farmor skrev: Givetvis får man inte heller slå och sparka (det skall förhindras, rent fysiskt om så krävs)
Och sedan, då 
Hur överför farmor det budskapetfarmor skrev: "det är ok att känna sig arg men inte ok att skada andra då" ...
Att tala om vad som är ok och vad som inte är ok är rätt och riktigt och nödvändigt och bra. Men farmor med all sin erfarenhet vet tvivelsutan att ord, förklaringar, utläggningar, förmaningar inte alltid förslår. Små barn - och inte så små barn - har, om jag så får säga, en förmåga att vid behov stänga av öronen. Och det "behovet" uppstår gärna när de inte känner sig förstådda (vilket gäller oss alla).
Så vad gör farmor då? Höjer rösten? Grälar vidare för döva öron? Skriker ilsket, rentav? Hotar med bestraffning?
I den politiskt korrekta kvasipsykologins tjusiga värld rättar sig små lydiga barn genast efter (de miljoner) tillsägelser de får. "Oj då, säger x att det inte är ok att sparka och slåss, ja, då ska jag naturligtvis genast sluta med det!"
Verkligheten är inte lika lydigt väloljad, som även farmor nog fått lära sig av de lärare som är våra bästa pedagoger 
farmor skrev:Jag tror inte heller på avvisande uppfostringsmetoder, eller "förvisning" som AW kallar det för.... jag trodde skamvrån avskaffades för länge sedan i detta land?
Det kan man tro. Men regelrätt skamvrå - av modell bestraffning - praktiseras numera på åtskiliga förskolor i landet (under benämningen time-out). Och fler blir de.Nimrah skrev:Hej farmor! Någon skamvrå är det absolut inte tal om. Det du skriver visar att du inte läst eller åtminstone inte förstått vad det handlar om. - - - Jag tror du får ta och läsa på lite mer.
helamig skrev:Ursäkta mig farmor. - - - Detta är ett forum som går i BB:s och AW:s anda.
Tack, Nimrah 
Tack, helamig Låt oss alltså gå till själva källan en stund och reda ut begreppet förvisning :thumbsup:
(Sammanhangen, ur vilka följande citat är tagna, låter sig lätt lokaliseras via det utförliga registret i Barnaboken 25 år av 2008, Förlag Anna Wahlgren AB.)
* * * * *
*6. (Ur trotskapitlet:) Att FÖRVISA. ”Vill du vara med, får du inte bitas. Vill du bitas, får du inte vara med. Bits du, får du vara ensam i ditt rum; du får vara med så fort du slutar bitas.” Förvisningen följs noga upp. Den vuxna lämnar inte sin plats vid dörren. Förvisningen bryts i samma ögonblick barnet visar sig berett att göra de eftergifter som krävs (till exempel sluta bitas).Förvisningen är rumslig, inte känslomässig.
Tillämpar man förvisning, gör man det därför att man vägrar ett visst beteende. När då barnet överger detta oacceptabla beteende, eller visar sig berett att överge det, för att i stället bemöda sig om ett acceptabelt beteende, bör ju rimligen en belöning utgå – i form av vanlig, hederlig uppskattning.* - - -
*Bibringandet av normer kräver ledning. ”Kör så här” – i stället för: ”Kör som du tycker.”Vissa normer är övergripande giltiga. Den som följer dem upptas i samhällsgemenskapen. Den som bryter mot dem förvisas ur samhällsgemenskapen.
Barnets första gemenskap är familjens, den egna ”flockens”. Denna första gemenskap är samhällets ställföreträdande gemenskap eller dess förberedande. Normerna lär barnet leva i den gemenskap, till vilken barnet fötts, och världen måste först vara liten, innan den kan bli stor. Det är i den första gemenskapen, den med dig, ditt barn bibringas de normer du personligen omfattar, och även på sikt de normer som är övergripande giltiga i samhället.
När du tillåter något, som är tillåtet i ett vidare sammanhang, bibringar du barnet en norm. När du inte tillåter något, som inte heller är tillåtet i ett vidare sammanhang, bibringar du också barnet en norm. Men när du tillåter något, som inte är tillåtet i ett vidare sammanhang, då försvårar du för barnet att tillägna sig gällande norm.
Om du alltså omfattar normen MAN SLÅSS INTE, får du inte låta barnet slå dig. Om du omfattar normen – här är inga problem för små! - MAN TAR INTE SJÄLV ALLA KAKORNA PÅ ETT FAT, får du inte låta barnet ta alla kakorna på fatet, medan du själv blir utan.
Här spökar känslorna. Kanske också skulden? För vad gör det om min lilla unge slår mig – han är ju så liten – det kan jag väl stå ut med… Och vad gör det om hon tar alla kakorna – hon tycker ju så mycket om kakor – mig är det väl inte så noga med, jag kan ju köpa fler… Känslorna spökar, men känslor har egentligen ingenting med normer att göra, lika lite som rutiner och vanor har någonting med kärlek att göra.
Låter du barnet slå dig, i strid med den norm du omfattar, och låter du barnet ta alla kakorna, i strid med den norm du omfattar, är det som om bilskoleläraren skulle säga: ”Äsch, visst kan du köra mot rött ljus! Det är ju bara du och jag ute på vägen.”
Bibringandet av normer kräver ledning. Brott mot normerna kräver påföljd.
I den första gemenskapen, den ställföreträdande eller förberedande, behöver påföljden inte bli särskilt obehaglig: Du avbryter det felaktiga beteendet och visar barnet hur man gör i stället. Du tar de små händerna, som slår dig, och låter dem i stället klappa dig. Du tar den sista kakan från barnet och lägger tillbaka den på fatet, talar om att du också måste få och tar den sedan själv.
Å andra sidan, om du underlåter att förhindra att barnet bryter mot de normer du omfattar, och mot de normer som är övergripande giltiga, kommer barnet att bestraffas i ett vidare sammanhang. Säger inte du i handling nej, när ditt barn slåss i sandlådan, kommer de andra barnen att säga nej genom att förvisa ditt barn ur gemenskapen: ”Du får inte vara med.” Om inte du säger nej, när ditt barn tar alla kakorna på fatet hemma hos släkt och vänner, kommer omgivningen att säga nej genom att tycka illa om barnet eller stämpla det som bortskämt och ouppfostrat (förvisa det ur gemenskapen).
Som förälder måste man försöka tänka sig in i varenda normbildande situation. Vardagen dräller av dem.* - - -
*Gemenskap förutsätter normer, och den som inte följer dem eller bryter mot dem förvisas ur gemenskapen.Systemet praktiseras allmänt. En bilist, som bryter mot trafikreglerna, blir av med körkortet. Han tillhör inte längre bilisternas skara. Han får inte vara med. Det är förvisning. En våldsverkare blir satt i fängelse. Han får inte röra sig bland folk ute i samhället. Han får inte vara med. En arbetsskygg svartlistas. Han anställs inte. Han får inte vara med. En avvikande unge på skolgården blir mobbad. Han får inte vara med och leka.
Barn är grymma, säger man; vuxna är precis lika grymma, men med mer sofistikerade förtecken. Handlingen är densamma: förvisning.
Barn föds för att överleva och lära sig leva i det samhälle till vilket de hör.
Att överleva och leva förutsätter gemenskap – flocktillhörighet. En ensam människounge, övergiven av ”flocken”, förvisad ur ”flocken”, är en hjälplös liten unge. Själva överlevnaden står på spel.
Barn låter sig fostras för att undgå förvisning. De godtar kompromisser, gör eftergifter, accepterar och anammar hämningar: de VILL slå men låter ändå bli att slå. De VILL ha godiset i affären och alla kakorna på fatet men låter ändå bli att ta. De VILL skrika nej, men säger ändå ja. De betalar ett pris för att få vara med. Annars riskerar de, som vi alla, att förvisas ur tillhörigheten: ur familjen, från arbetsplatsen, ur trafiken, från samhället.
Också vi vuxna gör ständiga eftergifter. Vi avstår från att förverkliga minst hundra impulser om dagen. Vi ber inte chefen fara åt helvete. Vi slår inte ner den sura busschauffören. Vi sätter inte kniven i vår äkta hälft. Vi slänger inte ut barnen genom fönstret. Vi förgiftar inte kronofogden. Vi uppför oss, kort sagt, på ett sätt som accepteras av den grupp (det samhälle) dit vi hör. Och straffet för brott mot gällande regler är genomgående förvisning.
Familjen är samhällets representant. Familjegemenskapen, även om den bara omfattar en vuxen och ett barn, är samhällets ställföreträdande eller förberedande gemenskap. Fostraren kan då inte godkänna det barnet gör gentemot fostraren som strider mot allmänt accepterat beteende. Om Lisa biter pappa, måste pappa underkänna bitandet genom att i ord och handling säga: ”Man biter inte folk.”
Han försvårar för Lisa att tillägna sig gällande norm om han fuskar: ”Äsch, det gör väl ingenting om hon biter mig – jag vet att hon gillar mig ändå.” Det är här inte fråga om vad Lisa gillar eller inte gillar utan om vad Lisa GÖR. Om det inte är allmänt tillåtet att bitas, ska Lisa inte bitas.
Som företrädare för gruppen/samhället är fadern skyldig att meddela Lisa de normer som råder i denna grupp, detta samhälle. Vi har sett att gruppen/samhället svarar med förvisning i de fall gruppmedlemmen/samhällsmedlemmen underlåter att foga sig efter eller bryter mot gällande normer, regler och förordningar. Som representant för samhället borde följaktligen fostraren också svara med förvisning i de fall barnet framhärdar i ett icke godtagbart beteende.
Och det är detta som ligger bakom föräldrars klassiska: ”Gå in på ditt rum, och kom inte ut förrän du kan uppföra dig som folk!”
Men här närmar vi oss något intressant. Det har kommit samhällspolitiskt grus i maskineriet.
I förhållandet mellan barn och föräldrar förespråkas numera andra regler än de som gäller för samhället i övrigt! - - -
Låt oss ta ett exempel. I en handbok om barn - - - ges ett antal tips om hur sängplatsen / barnkammaren kan ställas i ordning. Det hela kallas barnets minihem. ”Meningen”, skriver författaren, ”med all denna möda är att göra i ordning en plats där barnet känner att det är trivsamt att vila, leka eller sova. Om du en enda gång använder sängen för bestraffning, kommer du att ha förstört alltsammans. Sänd aldrig barnet i säng eller till sitt eget rum om det har varit elakt!”
Där står nu Lisas pappa med sin tvättade hals. Lisa bits och bits. Barnet bär sig åt på ett sätt som är oacceptabelt, och fostraren har till uppgift att underkänna det oacceptabla beteendet. Men fostraren får inte svara med den konsekvens, som är gruppens och samhällets svar på ett oacceptabelt beteende: förvisning.
Lisa bits och pappa kokar, men slå får han som bekant inte heller. Då gör han sig skyldig till ett brott.
På något sätt måste han få Lisa att lära sig sluta bitas. Hur?
Fostraren, representant för samhället och förmedlare av dess normer, får inte i handling säga: ”Beter du dig på ett sätt som inte är godtagbart, blir du förvisad.” I stället ska han i handling säga: ”Beter du dig på ett sätt som inte är godtagbart inom flocken/gruppen/samhället, får du vara med i alla fall.” Vilket är en ren lögn: barnet får visst inte vara med. Hemma kanske, men inte i något annat sammanhang.
Och snart står erfarenhet mot erfarenhet med ty åtföljande kollision för det lurade barnet. - - -
Detta är en tid då föräldrars dåliga samvete firar verkliga orgier. Jag har ännu aldrig stött på en förälder, som inte någon gång tillämpat förvisning. Barnets uppträdande har varit så oacceptabelt och så provokativt, att något annat inte varit möjligt. (Lisas pappa fick till slut nog av sin bitska lilla unge och stjälpte henne i säng, slängde igen dörren och försökte undvika att bli galen.)
Vet man då med sig – och det vet man - att förvisning är förbjuden som konsekvens av ett oacceptabelt beteende, drar man på sig ett präktigt dåligt samvete varje gång man hemfaller åt detta felaktiga, som ”förstör alltsammans”. - - -
Förvisning är den riktiga konsekvensen av ett oacceptabelt beteende, och det är ingenting som ”förstörs” annat än manipulationen av barnen.
Förvisning ska för den skull naturligtvis inte tillämpas annat än i sista hand. Folk mister inte körkortet för att de ligger en halvmeter för långt ut i vägbanan. Folk hamnar inte i fängelse för att de räcker ut tungan åt någon eller visar fingret. Klart oacceptabla beteenden förekommer emellertid, och barnet frågar i handling efter gällande normer. Det man som fostrare – vårdare - inte kan tolerera, det ska heller inte tolereras; och om inte ord förslår och heller inte hinder av enklare slag, får man ta till förvisning.
Låt oss återgå till Lisas stackars pappa, som står halvgalen av ilska och har gjort det han trodde oförlåtliga: stjälpt Lisa i säng.
Han handlade rätt, men han handlade en smula för sent. Det ska inte behöva gå så långt, att han i sin vanmakt grips av raseri. Det är i sådana stunder risk för misshandel föreligger, och så långt bör man aldrig låta sig drivas ens av det mest provocerande barn. - - -
Lisa biter sin pappa.
”Nej”, säger pappa. ”Det gör ont, så får du inte göra.”
Lisa biter igen.
Han tar hennes lilla huvud mellan sina händer och hindrar henne.
”Du får inte bitas”, säger han. ”Det gör ont, och nu slutar du.”
Lisa biter igen.
”Lisa, man bits inte, du får inte”, säger pappa, och nu tar han hennes hand och klappar sig själv på kinden: ”Så här gör man. Man klappar. Man bits inte, man klappar. Å, så fint, vad skönt det var!”
Han släpper hennes hand och ser glad ut, men Lisa ger sig inte: hon biter igen.
”Lisa, sluta ögonblickligen!”
Men Lisa bits för kung och fosterland. Nu driver hon medvetet sin far. Hon tänker inte sluta bitas.
”Nehej”, säger Lisas pappa. ”Då får du gå in i sängen. Jag går inte med på att du bits. Då får du vara för dig själv, tills du kan sluta bitas.”
Han bär sin sprattlande, skrikande och fortfarande bitande lilla Lisa till hennes spjälsäng och sätter henne där.
”Du får komma när du slutar bitas.”
Han går ut och stänger dörren.
Lisa vrålar.
I samma ögonblick Lisa slutar skrika – om så bara för att dra efter andan – öppnar han dörren och frågar:
”Vill du komma nu?”
Hans röst är vänlig, men han frågar så högt och tydligt att han är säker på att hon hör.
Lisa svarar med ett nytt vrål, och pappa stänger dörren igen.
Han väntar till nästa gång det blir tyst och öppnar då genast dörren:
”Vill du komma nu?”
Nu tiger Lisa murket. Hon blänger på sin far, men hon skriker inte, och med det ger hon sitt samtycke.
Han går glatt fram till henne, lyfter upp henne och kysser henne, och sedan fortsätter han och Lisa med det de höll på med, innan Lisa började bitas – och pappa röjer inte med en min vad som hänt. - - -
Lisas gemenskap med pappa är samhällets ställföreträdande eller förberedande gemenskap. Om Lisa nu knuffar omkull alla barnen, som kommit för att leka med henne, och tillsägelser och hinder inte räcker, förvisar hennes pappa henne ur gemenskapen. Hennes knuffande, som hon vägrar upphöra med, får den konsekvensen att hon inte får vara med och leka. Hennes beteende är oacceptabelt, och Lisa förvisas ur gemenskapen. Hon får komma tillbaka och leka på villkor att hon inte knuffas. Knuffas hon igen, förvisas hon igen.
Lisa drar slutsatsen – kanske inte första gången men andra eller tredje, när hon samlat tillräckligt med erfarenhet i saken – att priset hon får betala för att vara med och leka är att hon inte knuffas. Hon betalar det priset. Hon vill inte förvisas/stötas ut. Hon vill vara med.
Förvisningen är en konsekvens av ett oacceptabelt beteende. När Lisa ändrar sitt beteende eller är beredd att ändra sitt beteende så att det blir acceptabelt, är detta en konsekvens av förvisningen, och Lisa har tagit lärdom. Hon har tillägnat sig en norm: man knuffas inte.
För denna insikt, för detta pris som lilla Lisa betalar, ska hon belönas med uppskattning och verkligen BLI accepterad, eftersom hennes beteende nu är acceptabelt.
Vägrar då de andra barnen: ”Nej, Lisa får inte vara med, hon bara knuffas”, ska Lisa försvaras: ”Det gör hon inte, och nu leker ni alla tillsammans så fint. Lisa knuffas inte mer.”
Förvisningen var en konsekvens och tjänade ett syfte, nämligen att bibringa Lisa en norm. Den var inget straff.
Hade Lisas pappa uppfattat förvisningen som ett straff, hade han lämnat Lisa åt sitt öde där i sängen. På det skulle hon ingenting ha lärt sig annat än att han var arg på henne. Hon skulle ha känt sig utstött, förvisad utan mening, ratad och övergiven. Hon skulle ha blivit ledsen eller än mer trotsig, och ingenting skulle vara förändrat när Lisa och hennes pappa sammanstrålade igen.
Och eftersom Lisa fortfarande inte hade tillägnat sig någon norm utan bara blivit bestraffad – skuldbelastad, försatt i underläge – skulle hennes beteende ha förblivit oacceptabelt. Hon skulle ha fortsatt att bita sin pappa, och hon skulle ha fortsatt knuffa sina små kamrater - och då kanske inte bara för att få besked om vad som händer om man gör si eller så, utan också som hämnd för att försöka visa ifrån sig skulden.
Att uppfostra ett barn väl är att leda det sakligt och kärleksfullt utan att någonsin förödmjuka det, förnedra det eller förtrycka det.* - - -
* * * * *
(Ja kära nån, den som hade ett "intakt känsloregister"farmor skrev:Min åsikt är att barn har rätt till sina känslor och att vara kongruenta i dem... - - - Visst har väl alla människor rätt till ett intakt känsloregister?
En nåd att stilla bedja om, eller hur, farmor 8) )Och Barnaboken håller med:
*Barn ska naturligtvis få ge utlopp åt sin vrede eller sin vanmakt eller sin förbittring, men inte genom att skada andra eller sig själva. De måste precis som vuxna lära sig att vråla med rösten i stället för med knytnävarna och att slå döda ting i stället för levande – oavsett skälen.*I brist på äktenskapsgräl tar vi till syskonbråkfarmor skrev: ... är man arg skall man alltså inte uppmanas till "snälla" ömhetsbetygelser. - - - Vem vill pussa och klappa på sin man om man kokar av ilska i någon konflikt?
Ur syskonblocket i Barnaboken
och sedan även ett citat om barnavåld: * * * * *
*Slagsmål mellan syskon bör inte accepteras. Här finns enligt min mening ingen nyanserande moral: att man inte ska slå den som är mindre, att man inte ska slå den som inte kan försvara sig, att man inte ska slå på ett visst sätt, till exempel under bältet eller i ansiktet, att flickor inte ska slåss, och så vidare. Syskon ska inte slåss alls.”Slåss inte! Ni får inte! Sluta med en gång!”
”Han är en j-a...”
”Hon är själv lika...”
”Det bryr jag mig inte om. Ni får inte slåss.”
”Det var hon som började.”
”Han är inte klok, han...”
”Det bryr jag mig inte heller om. Ni får inte slåss. Krama varandra!”
”Nej.”
”Jag tänker inte krama honom.”
”Jodå, det tänker du! Ni är syskon, och ni hör ihop. Ni tycker om varandra och ni behöver varandra och ni vet det. Krama varandra, håll om varandra och känn att ni hör ihop. Sedan kan ni prata. Men ni får inte slåss.”
Är en påtvingad kram verkligen värd någonting?
Ja. Den bekräftar samhörigheten. Den bryter fientligheten. Den öppnar för fred. Den är starkare än ett ”förlåt” därför att den berör. Kramen är både en revirmarkering – ”vi hör ihop” – och en beröring i djupare bemärkelse, till den goda känslan.
Slaget är också en beröring. Kramen balanserar slaget. Positiv beröring står mot negativ.
Kramen ger vidare ett alternativ, visar en väg ut. Förebråelsen och förbudet: ”Slåss inte!” blir inte hängande i luften, med åtföljande fientlig stämning.
Också barn som aldrig vants vid att krama varandra efter misshälligheter och bråk accepterar uppmaningen att kramas. Kramen är gottgörelse i handling, och lättnaden efteråt är påtaglig.
Barn vill fred.
Våld ska bekämpas med kärlek – om också en ”påtvingad” sådan, till ERINRAN.
Alla syskon tycker om varandra. Alla barn VILL leva i fred med varandra.* - - -
*Även om barn aldrig själva utsatts för våld, inleder de våldskarriären tidigt. De bits, knuffas och slåss med handen. Tillhyggen använder de sig av framemot treårsåldern.Uppsåtet är inte alltid ont, om ens någonsin – egentligen – ont. Ettåringen smakar på världen, på folk som på fä som på ting. Treåringen som bankar sin yngre kollega i huvudet med en hammare njuter av ljudet som uppstår. Det låter kul… Oavsett uppsåt måste det beteende förhindras, som skadar eller kan skada andra.
De första attackerna kan man taktfullt betrakta som olyckshändelser. ”Oj, ramlade han – då måste du krama honom.” – ”Hoppsan, bet du henne? Då måste du trösta henne.”
Upprepade provokationer från en bitsk liten slagskämpe bemöter man sedan med uttalat motstånd. ”Man gör inte så, du får inte”- om nödvändigt intill förvisning. Det är då inte barnet som fördöms – ”Fy, vad du är elak!”– utan det är det icke acceptabla beteendet, som fördöms. ”Man gör inte så. Man slåss inte.” Och detta följs av en anvisning om ett acceptabelt beteende, en väg ut, i motsats till det icke acceptabla: ”Man kramar varandra.”
Kramen sluter fred.
Stridstuppen är i regel murken, men jag brukar framhärda och lägga vederbörandes armar om det ledsna, slagna barnet och hålla kämparna intill varandra ett ögonblick. (Man får se upp så inte lilla stridstuppen passar på att bitas under kramen…)
Barn som uppmanas krama varandra efter slagsmål och bråk gör det självmant till sist. Och det är rörande att se en liten unge, som stjälpt omkull en annan liten unge, stanna upp bekymrad när offret gråter och sedan gå fram och lägga armarna om den olyckliga.
Vanan att kramas efter bråk ger barnen ett mönster för hur man kan göra saker och ting bra igen. De blir inte bara skamset stående.*
O:) O:) O:) *Den största av synder, med ett Jesusord, är att plåga en broder till kropp och själ.*
