i sin stol för han ville hjälpa till. Jag råkade ställa mig framför honom och då slog han till mig mitt i ryggen vilket gjorde väldigt ont. Jag talade om för honom att man inte skall slåss utan bara klappa och att det gör ont. Tårarna började trilla på mig för att det gjorde så fruktansvärt ont. Han bara skrattade och fortsatte att slå.

Så här är det nästan alltid när något går honom emot. Jag vet inte vad jag skall göra har nog försökt allt. Jag har vissat honom hur man skall göra "klappa fint" och han klappar tills nästa gång han blir arg. Jag har gått ut ur rummet och sagt att jag inte vill leka med honom när han slåss, då kommer han efter och säger inte göra så mer och flåt och vill kramas vi kramas och jag talar om hur glad jag blir av hans kramar och pussar.

Han slår mig sin pappa, mormor ja nästan alla som kommer i hans väg när han blir arg.

Någon som har tips om hur jag skall hantera situationen? Jag försöker att inte bli arg men ibland så brister det som nu, han ligger och sover och jag sitter här och gråter. [-o<

[annawahlgren]

Förstår att du blir ledsen Det här är inte roligt

Förvisning är lösningen. Inte som straff utan bara som ett beklagande; folk som slåss kan man inte ha i möblerade rum. Arg får han vara för sig själv, med all respekt, varsågod. "Är du så arg så du absolut måste slå på någonting, så slå på väggen (visa) eller bordet (visa enormt) eller stolen (AJ AJ, nu gråter stolen! Hör du?) men INTE på människor, inte på mig, inte på någon. Människor slår man inte. Man klappar. Så här." Visa med handen om handen och låt honom klappa, vare sig han vill eller ej. Envisas han och slår igen är det ingen tid att förlora. Stjälp honom i säng som en hög tvätt. Följ upp utanför dörren när du lugnat ner dig. "Är du färdig? Vill du komma nu?" Kräv inte förlåt eller skam eller ånger. Se det som ren beteendefostran.

[Cyberzigma]

Tack för ditt svar. Vi har redan försökt med att visa att man skall klappa, testat med att han inte får vara kvar i rummet utan sätta sig i sin vagn till han lugnat ner sig vi lämnar honom inte ensam i vagnen utan vi sitter bredvid och pratar med honom.

Han säger alltid förlåt, det är ingenting vi kräver och jag tror inte heller att han egentligen förstår meningen med det ordet.

Jag ställde samma fråga på ett annat föräldra forum och blev nästan ännu mer ledsen över ett av svaren.

"En tanke som säkert alla här förfasas över är att slå tillbaka! Min lilla bet allt och alla hela tiden ett slag när hon var 1½. Helt hopplöst. Det var som om hon inte fattade att det gjorde ont. Så en gång bet jag tillbaka tillräckligt hårt för att det skulle göra ont. Hon har aldrig bitit mig sedan dess."

Hur skall man kunna lära någon hur man skall bete sig genom att visa hur man inte gör??

[/LO]

Hej
Jag tror att det bara handlar om att nöta samma sak om och om igen, inte "testa allt".
Fortsätt att i första hand híndra honom att slå - fånga handen i luften och se det som en olyckshändelse. Oj, då hur skulle man göra? Klappa fint, ja just det bra! (Och gör det åt honom om han inte gör det själv) - beröm!
Hinner han slå så samma sak, se det som en olyckshändelse (även om det inte alls verkar som om det vore det) och visa igen hur man gör.
Klarar han inte att låta bli ändå, så i säng med honom och lämna honom där, men bara precis till han tystnar. Du ska hela tiden stå utanför dörren och lyssna. Glänta på dörren och fråga om han är klar och vill komma ut.
Purken tystnad är ett positivt svar. Ilska eller tjut är stängd dörr igen.
När han är klar, så kommenteras inte det som hänt över huvud taget, utan gör något där han känner sig nyttig och behövd.
Skulle han slå igen inom kort tid, så är det bara "nähe du var visst inte klar" och i säng igen.

Detta behöver upprepas tills det sitter och en dag gör det det.

Jag tror att du stör honom med din närvaro när du sitter bredvid vagnen. han får liksom ingen chans att ta hand om sig själv. Det kanske räcker med 10 sekunder, men då behöver han vara själv.

Mina funderingar.

/LO

[/LO]

PS
Att bita eller slå tillbaka, var så dumt så jag glömde till och med att kommentera det.

Här försöker vi ge konkreta tips som är till för barnens bästa.

[uLarsson]

Hej Cyberzigma!

Har ungefär samma problem som dig. Min son är 3 1/2 år och om han inte kan göra sig förstådd eller om han inte får som han vill - så börjar han att slåss. Vi har provat det mesta! Som: att bli arga, låta honom gå in på sitt rum, sätta oss och prata med honom men...problemen kvarstår. Det som jag kan bli så arg på är att han skrattar och tycker att det är roligt när han får gå in på sitt rum.
Men han förstår ju sen att han gjort fel eftersom han själv tar upp det och säger att han aldrig mer ska gör så - men ändå så kan det hända 5 minuter senare igen. * suck*
Han är ju så go och härlig när han är snäll. Han är mitt allt.
Känns som om vi brukar klara av dessa "test" som han har i beredskap för oss under livets gång, men detta testet vet jag inte hur jag ska lösa.

Jag har fastnat i en återvändsgränd, vet inte vart jag ska ta vägen.

Därför så blev jag så glad när jag satt och sökte på internet och hittade vägen hit! Jag har precis varit nere hos min sambo och pratat om vad jag läst om vad Anna W skrivit och att du/ni hade ungefär samma problem som oss. Känns skönt på ett sätt: Jag är inte ensam med detta problem.

Ska verkligen testa "klappa handen" och om han verkligen vill/måste slå så får man göra det på ting inte människor. Känner att jag fått nya krafter och ork för att kunna lösa mitt lilla "test" som han gett mig.

[annawahlgren]

Kära du, läs om trotsbarnet i Barnaboken: "Jag vill - jag vill inte". Det finns ganska enkla vägar att gå (som visar vägen ut).

Han skrattar för att han inte kan ta på allvar att ni verkligen avvisar honom Ytterst handlar det om överlevnad.

Tack för dina varma ord. Välkommen är du

[Tommy]

Förstår ditt problem. Min son var också på detta sätt när han var liten.Jag använde fysisk kontroll, dvs jag höll i hans händer och tittade honom i ögonen och frågade varför han slog mig..JAg höll så tills han gav mig ett svar.Inte våldsamt på något sätt utan med fast och bestämd kontroll.
Sen berättade jag för honom att han skulle förlora något han gillade varje gång han upprepade det beteendet.Inget gap och skrik endast fast bestämd kontroll. Dvs han fick inte titta på Teve eller ingen god natt saga. Jag visade klart och tydligt att detta var oacceptabelt och att han förlorade på detta beteendet. Sen är det viktigaste att man verkligen är konsekvent och håller det man bestämt sig för. Ingen teve oavsett gap och skrik, ingen god natt saga osv.
Det kommer att gå över om du är konsekvent och han/hon kommer att inse att detta inte är ett beteende som han/hon tjänar på utan tvärtom tar ifrån honom/henne en massa saker som han/hon gillar.När detta förbättrades så talade jag tydligt om för honom att han varit duktig och förklarade också varför.Som jag ser det måste man visa barnet att dom förlorar på att slåss och bitas, inte bara bli arg och förmanande utan klart och tydligt sätta in en konkret åtgärd som i sig visar barnet hur mycket tråkigare det blir när man beter sig olämpligt. Lycka till!

[annawahlgren]

Ack, Tommy

Världen är full av folk som vet att de förlorar (exempelvis sin frihet) på att våldta och mörda - och de gör det i alla fall

Jag tror inte alls på den här sortens sofistikerade bestraffning där "konsekvensen" inte har det minsta att göra med själva förseelsen.

Jag tror inte heller på annan belöning av ett acceptabelt och gott beteende än den goda samvaron i sig.

Och att fråga en liten unge varför hon/han slår och/eller är arg är ungefär lika begåvat som att fråga en förälskad Tommy varför han är kär Barn är inte bättre psykoanalytiker än vi vuxna. Som är tämligen usla på självkännedom Men visst, man får det svar man vill ha, om man tjatar tillräckligt länge (så att man ska sluta tjata). Vad gör det för nytta

God beröring ska ersätta ond (=som gör ont).

Barn ska lära sig gottgöra. Alla kan göra fel och begå misstag, verkligen även vi. Skada ska gottgöras. Vare sig den var avsiktlig eller ej.

Vi föds inte med den talangen. Det är vår vuxna skyldighet att visa våra barn vägen till gottgörelse. På det "tjänar" alla - inte minst offret i fråga. Och gottgörelsen ska utföras i handling Ord förslår ingenting. Ordet förlåt gör mamma eller pappa nöjd, men gottgör ingenting. Enda resultatet - i "bästa" fall - är att skurken, lilla barnet, skäms. Uträttar fortfarande ingenting.

[Tommy]

:D Ack, Tommy :oops: :oops: :oops:

Världen är full av folk som vet att de förlorar (exempelvis sin frihet) på att våldta och mörda - och de gör det i alla fall :cry:

Jag tror inte alls på den här sortens sofistikerade bestraffning där "konsekvensen" inte har det minsta att göra med själva förseelsen.

Jag tror inte heller på annan belöning av ett acceptabelt och gott beteende än den goda samvaron i sig.

Och att fråga en liten unge varför hon/han slår och/eller är arg är ungefär lika begåvat som att fråga en förälskad Tommy varför han är kär :lol: :lol: Barn är inte bättre psykoanalytiker än vi vuxna. Som är tämligen usla på självkännedom :roll: :lol: Men visst, man får det svar man vill ha, om man tjatar tillräckligt länge (så att man ska sluta tjata). Vad gör det för nytta :?: :!:

God beröring ska ersätta ond (=som gör ont).

Barn ska lära sig gottgöra. Alla kan göra fel och begå misstag, verkligen även vi. Skada ska gottgöras. Vare sig den var avsiktlig eller ej.

Vi föds inte med den talangen. Det är vår vuxna skyldighet att visa våra barn vägen till gottgörelse. På det "tjänar" alla - inte minst offret i fråga. Och gottgörelsen ska utföras i handling :!: Ord förslår ingenting. Ordet förlåt gör mamma eller pappa nöjd, men gottgör ingenting. Enda resultatet - i "bästa" :shock: :roll: fall - är att skurken, lilla barnet, skäms. Uträttar fortfarande ingenting.

Håller med dig om att det är viktigt att låta barnet gottgöra sig och ta ansvar för det dom gjort. Sen var inte min avsikt att mitt barn skulle göra en analys av sitt eget beteende utan det var ett sätt för mig att visa honom att slår man någon så får det konsekvenser och ifrågasättande i sitt direkta skede .

Målet är naturligtvis att komma till en god samvaro, ibland så är vägen dit lång eftersom barnet själv inte självmant kan skapa den. Även vuxna har problem att skapa en god samvaro så det är ingen självklarhet för vuxna heller.

Gottgörande ,"Make up the damage", är helt rätt och det var något som han alltid fick göra, men det var en åtgärd som jag använde efter "stormen" hade lagt sig.
Så jag håller med dig i ditt inlägg... :)

[Tommy]

Ville bara förtydliga mitt tidigare inlägg något. När ett barn slår en själv så använder man sin fysiska överlägsenhet till att antingen förpassa barnet bort eller också hålla i barnet. Det fungerar så länge barnet inte är ungdom och kanske starkare än sin förälder.Om det är en riktigt livligt barn så kan dom i sitt rum kasta saker och ta sig till med en massa otrevligheter som kan leda att föräldern ändå springer dit och får en ny konflikt. Så för mig var det ett direkt hanterande och inte en slutgiltig lösning på detta.
tt ge barnet uppmuntran för saker som gynnar han själv och gruppen är ju i sig något jag håller med om, problemet är ju att få dom dit. Eftersom barn inte alltid har det dynamiska synsättet på sin tillvaro så behöver man i mitt tycke leda barnen dit genom att uppmuntra och indikera det som är bra och genom handling visa när något är totalt av banan.
Den goda tillvaron är absolut ett mål i sig men vägen dit kan kräva åtgärder som är obekväma för både föräldrar och barn men som enligt mitt synsätt är viktiga just för den guiding som vi föräldrar förväntas utföra.
jag är själv allergiskt mot skrik och gap och förmaningar utan några konkreta åtgärder som i sig visar barnet att vissa beteenden leder till bättre samvaro och andra till sämre.Man lär barnet vad som är kreativt och hur man "make up the damage" genom konkreta åtgärder inte genom att bita tillbaks eller bara förmana barnet. Detta leder ingenstans och lär inte barnet ett jota. En förälder bör också ha en slags vision eller plan för mera preventiva lösningar och inte enbart fastna på "slagfältet" och dom direkta lösningar som kan krävas där. Men ja, det där vet du ju redan. Kram

[annawahlgren]

Kram tillbaka