Frågan är hur man bäst förklarar det för en 3 åring. Är det bra för en 3 åring att se sin döda mormor? Är det bra att vara med på begravningen? Det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu.
Någon som har erfarenhet?
Dödsfall och barn, hur hantera?
Dödsfall och barn, hur hantera?
Nu inatt har mormor dött och åkt till himlen.
Frågan är hur man bäst förklarar det för en 3 åring. Är det bra för en 3 åring att se sin döda mormor? Är det bra att vara med på begravningen? Det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu.
Någon som har erfarenhet?
Frågan är hur man bäst förklarar det för en 3 åring. Är det bra för en 3 åring att se sin döda mormor? Är det bra att vara med på begravningen? Det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu.
Någon som har erfarenhet?
Mamma till lilla Sara 050615 som finns i himlen, lille J född 070224, och lilla H 090425 född i v 39+0
Det finns en jättebra bok:
The Grief Recovery Handbook. Har använt den när jag pratade med mitt syskonbarn om min mans död. Det gick väldigt bra. Han gick med mig till graven och pysslade mången gg.
Ett litet utdrag:
Dom vill inte prata om döden: En annan form av distraktion är hur människor pratar, eller inte pratar, om döden. Vi har tom gått till sådana extremer att undvika att prata om döden att några av oss inte ens kan säga ordet död. Betänk:
"Hon gick bort"
"Han har gått till den eviga vilan"
"Pappa är borta"
"Vi har förlorat vår mor"
Fundera på hur detta låter för små barn, som förväntar sig sanningsenliga svar.
Vad hände med morfar? Morfar har somnat in.
Barnet tar en titt på morfar i kistan och vet att ngt inte stämmer. Han blir förvirrad men antar att han fått veta sanningen. Det måste finnas två sorters sömn. Han spenderar då nästföljande 6 mån med att inte våga somna om kvällen.
Tyvärr måste det sägas att vi gett Gud ett dåligt rykte, när det gäller barn.
Vad hände med pappa?
Gud har hämtat hem honom.
Barnet blir upprört och förvirrad av Gud. Är det inte bättre att berätta för barnet vad ni tror är sanningen om vad som hänt?
Din pappa har dött. Och vi tror att efter att han dog, så har han upptagits i Guds gemenskap.
Generellt är det bättre att unvika metaforer när man talar med barn om döden. Unga små utvecklande hjärnor har inte alltid färdigheten att matcha verkligheten med metaforiska bilder.
--------
Detta är min egen översättning. Boken är på engelska men du förstår resonemanget.
Hoppas att dettA var till hjälp.
Värme / Luvisen
The Grief Recovery Handbook. Har använt den när jag pratade med mitt syskonbarn om min mans död. Det gick väldigt bra. Han gick med mig till graven och pysslade mången gg.
Ett litet utdrag:
Dom vill inte prata om döden: En annan form av distraktion är hur människor pratar, eller inte pratar, om döden. Vi har tom gått till sådana extremer att undvika att prata om döden att några av oss inte ens kan säga ordet död. Betänk:
"Hon gick bort"
"Han har gått till den eviga vilan"
"Pappa är borta"
"Vi har förlorat vår mor"
Fundera på hur detta låter för små barn, som förväntar sig sanningsenliga svar.
Vad hände med morfar? Morfar har somnat in.
Barnet tar en titt på morfar i kistan och vet att ngt inte stämmer. Han blir förvirrad men antar att han fått veta sanningen. Det måste finnas två sorters sömn. Han spenderar då nästföljande 6 mån med att inte våga somna om kvällen.
Tyvärr måste det sägas att vi gett Gud ett dåligt rykte, när det gäller barn.
Vad hände med pappa?
Gud har hämtat hem honom.
Barnet blir upprört och förvirrad av Gud. Är det inte bättre att berätta för barnet vad ni tror är sanningen om vad som hänt?
Din pappa har dött. Och vi tror att efter att han dog, så har han upptagits i Guds gemenskap.
Generellt är det bättre att unvika metaforer när man talar med barn om döden. Unga små utvecklande hjärnor har inte alltid färdigheten att matcha verkligheten med metaforiska bilder.
--------
Detta är min egen översättning. Boken är på engelska men du förstår resonemanget.
Hoppas att dettA var till hjälp.
Värme / Luvisen
Bebispojken född 22 april 2009
Maratonkurning 26 dec 2009 - 12 feb 2010
Petite Soeur född 8 mars 2012
SM rookie
Maratonkurning 26 dec 2009 - 12 feb 2010
Petite Soeur född 8 mars 2012
SM rookie
-
ElinN
Ett par länkar:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 8966#78966
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=20524 (med länk i länken)
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 -
Kalaskakan
Kram till er alla Mamma J!
Jag tror att barn förstår bara man förklarar rätt och klokt. Det säger jag av erfarenheten då en av mina närmaste vänner förlorade sin dotter då dottern var 15 månader och storebror då drygt 2.5 år förstod att lillasyster dog.
Så, jag tror helt och fullt på att de förstår "på rätt sätt" bara man förklarar på rätt sätt.
Kram till er!
Jag tror att barn förstår bara man förklarar rätt och klokt. Det säger jag av erfarenheten då en av mina närmaste vänner förlorade sin dotter då dottern var 15 månader och storebror då drygt 2.5 år förstod att lillasyster dog.
Så, jag tror helt och fullt på att de förstår "på rätt sätt" bara man förklarar på rätt sätt.
Kram till er
!-
ilindstrom
- Inlägg: 2797
- Blev medlem: ons 14 nov 2007, 14:56
Hej mammaJ!
Jag känner med dig och din familj.
När storbus var 3 år så dog hans farfar plötsligt. Vi valde att inte låta honom se farfar död eller vara med på begravningen. Efteråt insåg vi att Storbus hade behövt få delta mer i sorgen för att förstå vad som hände.
Om jag skulle få göra om alltihop så skulle jag låta honom ta farväl och ha en liten egen stund i kyrkan med präst och oss föräldrar vid kistan. Som en liten begravning på hans vilkor. Själva begravninven var jättestor över 200 personer så den skulle jag fortfarande låta honom slippa. Men om det varit en lite familjebegravning skulle han absolut fått vara med.
Men i alla familjer är det olika. Så jag tror att det viktiga är att du lyssnar till din magkänsla om vad som är rätt för just ditt barn.
Kram
Ida
Jag känner med dig och din familj.
När storbus var 3 år så dog hans farfar plötsligt. Vi valde att inte låta honom se farfar död eller vara med på begravningen. Efteråt insåg vi att Storbus hade behövt få delta mer i sorgen för att förstå vad som hände.
Om jag skulle få göra om alltihop så skulle jag låta honom ta farväl och ha en liten egen stund i kyrkan med präst och oss föräldrar vid kistan. Som en liten begravning på hans vilkor. Själva begravninven var jättestor över 200 personer så den skulle jag fortfarande låta honom slippa. Men om det varit en lite familjebegravning skulle han absolut fått vara med.
Men i alla familjer är det olika. Så jag tror att det viktiga är att du lyssnar till din magkänsla om vad som är rätt för just ditt barn.
Kram
Ida
Liten rapport:
När vi åkte för att ta farväl av mormor så sa jag till lille J: Nu är mormor död och vi skall säga hejdå till henne.
När vi kom dit så sa han: Mormor är jättedöd och nu kan hon inte busa med mig mer! Hejdå mormor! Och så gick han ut.
Klok som en bok lille älsklingen!
Så enkelt och självklart det är i ett barns ögon......
När vi åkte för att ta farväl av mormor så sa jag till lille J: Nu är mormor död och vi skall säga hejdå till henne.
När vi kom dit så sa han: Mormor är jättedöd och nu kan hon inte busa med mig mer! Hejdå mormor! Och så gick han ut.
Klok som en bok lille älsklingen!
Så enkelt och självklart det är i ett barns ögon......
Mamma till lilla Sara 050615 som finns i himlen, lille J född 070224, och lilla H 090425 född i v 39+0
-
lilltjejen
- Inlägg: 199
- Blev medlem: tis 23 nov 2004, 14:08
- Ort: Norraste Norrbotten
Min pappa gick bort i höstas. Vi valde att direkt berätta för barnen vad som hänt.
Att morfar dött, att hans hjärta blivit sjukt och inte längre orkat slå. De såg och förstod att vi var ledsna men förstod nog ändå inte riktigt vad som menades med död (mina föräldrar bor långt bort och vi träffades inte varje vecka).
Minnesstund för de närmaste hölls några dagar efter dödsfallet och i samband med (ej vid) svepningen fick våra två äldsta barn (då drygt 2,5 och drygt 5) följa med och säga hej då till morfar. De fick se morfar som stilla låg i kistan och förstod att han inte levde.
Barnen fick även vara med på begravningen, vid jordsättningen och minnesstund och vi berättade i förväg vad som skulle hända.
Jag har som liten varit med på begravningar och visning och döden har alltid varit en naturlig del av livet för mig. Inte något konstigt eller skrämmande. Jag kände att vi ville förmedla samma sak för våra barn. För mig vore det mer konstigt att en person man haft nära kontakt med bara "försvinner" för alltid.
Efteråt har frågorna kommit...
- Varför slutade morfars hjärta slå? är en fråga som äldsta dottern ofta återkommit till.
Vi har berättat att morfar var gammal och att hans kropp var gammal och att hans hjärta inte längre orkade slå. Att det blir så när man blir gammal.
-Varför ligger morfar i kistan?
-Är morfars själ i himlen nu?
-När kommer morfar tillbaka? (lillebror)
För lillebror tog det lång tid att förstå att morfar var borta. Även efter begravningen. "Mormor och morfar är i NN-stad" sa han ofta. Men efter några besök hos mormor förstod även han.
Nu vinkar vi till morfar i himlen och besöker graven där kroppen ligger.
Lillebror har ibland sprungit från matbordet öppnat ytterdörren för att vinka åt morfar.
Ofta har vi gråtit och barnen då undrat. Jag saknar morfar har jag ärligt svarat.
Ärlighet och enkelhet tror jag på.
Kram till er alla och särskilt stor kram till dig AW som ALLTID tänker på barnen. Vi är dig evigt tacksamma!
Att morfar dött, att hans hjärta blivit sjukt och inte längre orkat slå. De såg och förstod att vi var ledsna men förstod nog ändå inte riktigt vad som menades med död (mina föräldrar bor långt bort och vi träffades inte varje vecka).
Minnesstund för de närmaste hölls några dagar efter dödsfallet och i samband med (ej vid) svepningen fick våra två äldsta barn (då drygt 2,5 och drygt 5) följa med och säga hej då till morfar. De fick se morfar som stilla låg i kistan och förstod att han inte levde.
Barnen fick även vara med på begravningen, vid jordsättningen och minnesstund och vi berättade i förväg vad som skulle hända.
Jag har som liten varit med på begravningar och visning och döden har alltid varit en naturlig del av livet för mig. Inte något konstigt eller skrämmande. Jag kände att vi ville förmedla samma sak för våra barn. För mig vore det mer konstigt att en person man haft nära kontakt med bara "försvinner" för alltid.
Efteråt har frågorna kommit...
- Varför slutade morfars hjärta slå? är en fråga som äldsta dottern ofta återkommit till.
Vi har berättat att morfar var gammal och att hans kropp var gammal och att hans hjärta inte längre orkade slå. Att det blir så när man blir gammal.
-Varför ligger morfar i kistan?
-Är morfars själ i himlen nu?
-När kommer morfar tillbaka? (lillebror)
För lillebror tog det lång tid att förstå att morfar var borta. Även efter begravningen. "Mormor och morfar är i NN-stad" sa han ofta. Men efter några besök hos mormor förstod även han.
Nu vinkar vi till morfar i himlen och besöker graven där kroppen ligger.
Lillebror har ibland sprungit från matbordet öppnat ytterdörren för att vinka åt morfar.
Ofta har vi gråtit och barnen då undrat. Jag saknar morfar har jag ärligt svarat.
Ärlighet och enkelhet tror jag på.
Kram till er alla och särskilt stor kram till dig AW som ALLTID tänker på barnen. Vi är dig evigt tacksamma!
Dipl. SHN-kurare!
Dotter 2004, Son 2006, Son 2008
Dotter 2004, Son 2006, Son 2008