Sanrt sjuåring som plötsligt fått svårt att somna, hjälp!!!

[M@mm@]

Har en underbar liten sexåring som sovit bra hela sitt liv men som nu inte kan somna på kvällarna. Han har alltid lagt sig vid sju-halvåtta och går upp själv vid halv sex-sex på morgnarna, ibland med sällskap av lillebror, ibland inte. Nu ligger han vaken till bortåt tio och kommer ner med jämna mellanrum, gråter och säger att han inte kan sova. Han är en mycket lillgammal liten man som oroar sig för saker han inte borde oroa sig för. "Jag kommer vara jättetrött i morgon, jag vaknar ju alltid före sex" osv. Börjar bli lite orolig att det är hans något psykfallsaktiga mamma som påför honom sömnproblem? :-S Jag mådde mycket dåligt psykiskt när han var liten, det kanske börjar visa sig nu? Alltså, inga extrema saker, bara det att jag var deprimerad och lätt blev arg osv.

Hur ska jag bemöta honom? Hur ska han kunna somna i tid? Eller har hans sömnbehov plötsligt minskat med 2-3 timmar??

[inger]

Jag tycker att du ska lägga alla grubblerier över dig själv och att du mått psykiskt dåligt åt sidan.
Det har ingenting med hans sömnproblem att göra alls.

Däremot känner han av din attityd och osäkerhet kring det här. Barn söker vår ledning. Och barn frågar i handling.

Hans sömnbehov är fortfarande 11-12 timmar per natt .

Du kan ramsa honom genom att bemöta alla hans frågor med natti, natti sov så gott. Han ska helst inte gå ut ur sitt rum utan du får sitta vakt vid en stol utanför hans rum och varje gång han kommer upp följa honom till sängen och upprepa natti natti sov så gott.

[Ewa]

Och läs om 6-årsåldern både i trådarna här på Barnafostran (finns under sökfunktionen och under Favoriter). Samt läsa i Barnaboken. Där har du oron och allt annat som ofta drabbar små stora 6-åringar beskrivet och jag vågar lova att du kommer att känna igen dig (och sonen) :thumbsup:

[M@mm@]

Tack för svar, ska försöka lägga mina funderingar åt sidan. Nu har han somnat snabbt på kvällen några dagar men istället vaknat och varit vaken flera timmar mitt i natten, han är ledsen och säger att han inte kan somna. Verkar nästan som att han är lite nervös för han säger att det känns nåt i magen som gör att han inte kan somna...

Det där med att sitta vakt och ramsa honom känns nästan lite för barsnligt, han är en väldigt lillgammal liten man... Det är inget "bus" över det hela utan han är genuint orolig över sin egen situation, "åånej, nu kommer jag ligga vaken JÄTTELÄNGE, och jag som ska upp tidigt till skolan, alla barna kommer vara pigga utom jag".

[Ewa]

Det där med att sitta vakt och ramsa honom känns nästan lite för barsnligt, han är en väldigt lillgammal liten man... Det är inget "bus" över det hela utan han är genuint orolig över sin egen situation, "åånej, nu kommer jag ligga vaken JÄTTELÄNGE, och jag som ska upp tidigt till skolan, alla barna kommer vara pigga utom jag".

Just därför är det tryggt att få samma lugnande besked som alltid. Världen gungar, men "the basics" är stabila och trygga, behöver man få veta. Har du inte läst om tonåringen som blev ramsad? Hinner tyvärr inte söka fram länkar nu, men det finns hur många trådar som helst om ängsliga 6-åringar, 11-åringar och 15-åringar som naturligtvis är oerhört verbala och kan uttrycka oro över både det ena och det andra, men som faktiskt blir lugnade av att få veta att hemmavärlden inte ändrar sig särskilt mycket trots inre svallvågor, utan att allt är tryggt och stabilt precis som vanligt. Men, som sagt, lästips har du fått, och jag tror att du kommer känna igen dig där.

[Ewa]

Lite tid över igen, så här kommer några länkar:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... p?p=156580
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13646
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=21261
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=21138

[M@mm@]

Hej igen!

Tack, vad bra, ska verkligen försöka med det nu. Återkommer när det förmodligen har ordnat sig. Det knepiga är dock att jag och min man lever i en svår sits just nu där vi väntar med att besluta om skilsmässa eller inte. Vi är bra vänner och pratar osv, bråkar inte men jag antar att han känner av det ändå, eller? Hur ska man bete sig? Tack igen.

[inger]

Ja han känner in att hans familjs existens är hotad.
Han behöver känna att hans intressen är bevakade.
Ni ska prata med honom tillsammans när ni vet hur ni ska göra och då med tonvikten på hur det praktiskt och konkret kommer att se ut för honom.

Hoppas ni har en bra påsk nu.