Nu har vi varit på sjukhuset för avgipsning.
Ivar och jag blev hämtade med bårtaxi. När vi åkt en bit ringer maken och säger att han inte får igång bilen (jag hade kört Vera på morgonen...)
Grannen är hemma och ska till stan och skjutsar honom till sjukhuset.
Väl där så får vi komma in i gipsrummet. Där sågar de av gipset. Åsynen av vita rockar är ju skrämmande i sig. Tar de dessutom på sig läskiga masker och sågar i en så blir man väldigt rädd. (han som sågade visade på sin egen arm att sågen är helt ofarlig. Så fort den nuddar huden stannar den. Så han fick inte ens ett rivmärke.)
Till slut var gipset av i alla fall och läkaren kom och tittade. Han sa att det är snett, men att det är helt i sin ordning. Det går inte att gipsa rakt, men eftersom han växer så mycket kommer kroppen själv att sträva efter att det blir rakt, så han tyckte det såg bra ut.
Fantastiskt bra läkare, som verkligen la sig vinn om att vi skulle förstå och begripa vad han sa. Han visade (och vi fick med oss) röntgenbilderna. Han tog fram papper och penna, ritade och förklarade.
Så nu får Ivar ta den tid det tar. Barn är bra, för de gör det som måste göras. I den takt det går och känns ok. Vi kommer att ha honom på mage på golvet i vardagsrummet, så börjar vi där. Så får han ta sig framåt och uppåt i egen takt.
Så som sagt, nu är vi hemma, utan gips. Tiden har gått väldigt fort. Tre veckor bakåt är helt annat än tre veckor framåt...
/LO
Såhär är det med min lille plutt just nu
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
