Schema till en flicka om snart 9 år mm

[Mammas dotter]

Jag fortsätter att slänga ur mig frågor här (det är så mycket jag undrar)...

Nu har jag kommit halvägs i SHN-boken(!) och står inför att lägga ett bra schema. För det första så undrar jag detta med måltiderna. Jag har fått lära mig (och det är det vår familj försöker att följa) att man ska äta 6 ggr om dagen.

Frukost
mellis
lunch
mellis
kvällsmat
kvällsfika

Jag märker att jag verkligen behöver dessa måltider för att inte vara hungrig och för att må bra. Maten fungerar si och så just nu, för vi är så utmattade och trötta.

Kan man följa detta och ändå få ett bra schema enligt SHN?

Vi ska kura 2 av våra barn, 2 och snart 9 år gamla. Kan vi kura båda samtidigt? Det jag gruvar mig inför är hur vi ska gå till väga med flickan om 9. Vad är ett bra schema för henne?

Vardagar måste hon stiga upp klockan 06.00 och hon kommer inte hem förrän om 17.00 om kvällarna. Det är mycket långa dagar för henne och oftast kommer hon heller inte i säng förrän vid 22-tiden(!) Där har vi nu under julen börjat skärpa oss och hon får lägga sig vid 20-tiden...men somnar ändå inte förrän vid tio, elva. Behöver hon verkligen 12 timmars sömn? Det finns inget utrymme dagtid för henne att vila...då skulle ju det innebära att hon var tvungen att lägga sig klockan 18.00 Det går inte, för då finns ingen tid för skoj och lek.

Dumma nog så trodde vi att det var ok att pröva kuren i etapper (göra det man förstod för stunden) och det fick henne att bli helt arg och förtvivlad(!) Försent läste jag att kuren ska kunnas som rinnande vatten före den används Är skadan skedd nu, eller kommer vi att kunna genomföra kuren ändå?

Jag måste säga att jag gruvar mig väldigt mycket (pga osäkerhet) att kura 9-åringern, eftersom hon kan bli så arg att hon sparkas, bits och slåss Det känns som att jag måste gå in till ett rytande lejon som jag ska ge solfjädern Hon skulle få panik om vi höll fast henne så! Jag vet att hon inte mår bra och att hon är förtvivlad, pga trötthet som mynnar ifrån dåliga sovrutiner och slitningar i familjen (hennes föräldrar är skilda). Så jag försöker att möta henne där, men många gånger blir det fel.

Sedan känner jag mig som en urusel förälder/styvförälder, eftersom jag inte möter barnen så som jag skulle önska. Jag har rytit åt dem ett flertal gånger (även jag blir till ett lejon) och det är mycket illa. Jag känner mig så desperat efter hjälp, för så här vill jag inte bete mig Utmattad är jag, efter alla dåliga nätter och urladdningar som vi har här hemma. Orkar inte mer. Det känns som att jag vill hoppa ur kroppen! Och jag tycker mycket synd om barnen, som ska behöva växa upp i en sådan här miljö. Allt som finns där ute kan vi inte skydda dem emot, men hemma...det ska ju vara hemma och inte en lejonkula!

Funkar verkligen detta för den äldsta flickan? Kommer det verkligen gå att kura henne? Det känns som en utopi det hela. Klarar vi verkligen av det själva? Precis...självkänslan är i botten! Och det gäller verkligen inte bara mig

Jag drömmer om att det ska fungera... för jag tror innerligt att jag då skulle kunna vara en riktigt gó mamma/fru/vän/jag själv!

Tack för att ni läser och delar med er!

MVH

[annawahlgren]

Välkommen är du

Jag har fått lära mig (och det är det vår familj försöker att följa) att man ska äta 6 ggr om dagen. --- Jag märker att jag verkligen behöver dessa måltider för att inte vara hungrig och för att må bra. Maten fungerar si och så just nu, för vi är så utmattade och trötta.

Det är ju nu inget fel i att vara hungrig. Aptiten är den bästa kryddan. 3 tim minst bör det gå mellan målen om aptiten ska ha en chans att komma till tals. Med tre tim mellan sex mål är vi uppe i arton timmars "dag" och det är ju lite mycket. Kanske dags att lite ompröva det du fått lära dig Att "må bra" rimmar illa med "vi är så utmattade och trötta" och du säger ju också att "maten fungerar si och så".

Vi ska kura 2 av våra barn, 2 och snart 9 år gamla. Kan vi kura båda samtidigt?

Ni kan ramsa båda samtidigt, ja. Om du med kur menar att de båda ska få sin hela goda natt.

Det jag gruvar mig inför är hur vi ska gå till väga med flickan om 9. Vad är ett bra schema för henne?

12 tim natt är det optimala. Och måltider enligt ovan.

Vardagar måste hon stiga upp klockan 06.00 och hon kommer inte hem förrän om 17.00 om kvällarna. Det är mycket långa dagar för henne --- Behöver hon verkligen 12 timmars sömn? --- Det går inte, för då finns ingen tid för skoj och lek.

Då är ju problemet olösligt Du kan liksom inte kura en liten unge som inte har tid att ligga i sängen

Jag måste säga att jag gruvar mig väldigt mycket (pga osäkerhet) att kura 9-åringern, eftersom hon kan bli så arg att hon sparkas, bits och slåss Det känns som att jag måste gå in till ett rytande lejon som jag ska ge solfjädern Hon skulle få panik om vi höll fast henne så!

Man solfjädrar inte så stora barn och håller naturligtvis inte fast. (Varför går du med på att HON använder våld mot DIG ) Man ramsar. Se 12-åringen i Internationella Sova hela natten

Sedan känner jag mig som en urusel förälder/styvförälder, eftersom jag inte möter barnen så som jag skulle önska. Jag har rytit åt dem ett flertal gånger (även jag blir till ett lejon) och det är mycket illa. Jag känner mig så desperat efter hjälp, för så här vill jag inte bete mig Utmattad är jag, efter alla dåliga nätter och urladdningar som vi har här hemma. Orkar inte mer. Det känns som att jag vill hoppa ur kroppen! Och jag tycker mycket synd om barnen, som ska behöva växa upp i en sådan här miljö. Allt som finns där ute kan vi inte skydda dem emot, men hemma...det ska ju vara hemma och inte en lejonkula!

Ja, hemma ska vara hemma. Det ska vara allt det du längtar efter själv. Jag förstår dig och hyser medkänsla. Men det i sig uträttar ingenting. Jag vill tro att du skulle kunna hitta hjälpen, åtminstone inspirationen, till nya prioriteringar och ett nytt och mer givande förhållningssätt till barn och liv överlag i Barnaboken (2008).

[Mammas dotter]

Hej Anna!
Tack för ditt välkomnande och tack för att du tar dig tid för att svara. Vill också säga att jag är glad att du har följt ditt kall, många andra till glädje, istället för att lyssna till samhällets "måsten" och "borden". En dag hoppas jag mig också ha den styrkan!

"Kanske dags att lite ompröva det du fått lära dig "

Jag ska helt klart överväga det hela. Var tredje timme låter ju ändå bekant.

"Ni kan ramsa båda samtidigt, ja. Om du med kur menar att de båda ska få sin hela goda natt."
Jag tänkte snarare på de första nätterna, när det kommer uppstå både skrik och andra protester, eftersom barnen inte kommer förstå vad som pågår (som du själv skriver i SHN). Alla förändringar gör ont.

Det är många förändringar som krävs för vår äldre flicka, om vi ska följa det du skriver. Hon sover med lampan tänd, plus att hon helst vill att man sover brevid henne. Musik ska finnas och gärna glad och sprallig sådan. Inte hade jag kunnat sova under de omständigheterna...vilket inte hon heller kan förrän sent. Det är svårt för mig att tala om vad jag tycker, när jag heller inte blir lyssnad till. Jag är ju inte biologisk förälder till henne och har därför inte sista ordet. Min man vill gärna lyssna delvis, men viker sig i slutet ändå och låter henne få mycket som hon vill. Många gånger kan det leda till att jag då istället blir för hård mot henne. Suck. Jag vill förändra innerligt mycket (och har kämpat länge för att få ett genombrott) men det är svårt att göra det själv. Jag måste ju ha min man vid min sida. Det tar tid och ork i sig.

"Då är ju problemet olösligt Du kan liksom inte kura en liten unge som inte har tid att ligga i sängen"

Jag tror jag förstår din "pik" Sömnen är viktig och jag instämmer i det. Min fråga var nog egentligen om du kan se en bra lösning på det hela? Hon stiger upp 06.00 och kommer hem 17.00, då vi ofta äter middag. Sedan måste hon göra sina läxor. Om hon då ska i säng vid 18.00...hur kan vi få ihop det?

"Man solfjädrar inte så stora barn och håller naturligtvis inte fast. (Varför går du med på att HON använder våld mot DIG ) Man ramsar. Se 12-åringen i Internationella Sova hela natten "

Ok, då har jag missförstått. Jag trodde att man höll fast, eller tryckte fast barnen med solfjädern (vilket låter mycket obehagligt) Jag låter henne inte använda våld mot mig, utan säger ifrån på skarpen (för skarpt ja), men hennes föräldrar (och speciellt hennes mamma) tillåter henne göra det...och då försöker hon med mig med. Du kanske kan förstå min desperation, när jag anser att flickan behöver en annan fostran, men inget har att säga till om? Speciellt inte när mamman är emot min inblandning överhuvudtaget!

Att enbart ramsa har vi prövat (men var då ståendes synliga i dörren och hennes lampa var tänd, samt musiken igång) och det funkade uruselt Hon fick äkta panik och skrek att vi inte var kloka i huvudet, att hon avskyr oss (speciellt mig, som hon klandrar mest för sin situation) och det ena med det tredje... Hon vägrade ligga kvar i sängen och jag fick lyfta tillbaka henne. Vi var heller inte konsekventa med vem som skulle ramsa/natta henne, utan varvade sinsemellan. Jag körde på ramsa, min man gick in till henne och försökte prata lugn med henne. Ja du...det blev en enda röra eftersom vi inte stod samman och var konsekventa Men jag hoppas innerligt på bättring O:)

"Jag vill tro att du skulle kunna hitta hjälpen, åtminstone inspirationen, till nya prioriteringar och ett nytt och mer givande förhållningssätt till barn och liv överlag i Barnaboken (2008)."

Jag ska faktiskt hämta ut boken idag! Och jag ska sedan göra mitt yttersta för att inspirera min man att läsa den också!

MVH

[annawahlgren]

--- jag är glad att du har följt ditt kall, många andra till glädje, istället för att lyssna till samhällets "måsten" och "borden". En dag hoppas jag mig också ha den styrkan!

Tack kära du för dina varma ord Den styrkan är du också på väg emot \:D/

Hon sover med lampan tänd, plus att hon helst vill att man sover brevid henne. Musik ska finnas och gärna glad och sprallig sådan. Inte hade jag kunnat sova under de omständigheterna...

Nej, och det kan inte hon heller PÅ NATTEN HÄNDER INGENTING, är vad hon behöver få in i sin lilla skalle.

Jag är ju inte biologisk förälder till henne och har därför inte sista ordet. --- Många gånger kan det leda till att jag då istället blir för hård mot henne.

Jag tycker du ska lägga om strategi. Det gäller här i världen inte bara att inse sin förmåga - som är oändlig - utan också att inse sin begränsning. Det finns saker man helt enkelt inte kan göra så mycket åt och som man måste låta vara. Det finns, strängt taget, ingen anledning till att du ska behöva "bli för hård" mot henne. Du ska inte behöva bli hård alls. Du kan och bör deklarera vad som gäller för dig och i ert hem, men i lugn och saklig ton. "Så här gör vi HÄR." Hon får tycka vad hon vill om det. Envisas du tålmodigt, i handling, med dessa lugna - tjatiga - kortfattade - deklarationer, har hon snart ingenting för att bråka med dig. Och det är dit vi vill.

Du minns den där lilla gåsen som vattnet rinner av Bli en stoisk gås

Sömnen är viktig och jag instämmer i det. Min fråga var nog egentligen om du kan se en bra lösning på det hela? Hon stiger upp 06.00 och kommer hem 17.00, då vi ofta äter middag. Sedan måste hon göra sina läxor. Om hon då ska i säng vid 18.00...hur kan vi få ihop det?

Nej, det går ju bara inte. Hon kan inte få några tolv timmar natt på det här viset. Med omprioritering - som du ju aldrig kan fixa själv! - menar jag exempelvis att vi borde ompröva, i största allmänhet, barns stressiga och stressade tillvaro. Det kallas prioritering.

Få vuxna skulle klara att ha så långa dagar på jobbet att det inte blev någon fritid kvar alls före natten.

Men ansvaret är inte ditt. Du tar det på dig som god kvinna, husmor och hustru, men vi lever i en annan tid nu. Försök lära dig rycka på axlarna och beklaga både barnet och hennes far: "Tyvärr, det här kan jag inte göra något åt. Det måste ni ordna själva."

Jag låter henne inte använda våld mot mig, utan säger ifrån på skarpen (för skarpt ja), men hennes föräldrar (och speciellt hennes mamma) tillåter henne göra det...och då försöker hon med mig med. Du kanske kan förstå min desperation, när jag anser att flickan behöver en annan fostran, men inget har att säga till om? Speciellt inte när mamman är emot min inblandning överhuvudtaget!

Ja, jag kan lätt förstå din frustration. Men du låter den slå dig på knä. Det är det inte värt, se ovan. Om hon "försöker med mig med" skulle jag mycket lugnt (men med sakligt stora bokstäver) tala om för henne: "Så där gör inte jag mot dig (säger inte jag mot dig), så därför går jag inte med på att du gör så (säger så) mot mig." Och sedan segla ut, utan att vänta på några godkännande nickningar. Bara som lugn deklaration, alltså. Det går in omsider, à la raspig grammofonskiva

Hon fick äkta panik och skrek att vi inte var kloka i huvudet, att hon avskyr oss (speciellt mig, som hon klandrar mest för sin situation) och det ena med det tredje... Hon vägrade ligga kvar i sängen och jag fick lyfta tillbaka henne. Vi var heller inte konsekventa med vem som skulle ramsa/natta henne, utan varvade sinsemellan. Jag körde på ramsa, min man gick in till henne och försökte prata lugn med henne.

Överlåt nattningarna åt din man, hennes pappa. Ta upp stickning eller broderi Stå tillbaka. "Försvinn", helt enkelt till annat. Det är det enda som kan få din man, hennes far, att faktiskt ta tag i saken, på allvar.

LYCKA TILL - du behöver inte vara hälften så ambitiös som du är nu. Du trivs ju inte heller med det, och det betjänar INGEN. Kura lilla minsta barnet och låt det vara vackert så. Det är det.

O:)

[Mammas dotter]

Jag känner mig verkligen så förvirrad, för jag vet inte på vilken fot jag ska stå Det du skriver, om att jag behöver ta steget tillbaka och låta hennes pappa "Fixa biffen" det låter så skööööönt! men andra har sagt mig att jag ska tänka att vi är två vuxna, som tar hand om ett visst antal barn. Tillsammans ska vi bestämma och tillsammans också upprätthålla de normer vi vill ha hemma hos oss. Tillsammans ska vi ta hand om allt som sker i vårt hem. Man har sagt mig att jag ska se mig själv som adoptivmor till storasyster. Hur känner man då, frågar jag mig? Är det ens relevant hur jag känner? Suck.

Var går gränsen egentligen? När ska jag agera och inte? När det gäller min egen dotter förstår jag ju att det är hela tiden, men annars???? Och hur balanserar jag det hela? För jag tänker ju att jag ska vara likadan mot alla barnen, men mina känslor kan ju omöjligt vara desamma....och för detta känner jag mig hemsk :-&

Att jag har tagit faderns ansvar, det har tärt på mig psykiskt och det påverkar hela vår relation att det blivit så (för då har ju jag inte ork att ta mitt ansvar heller). Jag tänker iallafall:
Ifall jag säger "Nej, detta är inte mitt problem att lösa" är inte det samma sak som att säga att jag inte bryr mig? Att jag lämnar honom ensam att "sköta sitt"? Kan vi vara en hel familj då? Ska man inte dela varandras bördor?
Jag är så förvirrad! Bär på mkt skuldtankar, som gör det svårt för mig att urskilja vad som är rätt och bra och sant

Gaahh! Ja så känns det! För om nu inte jag ska hjälpa till med att kura 9-åringen och ta hand om huvudansvaret (vad nu det exakt innefattar???) ...tänk om inte min man orkar göra det själv och bara låter det rinna ut i sanden??? (Det brukar ske ja, för han är mycket utmattad) Då kommer jag inte orka stanna! Och jag måste ju få lov till att tänka på min välfärd, min ork, för annars har jag ju ingen ork till min egen lilla
Men jag vill ju stanna! Fast jag orkar inte hur mycket som helst Usch, det är jobbigt!

Vill verkligen tacka dig för BB också Anna! Har suttit och läst om barnuppfostran (som jag vet är i ett annat forum, men nu blev det här ändå) och du har verkligen satt ord på mycket av min förvirring! Äntligen så förstår jag många av mina känslor! Just detta med manipulering och skuldkänslor, som jag fått med mig hemifrån (Min mamma var A och jag B)! Det är som en smygande känsla som kommer. Man kan inte sätta ord på vad det är, men plötsligt så känner man sig illamående och konstig. Och ingen utifrån förstår vad som sker, eftersom det är så subtilt, så hjälp kan man heller inte få!
Idag har jag tex, svårt för att prioritera mig och mitt. Jag får skuldkänslor för det, eftersom andra får ge vika. Ibland kan det leda till att jag inte gör något alls, för jag orkar inte med konflikten. Och allt jag egentligen ville var att leva mitt liv på mitt sätt.

Så kan det vara att vara vuxen av idag! Usch!

Men ja...det ska bli bättring! Jag tror på att vi är många som kan vända den här båten... (Utan att låta alltför hurtig?)

Ps. Inombords skriker jag Hjälp?

[Mammas dotter]

Vill också tillägga angående det egentliga ämnet, att den äldre flickan har samma schema som sin pappa. Tiden han behöver för att ta sig till och från jobbet (inklusive hämta och lämna sin dotter hos fritids), samt arbeta är mellan 06.00 och 17.00. Jag tänker på att du skrev att inte ens en vuxen skulle orka med ett sådant schema. Men vad gör man om man inte har något val? Han måste ju arbeta. Och sina arbetstider kan han inte ändra.

Ibland känns det hopplöst.

[miar70]

Hej Mammas dotter!

Förlåt att du fått vänta på svar

Nu är inte jag Anna, men jag ska försöka mig på att fundera lite med dig. Jag har inte varit i din sits nångång och varit bonusmamma, däremot så har jag tre barn som har en bonuspappa, så lite kanske jag kan känna igen mig.

I början hade jag och mitt ex också varannan vecka, och då ÄR det inte lätt! Här hemma har vi alltid haft fasta tider och rutiner, men då de var hos sin far så kan man väl inte säga att det var så . Efter ett år blev det dock så att barnen slutade hatta emellan och har bott här i alla år - det är tolv år sen nu och sen dess har lugnet hägrat

Min "nye" sambo blev inkastad i en familj med tre barn, han hade inga själv, och inte var det lätt alla gånger. Första året höll han sig i bakgrunden vad gäller fostran men med tiden har det såklart blivit att vi båda fostrar och engagerar oss i alla barn, lika mycket. Balansgången ÄR svår, det gäller att ni två vuxna pratar mycket med varandra och att du går via pappan till dottern, kanske? Tänk dig som en bonusvuxen och låt tiden ha sin gång, nånstans har jag läst/hört att det tar minst två år att bli riktigt "nära" vuxen-barn i en bonusfamilj, och lite stämmer det nog. Känn dig absolut inte hemsk för att du inte har samma känslor, det kan ingen begära! Om du släpper på känslokraven ska du se att de kommer av sig själv, när tiden är mogen .

Prata med pappan, ge honom verktygen att hjälpa dottern men håll dig själv lite i bakgrunden, se till att ni två (du och flickan) får umgås utan krav: baka tillsammans, handla ihop, måla, gå promenader, tapetsera - saker som är oladdade och ger er tillfällen att prata otvunget! Lär känna henne för den hon är, inte som "bonusdotter".

Vad gäller schemat och sovtider kan jag inte trolla, men mina äldre barn hade elva timmars natt i den åldern: 20-7, och det har funkat bra.

Jag hoppas det känns bättre för er och tänk på att det tar tid att få ihop en familj!

Kram Mia

[Mammas dotter]

Hej Mia!

Tack för ditt svar. Goda svar tål man att vänta på

Jag blev också inkastad i en familj med flera barn (om än det är med 9-åringen som jag har haft dispyter med). Det har inte varit enkelt, mycket också för alla krav som har ställts på mig av pappan. Han förväntade sig att jag skulle ta fullt ansvar (för han var trött på att ordna allting själv, då mamman varit frånvarande mycket). Dessvärre visste inte jag vad som var rimligt och gick med på dessa krav. Idag vet jag bättre.

Var och en måste ta sitt ansvar. Om inte jag tar mitt ansvar, så faller jag omkull (och min dotter med!). Jag kan inte riskera det, för att ta hand om pappans ansvar (som jag nämnt tidigare). Han får sköta sitt och jag sköter mitt...ja, nu har jag fått nog.

En berättelse är ju alltid så mycket mer än vad man kan plita ned här, så då kan det bli svårt att ta ställning. Det viktigaste är ju att jag själv förstår och handlar därefter. Och det tänker jag göra.

Tack för all hjälp jag har fått!

Mvh Mammas dotter

[miar70]

En berättelse är ju alltid så mycket mer än vad man kan plita ned här, så då kan det bli svårt att ta ställning. Det viktigaste är ju att jag själv förstår och handlar därefter. Och det tänker jag göra.

Du har så rätt!

En liten undran: har du Barnaboken? Om inte så tycker jag du ska köpa/låna den, jag tror att du kommer att hämta mycket styrka och verktyg i den! Läs extra noga kapitlet om nioåringen, och låt pappan också läsa.

Jag håller tummarna för er, du får gärna berätta hur det går