Hur bemöta gnäll hos 1-åring?

[Ewa]

Tycker ni är så kloka här så. Och gör gott och fint också. Social delaktighet måste börja i lust. Aldrig i något annat. Och i min värld hade 1-åringen snabbt slukat den där gurkan och jag hade tackat så fint ändå. Här jobbar vi med vårt, liksom.

Sen tycker jag du ska läsa under favoriterna här inne, om just 1-åringar, så ser du att det finns ett och annat som kan göra det lite gnälligt lite här och var. Och jag är med Kalaskakan, alla smärre "livskriser" kan och SKA vi inte lösa.

Vad gäller ensamleken kan den ske precis var som. Det är inte platsen som är avgörande. Och många ungar vill kunna ta sig runt, men har man något riktigt utmanande nytt märkligt som man ska försöka förstå sig på hur det fungerar så sitter man ändå och fnular, eller knatar bort till något annat en stund i frustration innan man återvänder för att försöka behärska den där molijängen... Minimalt med prylar i det dagliga och nya spännande pryttlar att utforska en särskild stund på dagen - oavsett var (även om jag inte är så säker på att en liten knatare inte kan få den lugn och ro han behöver för att ge sig tid att utforska i sin säng) behöver verkligen inte pågå i 2 timmar. Det har det aldrig gjort här. Men ovärderlig tid för just den egna utforskningen utan störande inslag från annat håll.

Kram!

[annawahlgren]

Härligt att se dig här Du har fått underbara svar =D> Låt mig bara flika in tilläggsvis och möjligen tipsvis:

Det som är mindre trevligt är gnällandet när vi är hemma, både för oss ömma föräldrar, men säkerligen framför allt för den unge herren.

Helt rätt. Han försöker säga någonting. Som jag brukar tjata: varje barns varje skrik är en fråga. Han skriker kanske inte längre, men gnället är fortfarande en fråga. Som begär sitt rättmätiga svar.

Det är gnäll som sedan eskalerar till tycka synd om sig själv-gråt. Han har tråkigt, han är inte olycklig. Detta gnäll inträffar ENDAST när vi är hemma, för överallt annars är det aldrig tråkigt. Det inträffar också för det mesta när vi är "upptagna".

Ja, han är ju Man, bevars Och har en viss benägenhet att ömka sig... Men vi kan bara lyssna till detta faktum du påtalar själv alldeles klockrent. Varför gnälla bara hemma men inte borta

Antingen betyder gnällandet att han behöver något och då är det min uppgift att se till att han får förutsättningar att inte gnälla, så att säga.

Det kan man absolut säga. Han behöver något. Och du är nära. Med hjälpen du fått kanske du är riktigt nära.

Eller så är det ett kommunikationssätt som inte borde uppmuntras.

Missnöje är vad han uttrycker och det finns skäl att fråga sig varför, precis som du gör. Det betyder inte att man gnäller tillbaka. Eller tiger.

Det brukar gå till så att jag inte "hör" gnället, ser lugn men kolossalt upptagen ut och fortsätter att pyssla med mitt, men att jag efter en stund får avbryta det jag pysslar med (man kan inte ALLTID ha med en ettåring vid matlagningen) för att bryta gnället.

Jodå, man kan ALLTID ha med en ettåring i matlagningen (som du ju själv beskriver - han kan diska, om inte annat. Det är köksverksamhet. Köksgemenskap).

Helt rätt, du ska inte "höra" gnället, inte kommunicera tillbaka på DET. Men det betyder inte att du ska vara tyst. Prata för dig själv, högt och ljudligt och trevligt Och UPPLYSANDE. Berätta vad du gör och ska göra och måste göra och ójojoj så viktigt det är Utan att titta på barnet, men för att väcka hans nyfikenhet (som ju finns där hela tiden, vilket du ser när ni är ute eller borta). Väck den även hemma och ta fasta på den. Där ligger hans underbara läraktighet. Om bara ett år ska han på allvar tro att han kan ALLTING Hur tror du det ska gå till?

Precis. Genom dig. Genom er.

Vad kan man begära av en ettåring? Vad kan man begära av en förälder?

Man kan begära av en ettåring att han ska vara så blodigt intresserad av HUR DET GÅR TILL i den här världen, den han föddes till - som alla normala, friska. sunda ettåringar är. I förlängningen handlar det om att överleva på egen hand. Hur gör man Han går i livets skola. Han ska bli självständig en dag. Det arbetet börjar NU.

Av en förälder, eller två, kan man begära att siktet står inställt på att LEDA, LÄRA, VISA, HJÄLPA - inte underhålla eller hålla nöjd. Underhålla sig själv och vara nöjd kan han alldeles själv, från den stund han fattat meningen med livet, om man säger - vilket brukar ta en stund för oss alla.

Meningen med livet är att göra nytta för andra. Kan också kallas kärlek. men det är ju en smula metafysiskt Social delaktighet betyder inte "hjälpa till". Social delaktighet betyder HJÄLPAS ÅT, i kampen för tillvaron, den som utan pardon engagerar oss alla, om vi alltså är intresserade av att överleva, gärna också LEVA - vilket vi är. Och det här är allvarliga saker. En mycket allvarlig sak är till exempel att borsta håret på någon eller sätta på plåster (och alla små barn, utan undantag, förstår poängen här). Det är social delaktighet i all storslagen enkelhet: att göra nytta för andra. Att behövas. På riktigt

Ensamlek, tänker ni! Men jag tror inte på det. Han sitter inte gärna still i mer än någon minut. Är inte intresserad av att sitta och pyssla eller bygga med klossar eller liknande.

Ge honom då någonting han är intresserad av, på riktigt. Det finns. Gäller bara att hitta det

Kan det bara vara så att man får acceptera gnället? Eller får man acceptera att man måste "sysselsätta" älsklingen hela tiden?

Nej, man måste tolka och begripa orsaken tll gnället. Det är en konst. Gnäll är otillfredsställelse. Man får försöka leva sig in. Vad blir man möjligen själv gnällig av Och vad heter möjlligen boten

Eller kanske så här: jag begär inte att jag ska få vara ifred hela tiden, men jag vill slippa en missnöjd Charlie. Lite mer: "mamma, nu har jag tröttnat på att bära omkring på en sko. Har du kanske någon annan trevlig uppgift som jag kan ägna mig åt en stund?"

Där har du svaret själv. Men du väntar dig att det ska komma från honom. Det gör det inte. Han ser dig som sin ledare och guide i tillvaron. Medan du ser honom som - vad En lyxunge på semester med bamseklubb? Bli pedagog Se dig som en metodisk lärarinna åtminstone 2x20 minuter varje dag Betrakta arbetet som SERIÖST och vägled honom, med handen om handen om så behövs, titta på klockan och håll tiden, babbla på högt och ambitiöst om jobbet som görs och måste göras, tänk överlevnad, tänk allvar, tacka lagom strängt för hjälpen efteråt (och det blir säkert både gnäll och protester första gångerna, tills han inser att du menar allvar dvs undervisar honom i konsten att överleva på egen hand en dag). Efter en sådan sejour, kan jag lova dig, leker han förnöjt (lättat) en bra stund.

Fadern är hemma med C på dagarna och tycker förstås också att det är lite jobbigt att känna att det blir gnälligt hemma och att man måste bege sig hemifrån så fort som möjligt.

Stackars fadern Kan inte ömka så förfärligt dock. Även fadern är en flockledare. Han ska leva upp till det. Det är inte så särskilt svårt, och barnet gör ju knappt något annat än BER om det

De små barnen är våra bästa pedagoger :-({|=

Och vill inte vi lära, så länge vi lever, precis som de, som just har börjat

O:)

[Fanny83]

Amen!

:-({|=

Jag läser, begrundar och genomför!

[farmor]

[quote="Fanny83"]

Så frågan var om man skulle kunna uppnå en situation i hemmet där 1-åringen inte gnäller när vi är upptagna.
Nu är det ju för de flesta ettåringar väldigt normalt att gnälla när mamma/pappa inte är känslomässigt närvarande utan stökar på med sitt!

Om man gör allt "perfekt", gnäller aldrig en 1-åring då?
Jodå! För så perfekta föräldrar finns inte! Men om man tänker att: "Nu gnäller han för han blir inte tillräckligt sedd och förstådd nu när jag håller på med detta" så kanske inte gnället känns lika provocerande. Barn reagerar nämligen nästan undantagslöst adekvat i varje situation som vi vuxna "utsätter" dem för ....




Du skriver att jag bara kan ställa krav på mig själv, och tro mig, det gör jag! Jag ser bara inte VAD jag kan göra mer än det jag redan gör.
Kanske _se_ och kommunicera med honom mera när han gnäller. Och tipset att låta honom vara med och nära är bra! När man forskar på "besvärliga barn" så är det alltid den känslomässiga närheten som är det mest verksamma verktyget.


Men nåt fel är det ju, och då kanske det handlar om en dålig vana, att det är så han kommunicerar. Eller jag vet inte...
fast jag tänker att en ettåring kan inte göras ansvarig för sitt beteende på det sättet! Det är vi föräldrar som måste hitta verktygen ...


Det känns i alla fall fel att en enda liten pojk hamnar i sånt enormt fokus. Inbillar mig att denna situation aldrig skulle uppstå om det fanns äldre syskon i hemmet.
- Sant på sätt och vis! Det _är_ enklare med "10 barn" i olika åldrar än ett enda litet ensambarn ... och kanske är det så det måste få vara? Ensambarnet behöver mycket fokus - för vem skall barnet både lära sig om världen av och träna samspel med - om inte föräldern? Många syskon kan åtminstone träna på varandra. (Men lärandet är alltid förälderns ansvar ....)
[/i]

[Fanny83]

Hej farmor!
Tack för tipsen!

Kanske _se_ och kommunicera med honom mera när han gnäller. Och tipset att låta honom vara med och nära är bra! När man forskar på "besvärliga barn" så är det alltid den känslomässiga närheten som är det mest verksamma verktyget.

Hur menar du exakt då, rent konkret?

Känslomässig närhet får Charlie varje vaken stund, utom möjligen de enstaka stunder då jag är upptagen med att exempelvis sminka mig. (Och för protokollet måste jag förstås tillägga att Charlie långt ifrån är ett "besvärligt" barn, om det nu finns sådana.)

fast jag tänker att en ettåring kan inte göras ansvarig för sitt beteende på det sättet! Det är vi föräldrar som måste hitta verktygen ...

Så fullkomligt självklart att jag aldrig trodde att jag skulle behöva förtydliga det. Självklart är det mitt ansvar, därav min undran över vad jag kan göra år saken.

Ja, det är lätt att bli förvirrad som mamma när man får så många olika skiftande tips. Gör mer, gör mindre, gör si, gör så. Allt baserat på en text där jag så gott jag kan försökt beskriva "problemet".

Jag tror jag tar en liten forumpaus och jobbar på att odla min egen lilla mammaträdgård.

Tusen tack alla rara för inputs!

[Acnaib]

...Många syskon kan åtminstone träna på varandra. (Men lärandet är alltid förälderns ansvar ....)
[/i]

Om jag får ta mig friheten att flika in. Jag håller nämligen inte alls med! Visst lär barnen av sina föräldrar, men barn lär minst lika bra av varandra!

Fanny83 - Jag förstår om du känner dig förvirrad! Du har fått många bra svar dock! Om jag vore du hade varit du så hade jag lyssnat mest på (ursäkta alla andra) Anna Wahlgren, såklart! Hon vet vad hon pratar om. (Nu menar jag såklart inte att ni andra inte vet!)Men det är ju Anna Wahlgrens bok vi alla läser, så vem vet då bättre än hon

Kram på dig Fanny! Du och lilleman kommer reda ut det här alldeles utmärkt. Det är jag säker på. Han har en fin mamma som vill hans bästa. Vad mer kan han önska?
Jag tackar dig även, Fanny. Din tråd har gett mig och min lilla Freja massor av insperation och tips på hur vi kan förbättra vår vardag!


Bianca

[Fanny83]

Tack, Acnaib!

[helamig]

Ja tack alla för fina tips och svar och frågor

[annawahlgren]

Om jag vore du hade varit du så hade jag lyssnat mest på (ursäkta alla andra) Anna Wahlgren, såklart! Hon vet vad hon pratar om. (Nu menar jag såklart inte att ni andra inte vet!)Men det är ju Anna Wahlgrens bok vi alla läser, så vem vet då bättre än hon

Tack, tack :-({|= du rara människa

Då avslutar jag den här tråden med ett par citat ur Barnaboken 25 år (2008). De är hämtade ur kapitlet "Ett år: Det goda livet":

* * * * *

*Ettåringen avverkar alla de tre utvecklingsstadierna på sin väg till tvåårsdagen.

I början av karriären är han utforskande. Därefter följer ett behärskande halvår.
Kring arton månader sedan går han in i en fas av förändring, men den är sällan särskilt omstörtande och inte heller långvarig – under ett par månaders tid kan han sätta sig på tvären. Det är nu han specialiserar sig på ordet NEJ. Som förbluffad vårdare får man sig här en försmak av trotsåldern.

(Skulle förtrotsen utmana ens nerver så till den grad att man riskerar att hemfalla åt verkningslösa förebråelser, kan man, innan man trillar ner i den elaka irritationsfällan, tillgripa tvättstjälpningsmodellen: man stjälper barnet i spjälsängen som en annan hög tvätt, låter en trevlig leksak och/eller ätbar muta åtfölja högen utan vidare kommentarer, går därifrån, lugnar ner sig och hämtar andan. Och hämtar barnet, så fort båda är i balans igen.)

Under det sista kvartalet slutligen är barnet åter i full färd med att utforska.
Och vid tiden för tvåårsdagen går han in i den mest ljuvliga behärskande period, där han är harmonin personifierad.

Övergripande sett kan man emellertid säga att hela det andra levnadsåret är utforskande, och ettåringen är följaktligen framför allt betjänt av att INTE HINDRAS.

Det betyder förstås inte att man kan släppa honom ur sikte. God uppmärksamhet är inte bara tillrådlig utan av nöden. Ty om någon kan spela över här i världen, är det ettåringen. Han är så övertygad om både sin egen förträfflighet och sin förmåga, att han på fullt allvar väntar sig att naturkrafterna viker för honom och naturlagarna upphör (möjligen också för att han inte känner dem ännu). Kliver han ut genom ett fönster, tror han att han ska kunna kliva in igen...

Förmaningar är verkningslösa, som de brukar vara när det gäller utforskande personer. Den som ger sig ut på en jorden runt-resa lyssnar ju inte särskilt engagerat till ”Akta nu, så att du inte blir sjuk” och ”Glöm för all del inte långkalsongerna!”

Det enda raka är att ingripa, när ettåringen går för långt, men då så diskret och taktfullt som möjligt. Helst ska inte ingreppet uppfattas som ett hinder.
Man undviker att förolämpa (eller tråka ut) ettåringen, om man kan lura in hans intresse på något annat område. Man kan exempelvis entusiastiskt hojta: ”Titta, där är en stor HUND!” Varpå man desperat hoppas att någon hund ska träda in på arenan... Om inte, hittar ettåringen glatt strax någonting annat att ägna sig åt.

Ord är för ettåringen något som sorterar under nöjesavdelningen. Förmaningar, förklaringar, verbala utläggningar överhuvudtaget tråkar ut honom, och han ser på en som om han inte begrep hur någon kan använda ord, som är så kul, på det där urtrista sättet.

Givetvis struntar han i tillsägelser - som han alltså betraktar som missbruk av ord och därför finkänsligt underlåter att notera (och faktum är att små barn kan stänga av öronen; de hör verkligen inte det de inte kan ta till sig) - men han kan leka med ord hur mycket som helst.

Den vuxna bör snabbt lära sig konsten att undvika alla uppmaningar som kan besvaras med NEJ. Speciellt när den lilla älsklingen avancerat fram till artonmånadersåldern.

”Ska vi gå ut?” heter det alltså inte. Inte heller: ”Kom nu, så ska vi gå ut!” Det heter: ”Var är skorna?”

Man lär sig ett nytt sätt att tala på, och det är inte det enda man lär sig av umgänget med ettåringar.

Det behöver väl knappast sägas att ”Fy”,”Aja baja” etctera är så fula plumpar i protokollet att den vuxna borde skämmas. Fy på sig, förälder, göra så mot solen själv! Aja baja!

Att belasta en liten ettåring med skam och skuld är lika osportsligt elakt som - dessbättre – verkningslöst.

Alla eventuella planer på att försöka uppfostra ettåringen kan man därför saklöst skrinlägga. Frågan blir aktuell först i samband med trotsåldern.

Om rutinerna, maten, sömnen, den sociala delaktigheten etcetera, se ”Elva månader – ett år. Goda vanor vidare” i tredje delen av Barnaboken.
Betonas ska ändå att aptiten avtar under andra levnadsåret, och ett flitigt intag av mellanmål kan påverka huvudmålen avsevärt.

Det är lite bekymmersamt, eftersom mutor behövs länge än. Exempelvis när man ska byta blöja. Ettåringen är pigg på allt, men sällan på att ligga ner – det är tråkigt, om man inte gör det kul, det vill säga slingrar sig som en ål, spelar apa och har show. Ett äpple är en bra muta som räcker länge och inte mättar alltför mycket.

Ettåringens sätt att äta äpple med sina fyra eller sex tänder är för övrigt ganska intressant:

Man tager ett äpple och gnager små bitar av skalet. Dessa spottar man sedan ut. Efter det lägger man äpplet någonstans, vanligen i ett hörn i vardagsrummet eller i hallen eller på en bok i bokhyllan eller under ett element.
Två dagar senare hittar man äpplet, blir glad och fortsätter äta där man var.
Sedan lägger man det i en sko. När återstoden av äpplet legat till sig riktigt länge, samlat smuts och damm och mörknat och så att säga mognat ordentligt, då får man den strålande idén att ge det till mamma. Hon blir SÅ glad!

Ettåringen är en generös natur, som står helt oförstående om man avvisar det han bjuder. Han ger sig inte. Han tjatar aldrig i ord – det är under hans värdighet. Däremot tjatar han i handling och kan formligen trycka in äppelskrutten i munnen på en.

Erbjuder barnet något mera aptitligt än ett bättre begagnat, bedagat äpple, en kaka till exempel, får man emellertid absolut inte äta upp alltihop. Vän av Ordning begår ofta misstaget att glatt glufsa i sig kakan, som ettåringen räcker fram. ”Tack ska du ha, lilla vän! Det var väl rart.”

Ettåringen bryter omedelbart samman. Han menade SMAKA, inte STJÄLA.

Varpå Vän av Ordning känner sig som en skurk, som berövade barnet dess kaka, samtidigt som hon eller han är förnärmad eftersom barnet ju faktiskt bjöd på kakan. En upplevelse av så kallade blandade känslor. (Barn under två år bör inte äta kakor.)

Ett litet tips:

Uppmuntra ettåringens briljanta duktighet! Och inte bara i den systematiska sociala delaktigheten, utan närhelst tillfälle ges och fantasin rinner till! Han blir så lycklig, om man kan inbilla honom att man behöver honom, inte bara i arbetet utan också personligen.

Om till exempel dina glasögon ligger fullt synliga på bordet, mitt framför näsan på både dig själv och barnet, kan du spela hjälplös och virra omkring och fråga dig, högt och ljudligt och lagom olyckligt: ”Men VAR är mina glasögon... jag kan inte hitta mina glasögon... VAR är mina glasögon…”

Till sist får ettåringen syn på dem, lägger ihop två och två och överlämnar dem, varpå du tackar översvallande för hjälpen.

Därmed är den dagen räddad till salig förnöjsamhet.

Eller om du gjort dig illa i fingret och beklagar dig högljutt, så att barnet får blåsa – en stor sak. Som blir ännu större, om ettåringen får sätta på plåster.
Det tar kanhända sin modiga halvtimme, men med den halvtimmen har du gjort en liten människa underbart oumbärlig.

För att undvika att hela plåsterasken går åt, smugglar du sedan undan den i ett obevakat ögonblick. Och utbrister förvånat: ”Borta!”

Din lilla kompis begriper precis hur tillvaron jäklas. Plåster försvinner. Vad kan man göra?

Man får försöka sätta sig över den här världens förtretligheter. Man får hålla ihop, så gott det går. Man har ju varandra, och livet är gott!*


* * * * *


*TRYGGHETENS HUS (1972)


Det är gott att leva goda dagar.

Det är gott att ha en liten man, som just vaknat ur sin middagssömn och ligger och småpratar för sig själv: ”Näe... näe... näe… näe.” Jag vet inte vad han protesterar emot. Det är en mycket förnöjsam protest, hur som helst.

Det andra året av människans liv är förmodligen det rikaste. Det borde arkiveras. Filmas, studeras och användas som undervisningsmaterial i alla, säger alla sammanhang. Där finns kärleken, som inte söker sitt, som bara är nöjd med att ge. Där finns självförtroendet, som fyller på sig självt. Där finns oförvägenheten och modet, som varken tvekar inför främmande kakor, bjudna av främmande tanter, eller sträva stentrappor. Där finns glädjen, som inte alls är beroende av gensvar. Där finns en rikedom av förtjusning inför den egna förmågan. Och den är obegränsad. Den kan allt, smörja ner ett kök med spaghetti och bada skor, stoppa tandborstar i badkarskranen och konversera nyckelpigor.

När man är ett år sover man för att man vill det, äter för att man vill det och älskar när man går förbi. Man bekymrar sig inte. Livet är tillräckligt intressant.

Då är det betydligt mera komplicerat att vara exempelvis fyra år. Man har omkull ett syskon och ska släta över med en kram. Det omkullslagna syskonet är surt och tjuter. Det vill inte kramas. Och man konstaterar sårat och lesset: ”Han VILL inte att jag tycker om han!”

Vad gör man då?

Vid den aktningsvärda ålder jag själv har uppnått är man invecklad i ett ohyggligt komplicerat mönster av umgänge. Om jag ser ett äldre par, som ömt nära sitter och ler i solen på en bänk, eller på tåget, eller någon annanstans, så kan jag inte, som Bebisen, gå fram till dem och ställa mig och titta på dem, och få en klapp på huvudet, och vara med en stund i deras värme. Jag har ett helt koppel av anständighetsnormer att ta hänsyn till.

Jag tycker det är ledsamt. Ge ömheten fri! Vi är många som behöver den!

Men det är gott ändå att leva, goda dagar. Det var stor återförening i går. Alla sex barnen åter i mammas armar, vilka precis som mina öron undergått en förlängande utveckling med åren. Alla hemma, i trygghetens hus, som inte är byggt av tegelsten utan av mer abstrakta material men rätt hållbart ändå. Och oron, som fått mig att röka alldeles för många cigarretter – en mer lastfylld än lustfylld syssla – lägger sig, fjärran som snön som föll i vintras. Och ersätts av sol och sommar i min famn. Jag skrattar igen, och jag springer med dem och leker, och jag tänker som så många gånger förr: så länge människan kan springa och skratta, har hon en bit kvar av livet.

Vi har liten räckvidd. Men glädjen har också makt. Glädjen kan sprida sig som ringarna på vattnet; den stänger sig inte inne i mörka rum, den vill ut, den vill vidare. Vi måste ta emot den, ta den till oss och ge den vidare. Den behövs, lika mycket som sol och sommar. Vi lever ju av den!

NU är det sanna protester. Bebisen vill upp, och treårig storebror kommer uppbragt och påpekar: ”Han är lessen, ju! Ge han smörgås med rödbetssalva!”

(Aron, Maja, Linus 1972)*

O:) O:) O:)