Hjälpa femåring (och familjen) som fastnat i trots...

[MariaB]

.... eller som övergått i 6-årskris...

Hej!

Jag är ny här på foumet och vänder mig hit då kan läst i ca två veckor här och upplever att tonen är annan än på andra forum.

Vår femåring mår inte bra och jag/vi behöver verkligen hjälp för att hjälpa honom. Mitt hjärta blöder och jag känner VANMAKT då jag inte kan få det att fungera!

BAKGRUND:

Sedan Noa var liten har han varit enda barnet/barnbarnet och vi har tät kontakt med släkt och gudföräldrar = många vuxna omkring sig.

Noa är verbal, klipsk, omtänksam och väldigt kramig.

Under Noas fjärde år var jag, mamma, sängliggande, gravid med hyperemesis (mer om det i annan tråd kanske...) och väldigt dålig. Klarade inte av att ta hand om mig själv, blev matad osv. VÄLDIGT tuff tid för hela lilla familjen!

Vi flyttade till hus (inom samma område, samma dagis kvar) när Noa var 3,5 år.

Han har några grannbarn han leker mycket och bra med och fungerar enligt pedagogerna på dagis bra där. Lite envis, argumenterar mycket men de tycker det går bra.

Efter förlossningen med tvillingarna har jag drabbats av förlossningsdepprission, har mycket att berabeta efter graviditet.

Familjen är mycket ockuperade med att ta hand om Meja och Irma sedan de föddes. De har sovit långa nätter tidigt utan nattmat men med många uppvak. Vi strävar på med kur nu för att få till dagrutiner och långa sammanhållande nätter... de är fyra månader nu.

Noa har sedan Meja och irma föddes börjat leka själv på ett annat sätt än tidigare. Leker glatt och positivt och det låter sååå härligt när han pratar med sig själv! Detta kämpade vi med tidigare...

Noas pappa är också mentalt och känslomässigt slut efter den tuffa graviditeten...

VÅR UPPLEVDA PROBLEMATIK: (Vi har inte märkt någon skillnad i vår upplevda problematik sedan Meja och irma kom)

1)Noa blir arg, sur, tvär och skrikig så fort vi säger emot eller ber honom om något som vi är överens om. Om han tex ber att få gå ut en stund. Ja det får du, men du måst byta om från pjamas till jeans. Då får han ett utbrott. Kan också gälla ombyte efter frukost, tandborstning eller påklädning till dagis. Vi har också testat att inget säga, då sker det inte... Har testat att i förväg prata om det lungt när vi morgonmyser, Ingen skillnad. Han gör det inte självmant och blir galen på oss när vi påminner. VAD FRÅGAR HAN, VAD GÖRA?

(Vi har börjat med social delaktighet mer aktivt de senaste veckorna, även innan vi hittade hittill forumet; Nu är även detta en källa till skrik och upptradanden: Vill inte, varför ska jag göra allt, är jag en piga här eller?! . Läst Emil?)

2) Noa kan inte själv, vill ha hjälp med allt. Och detta skriker han till oss, gnälligt, grining och med en order. Vi bemöter detta med att den tonen fungerar inte om man vill ha hjälp. Vänlig ton och snälla ord. Vi säger också att du får såklart hjälp när du behöver, men jag behöver se att du försöker... Jag kan också VISA dig hur man gör med dragkedjan, gympaskon osv osv. Detta leder till mer skrik och gnäll. HUR GÖRA HUNOM TRYGG NOG ATT FÖRSÖKA OCH VÅGA MISSLYCKAS UTAN ATT FÅ UTBROTT?

3)Noa tar över samtal och särskilt om vi har gäster och sitter och äter så tar han över. Han prtatar högt och mycket och det ena han säger leder till nästa fundering osv. Ibland säger han; mamma jag refererar vad jag tänker...fniss, fniss. Vi pratar mycket med Noa, varje morgon har han och jag morgonmys med lite prat. Även på kvällen innan sov ger vi möjlighet till prat, mest jag ej mycket pappan. HUR STÖDJA HONOM I SAMTAL MEN LÄRA HONOM ATT ANDRA FÅR OCH SKA TA PLATS DE MED?

4) Noa klagar på maten, ofta. Vi har gjort en lista där vi satt hela familjen och skrev ner vilka maträtter vi kan tänka oss att äta. Noa var mycket delaktig. Även efter detta kommer Noa in och frågar "Vad blir det till middag?" Blodpudding/lax/kyckling (hans favvo) "Blä, jag tycker inte om "xxx". Det är sååå äcklingt. Varför... och så går han igång med ett uppträdande om hur synd det är om honom och att han aaaaaldrig får god mat. När vi sedan ber honom göra sås och duka (hans stående ansvar vid middag), så drar han igång "varför ska jag alltid", skrikande. HUR STYRA/ MOTA DETTA OCH FÅ HONOM ATT FÖRSTÅ ATT MAN ÄTER FAST ALLT INTE ÄR ENS BÄSTA MAT OCH MAN HÅLLER SINA TVEKSAMHETER MED MATEN I SITT HUVUD?!

Vi har insett att Noa och pappan behöver egentid tillsammans, men pappan har svårt med att vara med Noa på Noas nivå, har fokus på att genomföra saker och att han själv ska tycka att det är "roligt" så att han prioriterar det. Något tips på hur vi kommer förbi det, för pappan är lika angelgen som jag att få till en förändring och är mycket kärleksfull han med...

Kan tillägga att vi under Noas första år bemött utbrotten med lugn och tålamod, förklaringar (hrm, jag vet, argumenterat... då argumenterar han tillbaka om varför det är på ett annat sätt) men det håller inte, jag har den senaste tiden börjat ha tålamåd tio gånger, men den elfte blir jag arg. Men har upplevt att om jag svarar Noa med hård arg ton, hur ska jag då kunna få honom att anvanda "bra" ton och fina ord. Har förvirrat oss totalt här!!! HJÄLP, ge mig kraft och tips så att jag kan få styr på detta! HUR GÖR MAN?

Tack för alla tips och stöd, vi är så nergångna (tårar trillar).

*Nu avvaktar jag att Meja och Irma vaknar, de har sovit hela natten sedan en lite gnällig läggning straxt e 19 till nu, snart halv sju. Målet är sju.... (Återkommer om det i annan tråd, säkerligen...)*

/Mamma Maria

[kattklo]

hej!
jag ammar samtidgt så det blir inga versaler...

jag vill ge dig två nycklar:

social delaktighet är att vara verkligt behövd!
det är i n t e att hjälpa till.
nu när ni fått tvillingar har ni också fått en gyllene chans att få er äldsta att känna sig riktigt riktigt viktig. ni hinner inte allt utan honom. han är oumbärlig! aldrig "kan du hjälpa till här?" utan ett sant samarbete! klura på det,det är som sagt en nyckel.

skrattet! minst ett gott skratt om dan ska du dela med honom. ös på med humor, glädje.
om ni ska spela på samma planhalva måste han vilja vara på den!

kram från katten!

[cissii]

Hej

Har ni Barnaboken tänker jag? Det finns så mycket som skulle besvaras av den. Jag tänker att ni måste bli ett team igen. Bli varandras bästa vänner, fast två av er vet lite mer om saker och ting

Delaktigheten är verkligen en nyckel till det. Det behöver ju inte bara vara rena sysslor som matlagning och städning. Man kan ju oxå bli lite halvsenil. Man kan glömma massa saker, som barnet får komma på åt en. Tex glömma ta på sig skorna, glömma stänga eller öppna dörren, glömma maten i affären, glömma av hur man låser upp etcetc. Spela svårt hjälplös, så får barnet rycka in som räddaren i nöden. Det kan ju oxå vara sysslor som faktiskt inte blir gjorda om han inte gör dom. Dukar han inte fram tallrikar så blir det ingen mat för du KAN inte. Då menar jag att du faktiskt inte kan.

Har ni något sätt att förvisa när han beter sig på ett oacceptablet sätt? Jag tänker ang utbrott vid rutiner. Nu har jag bara en 3-åring än så länge, men jag brukar praktisera uteslutningsmetoden. "Ska jag visa dig hur man klär på sig byxorna, eller kan du själv?" Att INTE ta på sig byxor finns lixom inte.

Maten och allting behöver nog en sakligare attityd, som man kan läsa mycket om i barnaboken. Lite mer på temat att tycker man inte om maten så behöver man inte äta den, och då är det mest synd om en själv som får vara hungrig. (och ni vet ju att han tycker om det, så det handlar ju inte om kass kokkonst här, ni slänger ju inte till honom en rå lök eller så)

Måste oxå få komma med ett tips till pappan, jag tror han får välja lite. Antingen så gör han saker som han tycker är kul, och då får Noa hänga på lite bäst han vill. Eller så får han göra sådant som passar båda. Vill han prioritera sådant som han tycker är roligt att genomföra så kanske han inte kan göra det just som egentid.

[MariaB]

Boken har vi inte ännu, men på g. Det är het nytt för oss detta.

Anna! Känns som om många av våra tankar om hur vi vill göra och vad vi ser fungerar sammanfattas av de teorier som möter oss här! Att det tagit oss så lång tid att hitta hit. När jag lästa första gången för ett par veckor sedan var det som att komma hem! TACK för att du samlar kvinnors kunskaper och dokumenterar! Ska beställa böckerna!

Tack för tips om delaktighet. Vi jobbar mer och mer på det. Som det är nu har vi en lista på kylskåpet som vi läser av varje morgon och kväll. Noa har själv varit med och skrivit. Vissa saker gör han HELT själv, andra gör vi tillsammans. Tvätten tex gör han och jag i går sjöng och skrattade vi så att vi vek oss. Bra början känner jag! Han är såååå rolig, vilken humor. Som min Och soporna, de blir verkligen inte slängda, tömda om han inte gör det. Det är sååå enkelt. Vem vill bada när det ligger massa bajsblöjpåsar bredvid badkaret. Inte Noa i af Och han känner sig så stolt. pappa, du måste hjälpa till här att töppa pappersåterviningen, det är fullt nu! Han kollar alla soppåsar varje morgon Inget undår honom!

Bra tips med att göra sig hjälplös också, ska testa det.

Bra tankar om pappan också, gäller att poletten ramlar ner hos honom själv. han har sååååå svårt att se det naturliga i att han "investerar" med sin närvaro, totala närvaro.

Har testat att förklara, så som du skrev med påklädning eller ge två alt. Men känner att det inte fungerar, jag har svårt att alltid visa honom hur man gör. Vi båda vet ju att han kan. Han vill bara inte göra när det är lite motstånd, bättre att någon hjälper så går det lättare. Han säger "Du vet mamma jag är bekväm". Trasslar det när han gör det själv så skriker han. När han får sådana utbrott får han ta en paus på sitt rum, ingen pratar med honom förrän han kan säga det han vill med snäll (ledsen är ok) röst och vänliga ord. Det fungerar, han går iväg, vilar, snyftar, pratar för sig själv. Kommer tillbaka och nästa sak som går emot så är det igång igen.... Phust!

Med maten säger vi att det är ok att inte gilla allt, det som det handlar om är hur man beter sig mot den som lagat maten. Om han uppför sig dålig får han gå från bordet och maten som blir kvar blir kvällsfikat senare på kvällen...

Känns som att inget riktigt hjälper när han har en SÅDAN DAG. Men känner stort hopp till delaktigheten!

Tack igen!

Kram och värme! /Maria

[Ewa]

Hej och välkommen, säger jag också

Vad gäller påklädningen så är det inte alls så tokigt att själv, som förälder, inte kunna. Som Anna nyss så fint skrev om i en annan tråd (se nedan). Hjälper förvånansvärt bra även för min tös som ibland blir en liten trötthög som inte kan någonting...

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... sc&start=0

[MariaB]

Tack för tips och stöd!

I dag var en hemsk morgon. Nu är hans sysslor (ta hand om tvätt och sopor, varje morgon) också en källa till skrik och bråk. Allt orsakar gnäll. skrik och ilska. Jag vt inte hur jag ska bemöta det?!! "Om jag måste ta hand om alla sopor så hinner jag ju inte leka, jar tar bara de uppe, inte de nere" Allt är en förhandling och får han inte som han vill så gapar han rakt ut.

Som det är nu så säger jag att jag gärna lyssnar när han pratar med lugn och snäll ton, jag hör inget när han skriker. "men mamma jag kan inte, jag är lessen..."

Allt är; jag kan inte, det går inte, jag vill inte, då hinner jag inte, jag vågar inte (vara själv på ett våningsplan, gå ut med soprona, gå in i garaget med tomflaskor osv).... Phu, stön!!! Hur bemöter jag hans ilska och utbrott, hur hjälper jag honom att må bättre?

Även när han leker och något krånglar blir det omedelbart en skrikreaktion. Eller när han är med kompisar och något går emot. Om de ska hem och äta för att komma tillbaka senare. Då skriker han i panik. Kommer hulkande och vill ha tröst. Vi försöker bekräfta och se hans känsla men förklara att de kommer tillbaka, eller att vi kan hjälpa till med det som trasslar. Men det är försent han är redan panikarg/ledsen....

Hjälp!

PS, han har alltid varit såhär omedelbar i sitt humör, mycket glädje, mycket iska, mycket ledsenhet, mycket av allt!

Tack! /Maria

[annawahlgren]

Välkommen är du Och tack för dina underbart varma ord:

Anna! Känns som om många av våra tankar om hur vi vill göra och vad vi ser fungerar sammanfattas av de teorier som möter oss här! Att det tagit oss så lång tid att hitta hit. När jag läste första gången för ett par veckor sedan var det som att komma hem! TACK för att du samlar kvinnors kunskaper och dokumenterar! Ska beställa böckerna!

Och jag tror du kommer att känna dig lika hemma i Barnaboken som här, för den ska vara - och är, vill jag tro - en vän att hålla i handen. Vare sig åskan går eller inte :-({|= Så läs, lär, njut och HAV TRÖST

Några ord på vägen så länge:

Allt är en förhandling och får han inte som han vill så gapar han rakt ut.

Omprövning - vad är det han "vill", tror du - egentligen Strida med dig? Skulle det ligga i hans intresse? Jag lovar, maktkamp ligger lika lite i hans intresse som det ligger i ditt.

"Om jag måste ta hand om alla sopor så hinner jag ju inte leka, jag tar bara de uppe, inte de nere."

Barn frågar i påståendets form. (Och / eller i handling.) Och framför allt - barn gör som vi lär dem. Du har lärt honom "förhandla" evinnerligen och det orkar inte små människor med, som bara behöver få veta vad som gäller och ber om det, på mer eller mindre trevliga vis - alltmer påstridigt ju längre svaren dröjer, de för dem övertygande SÄKRA. Ytterst handlar det om överlevnad

Så ompröva (så gör han det också): finns det någon lag på att han ska hinna leka Finns det någon lag på att folk ska ha semester som inte arbetar? Så beklaga, i stället för att ta strid - det kan man göra vänligt: "OJ DÅ" (ett utmärkt litet knep att ta till för att du ska kunna hejda din tunga som knollrar sig av begär att förmana, sucka, stöna och se rött). "Det var ju tråkigt. Då kan det ju inte bli någon lek. Man kan ju inte vara ledig förrän man har gjort sitt jobb. Himla tråkigt." Paus för eftertanke (hans). Prata inte sönder den pausen

Och så fördjupar du dig i trotskapitlet i Barnaboken, "Jag vill, jag vill inte" Och backar bandet, och börjar om (rätt) därifrån.

Med dina evinnerliga "förhandlingar" och resonemang och förklaringar har du - i all välmening - velat undfly det som kan kallas auktoritär fostran (se blocket med samma namn, Fostran, i femte delen i Barnaboken) och vara - hm - demokratisk, vilket INTE fungerar i rutinerna. Man måste som förälder ta ledningen, vare sig man vill eller ej. De små barnen har den dåliga (?) smaken att KRÄVA det av en Och det är det han gör med sina "påståenden" som alltså är frågor och bör översättas till sådana: "Är det verkligen VIKTIGT för dig och för oss att jag gör det och det, är det verkligen SANT att du / ni inte klarar er utan mig, är jag BEHÖVD på riktigt i vår gemensamma kamp för tillvaron eller har ni mig bara som gosedjur och fritidsartikel utan betydelse på RIKTIGT "

Jag hoppas du förstår. Det är ingenting ont eller illvilligt i detta, tvärtom. Jag ser det ur barnets synvinkel. Att bevaka sitt lilla barns intressen är någonting som går vida djupare än till underhållning, husfrid för stunden och ansvarsmanipulation. I nu nämnd ordning

Som det är nu så säger jag att jag gärna lyssnar när han pratar med lugn och snäll ton, jag hör inget när han skriker. "men mamma jag kan inte, jag är lessen..."

Säg ingenting. Du hör ju inte när han skriker. Så hör inte. Till exempel Låt honom anstränga sig en smula för att nå dig och kommunicera på ett annat sätt - det behöver du inte tala om för honom i ord (eftersom du redan gjort det tusen gånger). Tala om det i handling i stället. Så fort han sedan sänker rösten och "pratar vanligt" lyser du upp och ser förväntansfull ut: "Vad sa du, älskling?" så att du får höra den där fina rösten igen, och avnjuter den tydligt. Var då öppet och koncentrerat till hans goda disposition. Så ger du ett exempel i handling på hur det SKA vara när människor talar till och med varandra O:)

Allt är; jag kan inte, det går inte, jag vill inte, då hinner jag inte, jag vågar inte (vara själv på ett våningsplan, gå ut med soporna, gå in i garaget med tomflaskor osv)....

Översätt till de frågor det är: "Går världen under då? Klarar vi oss inte då? Spelar det någon roll vad jag gör eller inte gör? Spelar det någon roll att jag finns? Behövs jag till någonting? Är min förmåga värd någonting eller är jag bara ett besvärligt hinder i vägen för er? Klarar ni er lika bra utan mig? Kanske till och med bättre - det verkar ju nästan så "

Känslor räcker inte. Det är den bittra sanningen. Inte för små barn. Hur mycket man än älskar sin lilla unge räcker det inte för BARNET. (Och strängt taget räcker det inte för oss vuxna heller. En man kan inte stänga in sin hustru i ett torn och förvänta sig att hon ska vara lycklig, hur mycket han än bedyrar att han älskar henne och överöser henne med presenter.)

Man kan göra ett litet spel av det hela och svara med samma mynt. DU kan inte, det går inte, DU vill inte, DU hinner inte, DU vågar inte... Ge syn för sägen Dvs sitt ner hjälplös, gärna på golvet så du blir lika liten som han. Och ge Den Tomma Tiden en chans att komma till tals. Utan att prata sönder den - utan att prata alls. Se vad som händer Låt barnet TÄNKA. Låt honom betänka FRÅGOR (uttalade eller ej), så att han kanske sakteliga kan föreslå svaren - ge hjälpen - finna lösningen, själv och för er båda.

Även när han leker och något krånglar blir det omedelbart en skrikreaktion. Eller när han är med kompisar och något går emot. Om de ska hem och äta för att komma tillbaka senare. Då skriker han i panik. Kommer hulkande och vill ha tröst.

Han vill ha hjälp. Han vet inte hur man gör. Utan den ledning, det stöd och den faktiska, praktiska hjälp han skulle fått i trotsåldern fastnar han i vanmakt. Se det som en utmaning att lotsa honom ur detta det farligaste av mänskliga sinnestillstånd - och det kan du Man kan som sagt backa bandet, trycka på omstart så att säga, gå tillbaka till det vägskäl där det blev fel och välja rätt väg därifrån Det är sant och det är inte svårt - för det är precis vad barnet ber om. Reaktionen på att man gör rätt blir barnets LÄTTNAD. Du kommer att få se

[MariaB]

Tack, tack Anna för ditt långa kloka svar. Jag måste läsa, läsa om, begrunda och klura. En del känns självklart, annat konstigt. Återkommer när jag fått chansen att smälta och testa....

Och hur gör man när man guidar när han får "sina extrema reaktioner" tex när något går honom emot?

Och hur gör vi omstart? Hur bemöta "trotsen?

>Värme! /Maria

[annawahlgren]

Och hur gör man när man guidar när han får "sina extrema reaktioner" tex när något går honom emot?

Snälla - det finns inga knapptryckningar här. Det handlar om ett förhållningssätt. Det handlar om att vara sitt barns allra bästa vän i världen och arbeta i HANS intresse. Jag hoppas du kommer att kunna ta till dig Barnabokens förhållningssätt Det är faktiskt inte så komplicerat Den talar, vill jag tro, till det du egentligen redan vet.

Och hur gör vi omstart? Hur bemöta "trotsen"?

Du får vara snäll och läsa på Ta hjälp av Barnaboken och låt dig inspireras

Värme tillbaka

[cissii]

Hej

Nu har du fått jättefint svar av Anna, och ska läsa Barnaboken. Men eftersom du svarat på mitt inlägg ville jag bara svara tillbaka ändå 8)

Har testat att förklara, så som du skrev med påklädning eller ge två alt. Men känner att det inte fungerar, jag har svårt att alltid visa honom hur man gör. Vi båda vet ju att han kan. Han vill bara inte göra när det är lite motstånd, bättre att någon hjälper så går det lättare. Han säger "Du vet mamma jag är bekväm".

Med visa så menar jag inte att hjälpa/göra utan just visa, dvs "där stoppar man in foten, där stoppar man in andra och drar upp". Oftast möts såna visningar sen av "kan själv". Sen, bara för att friska upp tänket lite inför Barnaboksläsningen, så om min dotter hade sagt "du vet att jag är bekväm" så hade jag slagit ut med händerna och vrålat "kära nån, det är ju JAG med, HUR ska vi göra nudå?" sen hade jag lagt mig platt fall på golvet och väntat på att barnet skulle komma på en lösning. Så länge som det tog. Där kan man ju lägga på en hel show om hur svårt det är att komma på en lösning själv, pannan o djupa veck och tänka högt. Man måste inte alltid veta allt och allt måste inte ske på givna sätt. Släpp loss på ordningsmakten i kroppen så blir livet med barn så mycket enklare , det är mitt bästa tips

[MariaB]

Tack tack igen för svar.

Ska läsa boken och har fått en del som jag känner redan landat; "pakta" och fråga istället för att ha färdiga svar, MER delaktighet och "bli bästa vänner" känns sååå bra. Återkommer med uppföljning (och följdfrågor?)

Tack, tack!

Kram och värme i regnrusket!

/Maria

[annawahlgren]

Sign. farmors båda irrelevanta inlägg har utgått, och med dem mina avståndstagande kommentarer.

Jag är ledsen och ber om ursäkt för att en tråkig ton hann smyga sig in