Lillebror kom när storebror Emil var knappt 1,5 år. Det var alldeles självklart för oss att ha storebror kvar hemma och jag var ensam med killarna på dagarna under lillebrors första år. Sedan var det min tur att arbeta och min sambo var hemma ett halvår. Då började Emil närma sig 3-årsåldern, men kändes inte riktigt redo att ge sig iväg från oss. Under dessa år har jag spanat och spanat på dagarna, sett hur alla dagis och dagmammor med några km radie fungerar. Det har varit det absolut bästa sättet att få reda på hur det FAKTISKT går till, tillrättalagda träffar ger jag inte mycket för. Träffade sen på en dagmamma som jag fastnade för och vi träffades flera gånger under våren. Nu när Emil är 3 år och tre månader har han så smått börjat hos dagmamman, jag lämnade honom första gången på fjärde dagen och han vinkade glatt både den dagen och dagen efter när jag gick iväg en stund. Jag har alltid längtat mycket efter mina föräldrar och minns väldigt tydligt hur jobbigt jag haft med avsked, om så även för en kort tid. Så det var vår dröm att han ska få ta det i sin takt och aldrig bli ledsen.
Idag var jag på mitt livs första föräldramöte, i ett vackert vardagsrum hos den dagmamma som "min" samarbetar med. De beskriver en verksamhet som är allt jag drömt om och lite till. De har utegympa i en skog på måndagar, djurskötargrupp på onsdagar, skogsutflykt på torsdagar. De återvinner sopor och går tillsammans och slänger soporna. De går på teater. De har precis hjälpts åt allihop att bygga en lekstuga, alla har fått bidra. De får hemlagad mat varje dag på vettiga tider. Och det är så lugnt och fint. Men det viktigaste av allt; dagmammorna verkar ÄLSKA det de gör
Och det känns så fint att han inte på något sätt
måste gå dit, allt grundas bara på lust.
Nu arbetar vi båda 60 % och vi pusslar för att få ihop det. Men på det sättet behåller vi lillebror ett år till
.
Det låter alldeles fantastiskt bra det hela, sån lycka!
. Men än så länge frid och fröjd :O)
/Luvisen