(Sexårings)kris i kubik

[bibban2009]

L är 5,5 och lilla P är 3,5. Det är två individer med rejäl vilja, men stora L är ganska känslig och kan bryta ihop ibland (eller ofta). Jag antar att vi börjar komma in i "sexårskrisen", samtidigt som det känns som att det aldrig har varit någon lugn period sedan L var 2,5 år.

Här är tre situationer från idag, som beskriver hur vi har det:

1. L står i duschen. Pappa kommer in för en hej-då-kram, men det vill inte L då. Pappa berättar att han strax ska gå, men att då kan de vinka till varandra i fönstret istället. L kommer ut från duschen när pappa står i hallen fullt påklädd och ganska stressad. "Jag vill kramas" säger hon. Spring ner nu, så hinner du krama honom innan han åker, säger jag. Det ville hon inte och det blev därmed inte heller någon kram.Till saken hör att vi ibland springer upp och ner i trappan och idag kände jag att nej, så här kan vi inte fortsätta ha det. Hon gråter högljutt när pappa går och lilla P och jag vinkar på pappa och jag försöker ropa till mig L så att hon också kan vinka. Men det går absolut inte. Hon ville inte vinka, nu vill hon bara krama pappa. Sen när hon ser att bilen kör iväg, så vill hon vinka och tycker att jag ska ringa till pappa så att han kan köra tillbaka. Det har vi nog gjort någongång tidigare, men vi var redan försenade och jag ringde inte tillbaka pappa. Varpå L skrek och skrek, hjärtskärande. Vi blev ca en halvtimme sena till dagis. JAg höll mig lugn hela tiden, men gick inte med på hennes krav, med kalabalik i kubik som resultat. Hur skulle jag hanterat situationen?

2. L anser att det är väldigt viktigt att det är hon som är först med allt. Exempelvis började hon ikväll gråta när vi pratade om födelsedagar och det visade sig att "nästa gång är det mormor som har födelsedag". Hon skrek och skrek, "Jag SKA fylla år först - Jag MÅSTE fylla år först." Det är likadant i många situationer, tex. när vi äter. Får hon inte ta maten först, så blir det kalabalik och hon springer från matbordet och skriker. Hur ska man hantera den här typen av trots (om det är det, det är)? Överhuvudtaget är det så att hon ställer till med scener varje gång hon inte får som vill ha det.

3. Och likadant om man säger till henne om något. T.ex. idag när vi satt och åt så ville hon sitte JÄTTEnära mig, så nära att jag inte kunde äta ordentligt. Då bad jag henne att flytta sin stol så att jag fick plats och när hon inte gjorde det, så flyttade jag helt enkelt till andra sidan bordet för att kunna äta. Varpå L sprang ifrån och la sig i soffan och skrek och då dök det upp något nytt som blev fel.

Det pratas mycket om social delaktighet och att det är nyckeln till en enklare vardag. Våra barn är med en hel del i det vardagliga. Kommer de när jag lagar mat, så är det klart att de är med och hjälper till. Jag försöker dela ut uppgifter, men hur mycket ska man egentligen tjata för att få dem att göra något. Jag har svårt att se att jag skulle kunna få till schema till barnen. Jag har själv extremt dålig disciplin och gör hushållsarbete när det behövs - om jag har tid och om det krävs för att någon ska komma på besök (ja, jag vet - jag önskar att jag städade för mig själv, i stället för att städa pga någon annan).

Är det någon som kan komma med konkreta tips på ovanstående situationer. Jag känner mig lite handfallen för närvarande.

KRAM

[miniz]

Hej!

Har du läst 6 àrs tràden under favoriter? I den finns ocksà en annan tràd som är bra.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13646

Du fràgade hur du ska fà den sociala delaktigheten att fungera. Det kan du genom att behöva henne pà riktigt. Man màste hjälpas àt i familjen. I den àldern är ocksà scheman uppskattat. Du behöver ju inte vara organiserad för att dina barn ska vara det. I tràden jag länkade till stàr det massa fint om detta.

Social delaktighet är magiskt. Det funkar!
Man màste bara mena det, pà riktigt.

Fràga 1.
Här har det varit mycket fram och tillbaks förr och hon vet inte helt vad som gäller, springer han upp, kommer han tillbaks, ska vi ringa honom osv. Hon behöver klara svar och klara rutiner.

När pappa far pà jobb, fàr han en kram och efter det vinkar man hejdà i fönstret. Om man inte vill krama eller vinka, fàr man göra det imorgon. t.ex.

Fràga 2.
Det är 6 àringesdilemma som du kan läsa om i utdraget nedanför.
Ni fàr visa hur det fungerar, att nàgon gàng fàr hon först och andra gànger fàr nàgon annan först. Sànt är livet... Du kan ocksà pakta och berätta om en liknande situation fràn när du var liten eller att du pà jobbet vill ha kaffe först, men att det blir orättvist mot de andra som ocksà är kaffetörstiga och alltid màste vänta pà sin tur. Man màste dela.

Fràga 3.
Här kunde du krama om henne hàrt och säga att du ocksà vill sitta jättenära henne, men det blir sà svàrt att äta dà. Och spe pà med lite teatralska demonstrationer hur tràngt det blir och hur knasigt svàrt det är att äta dà. Sedan säga att när ni dukat av och plockat in i maskinen, dà vill du sätta dig jättejättenära henne. Sedan med attityden av sjalvklarhet flytta hennes stol och fortsätta äta.


Klipper in ett utdrag fràn Barnaboken som är värt att läsa om igen!

*SEX ÅR: DET SVÅRA LIVET

Ljuvlig, harmonisk, trygg och balanserad var femåringen, klok och sansad, behärskad och behärskande. Vid sex års ålder är samma unge mest ett förvirrat kaos. Om omvärlden har svårt att känna igen honom, är det ingenting mot vad han själv har.

Sexåringen skjuter ofta i höjden, och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynklas till. Lika lite som han behärskar sin nya, gängliga kropp, som inte längre är småbarnsgod utan tycks lösligt hopfogad av diverse armar och ben – sexåringen snubblar, törnar emot, stöter till, har sönder saker och är inte överens med motoriken – lika lite behärskar han sitt kaotiska inre, där ingenting stämmer mot det kända.

Framför allt är han full av misstro. (Ingen tycker om mig egentligen. Ingen behöver mig egentligen. Ingen förstår mig egentligen.)

Han söker desperat gemenskap. Kompisarna ska bekräfta för honom att han är något – men han tror dem inte alltid. Mamma och pappa ska bekräfta för honom att de älskar honom och behöver honom – men han tror inte alltid dem heller. Sexåringen är ofta själv sitt svåraste sällskap. Och han misstror alla andra från grunden, därför att han misstror sig själv.

Sexåringens evinnerliga strävan att från omgivningen få bekräftat det han ändå inte tror på gör honom stundtals krävande. Han kan ändra sig från den ena stunden till den andra. Ingenting är bra nog. Han är ungefär lika hållfast i sitt uppträdande som en vindflöjel i halv storm.

Han kan till exempel inte spela spel eller delta i en tävling om han inte oavbrutet vinner. Vinner han inte, bryter han samman, blir aggressiv, hatisk eller i största allmänhet gräslig. Han drar sig inte för att fuska.

Vinner han å andra sidan, är det också fel: han vet ju att ingen tycker om honom egentligen, och nu när han har vunnit, har de andra fått en orsak till att hata honom.

Men han måste vinna – och där är hans dilemma i ett nötskal. Han måste bevisa för sig själv och andra att han duger och att han kan, hur högt priset än är. Och högt är det.

Sexåringen lösgör sig sakteliga från den känslomässiga tillhörighet som varit allenarådande hittills. Från att ha varit en trygg femåring som stod så nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern och bli stor.
Han kan ju inte gärna veta att han har några år på sig; han vet inte heller vad som väntar – han känner bara fasa inför förändringen som isande drar genom hans värld.

Han är ungefär som en man eller en hustru som ska skiljas och som tror att i och med skilsmässan förlorar man allt. Sexåringen måste försöka finna ett nytt förhållande till sina föräldrar och sin omgivning, liksom de frånskilda Parterna måste försöka finna en vänskap i stället för den kärlek som brast.
Men sexåringen är på gränsen till vanmakt: han förstår inte hur något sådant skulle vara möjligt. Han erfar bara det han går förlustig.

Sexåringens inre krav på vidareutveckling driver honom ut på det eländiga hav som ska föreställa självständighetens. Och i brist på uppnådd inre färdighet tillgriper han yttre tricks. Det är självständigt att vara smutsig, okammad, trasig och illa klädd; det är självständigt att ha rummet i en salig röra; det är självständigt att inte sätta in frukosten efter sig och att vägra diska...

Här har sexåringen mycket gemensamt med sina kolleger i kris, trotsbarnet och tonåringen. Liksom de skaffar han sig mer eller mindre på trots ett beteende, som ska ta makten över just den brist på självständighet han lider av.

Sexåringen är en liten människa i nöd. Friden och ron är honom ofta lika avlägsna som yttre rymden.

Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur. (Ett sådant kan han dock inte ta ansvar för själv.)

Som väl framgått befinner sig sexåringen i en förändrande utvecklingsfas, och en som följer på den kanske mest markant harmoniska perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.
Sexåringen drivs vidare, ut ur sitt trygga hemma, och söker ett självständigt jag, en vidgad förmåga, ett känslomässigt oberoende, en bas i sig själv.
Han är på väg att så att säga bli sitt eget centrum ( se ”Ur mitt liv. Teorier till tröst”). Han ska bygga en värld kring sig själv, både inom och utom ”flocken” - inte längre kring den eller de vuxna i ”flocken”eller rättare sagt i samma relation till dem som förut.

Hans kris syftar till självständighet. Vägen dit är lång och mödosam. Inte förrän på andra sidan puberteten är jobbet fullgjort. Detta är hans andra förberedelse; den första hade han i trotsåldern.

På vägen till självständigheten får barnet gudskelov stanna upp i olika omgångar, inte minst i den ljuvliga tioårsåldern.

Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen, betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över, och det kvarvarande eländet låter sig kanaliseras; genom skolan, kompisarnas stigande betydelse och inte minst genom sexåringens egna metoder som han snart utvecklar till egen lisa och ro.

Söker han ensamheten, bör han få göra det; han behöver den.

Men sexåringen är ännu liten. Bortom sin ofta karska, utmanande attityd är han desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt. Precis som med trotsbarnet får man försöka haffa honom i lugna stunder och ge honom det möte han så väl behöver, och allt det inspirerande intresse man är mäktig.

På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.

Sexåringen kan hota en och även tillgripa våld – utöver de föraktfulla tillmälen, hånfullheter, grimaser och fula miner han ofta gör sig skyldig till.
Går han långt i sina utmaningar, måste man sätta en gräns. (Se ”Hur man gör – om man så vill”, femte delen av Barnaboken.)

Liksom det finns aggressiva trotsbarn men också barn som bara gråter och bryter samman i utbrotten, reagerar sexåringarna olika inför det inre tvånget att ifrågasätta allt och alla (inklusive sig själva).

En sexåring som tiger och går undan gråter kanske inte längre men far illa icke desto mindre, ensam, övergiven och ledsen som han känner sig. Han kan behöva ryckas upp till något handfast och nödvändigt: ”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.” Den olycklige reagerar med befrielse och lättnad, även om han för syns skull kanske gör motstånd först.
'
Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet på självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv. Det är inte lättare för en sexåring än för en osäker vuxen att nå det egna värdets insikt.

Han finner det värdet i gemenskapen, och speciellt i den kärleksfulla gemenskap där han gör nytta, BEHÖVS.

Liksom med trotsbarnet får man noga skilja på sexåringens beteende och hans person. Man kan gräla med stora bokstäver på sexåringen, men man bör vara konkret: ”Jag kräver att du beter dig si och så. Om inte, händer det och det.” Det är beteendet som underkänns, om och när något underkänns – inte barnet, inte människan.

Faktum är att man kan kräva mer av en femåring än av en sexåring.

Ett gott sätt att hjälpa sexåringen i kris är att behandla honom som lite mindre, lite ynkligare, lite barnsligare än han är eller verkar eller ”borde” vara. Människan regredierar i kris. Hon blir – behöver få bli – liten ibland.*

Àterkom med funderingar sà bollar vi vidare.
Kram

[bibban2009]

Tack, Miniz för ditt fina svar. Så bra konkreta tips. Jag har några funderingar bara.

1. Fundering kring "motstånd" I

Fràga 3.
Här kunde du krama om henne hàrt och säga att du ocksà vill sitta jättenära henne, men det blir sà svàrt att äta dà. Och spe pà med lite teatralska demonstrationer hur tràngt det blir och hur knasigt svàrt det är att äta dà. Sedan säga att när ni dukat av och plockat in i maskinen, dà vill du sätta dig jättejättenära henne. Sedan med attityden av sjalvklarhet flytta hennes stol och fortsätta äta.

Det här var ett jättebra tips, som jag ska försöka tillämpa nästa gång något liknande händer. Jag får dåligt samvete för att jag betedde mig så otrevligt, som jag faktiskt gjorde. Men se detta kopplat till motståndet lite längre ner. När ska man bjuda motstånd?

2. Harmoniska femåringen - det känner jag inte igen

Ljuvlig, harmonisk, trygg och balanserad var femåringen, klok och sansad, behärskad och behärskande. mest markant harmoniska perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.

Det här känner jag inte igen riktigt. Här har det inte varit särskilt lugn och harmoniskt sedan dottern var ca 2,5. Det har varit ungefär samma hela tiden, men som jag minns det tuffast när hon var ca fyra. Det som hänt nu den sista tiden är att saker och ting har eskalerat ytterligare ett snäpp. Vad har gått fel och hur ska vi kunna ställa tillrätta???

3. Fundering kring motstånd II

På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.

Men det här med motstånd - vad innebär det? Det står på en del sidor att man ska inte säga nej osv. På vilket sätt ska det då bjudas motstånd? Eller innebär motstånd att man ska tycka en sak och hålla fast vid det oavsett utveckling av situationen (om någon fattar jag menar). Jag tycker ju att man måste lära sig att ta ett nej också.

4. Börja alltid en mening med JA

Sen har jag funderat över det här med "Börja alltid en mening med ja-tänket". I vår familj känns det som att mina JA-svar har blivit så många, så barnen (eller åtminstone storasyster L) förstår att det jag egentligen säger är NEJ och reaktionen blir ungefär densamma som jag tror att den hade blivit om jag hade sagt NEJ istället. Hon bryter ihop. Och vad var då vitsen med att börja meningen med Ja, särskilt som att ingen någon annanstans ute i världen börjar meningen med Ja utan faktiskt Nej, om det är något man inte får göra.

5. Social delaktighet på befallning

”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.” .

Det händer ofta att jag gör så här (fast ok, jag säger inte exakt vad det står ovan), men oftast vill varken L eller lilla P göra något på befallning. Då blir det fruktansvärt tjat och inget av det i alla fall. Social delaktighet här blir snarare när jag plockar fram dammsugaren för att jag har tänkt att dammsuga och så frågar de om de kan få dammsuga.

Tycker faktiskt det är lite svårt att formulera frågorna i skrift, men jag hoppas att mina funderingar har gått fram.

Tack igen för fina svar.

[miniz]

2. Harmoniska femåringen - det känner jag inte igen

Det här känner jag inte igen riktigt. Här har det inte varit särskilt lugn och harmoniskt sedan dottern var ca 2,5. Det har varit ungefär samma hela tiden, men som jag minns det tuffast när hon var ca fyra. Det som hänt nu den sista tiden är att saker och ting har eskalerat ytterligare ett snäpp. Vad har gått fel och hur ska vi kunna ställa tillrätta???

Det är ganska vanligt att barn reagerar vid fyra àrs àlder. När trostàldern är över har de blivit större och klokare. De behöver utmaningar i vardagen som följer deras utveckling. Utmaning via social delaktighet. De màste veta att man klarar sig sämre utan dem, att när de är med och tar ansvar och utför arbetet sà rullar det pà sà mycket bättre.
Här är tvà tràdar med mycket bra och konkreta tips som ni ocksà kan använda.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15652
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17017

På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.

Men det här med motstånd - vad innebär det? Det står på en del sidor att man ska inte säga nej osv. På vilket sätt ska det då bjudas motstånd? Eller innebär motstånd att man ska tycka en sak och hålla fast vid det oavsett utveckling av situationen (om någon fattar jag menar). Jag tycker ju att man måste lära sig att ta ett nej också.

Jag tänker som sà att det här med motstànd betyder att du stàr för vad du säger, precis som du skrev. Du ska visa att du vet vad du stàr för och att hon kan lita pà dig. För det om hon kanske inte alltid gillar vad du stàr för eller vad du säger.

Jag màste gà och hämta ett sjukt barn fràn dagis... àterkommer

Kram

[blomman]

Jag hinner bara svara snabbt angående JA.

För mig handlar det inte om enbart ett ord.
Det handlar om att jag lyssnar, jag hör och jag försöker förstå och sätta mig in i andras situation.
Förståelse och intresse.

Jag kör ett vuxenexempel här:

Jag går hemma och kommer på att jag vill bygga en nya altan.
Jag planerar hela dagen och tycker det är en kanonidé.
Min sambo kommer hem och jag rusar ut i hallen och berättar om min idé.

- Nej, säger han, det går ju inte. Vi har inte råd.

Där blir jag ledsen, lite förolämpad, känner mig oförstådd.
Hade han sagt:

- Ja, vilken kul idé! Men vi kanske ska spara lite och se om det går att genomföra nästa sommar, för vi har nog inte råd nu.

Där känner jag mig glad, förstådd.
Det viktiga var kanske inte genomförandet utan förståelsen.

Barnet vill ha godis i affären.
Jag kan bekräfta att jag hör, lyssnar och förstå.
Jag blir också sugen på godis vid godishyllan.
-Jaa, åh, vad sugen jag också blev. Tur att det är lördag om två dagar! Vad ska du köpa då?

Jag hade precis den incidenten igår.
Min stora tjej (snart 10 år) sa att hon var sååå sugen på glass.
Jag svarade:
- Vilken tur att det snart är fredag. Ska vi ha glass som fredagsmys? En riktig glassfrossa, med en massa strössel och chokladsås... mmmm, det låter gott!

Jag behövde inte säga
- Nej det blir ingen glass idag.
- Nej , glass äter vi på fredagar, vet du väl

Inte speciellt många ute i världen pratar såhär, det har du rätt i.
Men tänk vad mycket trevligare det hade blivit om även vuxna kunde bemöta varadra med förståelse och ett Ja?!

Om jag städar bland mina onödiga nej, då upplever jag att mina viktiga nej respekteras! Då vet barnen att det inte är ett slentrianmässigt nej.
Och dessutom bör nej följas upp med en förklaring.
-Nej, vi kan inte springa här inne för att..
och en väg ut
- ..men SEN, då ska vi gå ut och då kan du få springa..
(enkelt exempel men funkar i många situationer)

Men i grund och botten handlar det inte bara om ordet Nej eller Ja.
Det handlar om ett grundläggande intresse i att förstå, och att respektera och lyssna!
Och att inte utöva sin vuxenmakt hela tiden... (nu säger jag inte att du gör det, utan jag pratar generellt)
- NEJ! Nu är det såhär, för att jag säger det!
(dvs. du ska lyda mig)

En lite stressad kram/Blomman

[Ewa]

Då kommer jag med lite tillägg om motståndet . Snarare än att motarbeta, få henne att möjligen känna sig missförstådd, ha otydliga regler om när man vinkar och när man ringer osv, så kan motståndet vara just det enkla och raka. Som exemplet med att lära barnet hur det går till runt middagsbordet. Man väntar på sin tur. Har man gäster serveras gästerna först, t.ex. Finns det bara 3 av något, så att det inte räcker till alla så får man t.ex. dela. Beteendefostran kan man också kalla det. Ingen blir lycklig av att inte få motstånd när man roffar åt sig eller vill vara först med allt. Här kan man rakt, sakligt, glatt och trevligt just VISA, LEDA, LÄRA hur man gör för att man ska fungera tillsammans med andra varelser. Så motståndet handlar inte så mycket (eller alls) om att sätta ner foten och fya och neja, utan om att visa hur det fungerar och stå för det. Dvs inte ge efter för eventuellt tjat om att någon vill ta först jämt. Eller så.

[miniz]

Hej igen!

Sà dà àterstàr att avluta svaret... Det lär inte bli sà svàrt med de fina tilläggen som kommit!

Social delaktighet är livsviktigt!
Det är egentligen det jag ville säga.

Om du läser tràdarna jag länkat tidligare, bàde om 6 àringen och de om 4 àringen tror jag att det kommer fram hur viktigt det är med social delaktighet. Bàde för dagsformen, lugnet och självförtroendet.

Och i Barnaboken sà klart! Har du den?
Läs om social delaktighet och i fostran delen i slutet.
Varje gàng man läser den förstàr man lite mer. Barnen blir större och orden i Barnaboken rymmer andra saker nu än när de var smà. Visst passar fostran delen pà en treàring, men om du har en sexàring, àttaàring eller fjortonàring hemma väger orden pà ett annat sätt, om du ser hur jag menar.

Kram

[bibban2009]

TACK, TACK, VAD NI ÄR FANTASTISKA HÄR SOM TAR ER ALL TID!

Jag ska läsa igenom hela den första tråden som det länkades till, men har inte hunnit halvvägs. Mycket matnyttigt i den, tror jag.

Men lite frågor till (om ni orkar)

Då kommer jag med lite tillägg om motståndet (...) Här kan man rakt, sakligt, glatt och trevligt just VISA, LEDA, LÄRA hur man gör för att man ska fungera tillsammans med andra varelser. Så motståndet handlar inte så mycket (eller alls) om att sätta ner foten och fya och neja, utan om att visa hur det fungerar och stå för det. Dvs inte ge efter för eventuellt tjat om att någon vill ta först jämt.

Saken är väl den att jag då faktiskt gör ungefär rätt på något sätt. Jag säger inte så mycket fy och nej och sådär. Menjag är kanske mest tydlig, jag glömmer kanske av att vara kärleksfull samtidigt, om ni förstår hur jag menar. När det är nya saker hela tiden, så tappar man liksom stinget till slut.

Sen om vi tar incidenten med maten ovan där jag till slut flyttade på mig, så tyckte jag att tipset var bra, men samtidigt så tror jag , om jag känner L väl, att det hade slutat med hon hade suttit ännu närmare. Hon ger sig liksom inte när hon väl har kommit på en sak. Det funkar inte riktigt att börja spela teater om att "oj, vad det blev trångt och knasigt det här blev". Hon hade på något sätt löst det - inte genom att flytta stolen - utan genom att t.ex. tycka att hon ska mata mig. Och så börjar då nästa teaterövning, om att det blir knasigt och svårt att bli matad... Det tar liksom inte slut. Om ni förstår hur jag menar.

JA-diskussionen
Sen när det gäller Ja:andet, så börjar jag i princip alla meningar med Ja. Och det har gått hyfsat bra faktiskt. I affären har det inte blivit någon diskussion vid lördagsgodis t.ex. Men det som har hänt nu är att det spelar ingen roll att jag börjar meningen med Ja och har en väg ut. Får inte L som hon vill NU, så bryter hon ihop. Hon vill ha DEN barbiedocka NU. Hon vill inte höra "Ja, vad fin den dockan är. Då får du ta och önska den av tomten. Ska vi skriva upp på listan?". Hon hör bara att inte får den nu, som är det hon vill. Hon vill äta glass idag och bryter ihop när hon får höra "Ja, glass - vilken bra idé, det får du på söndag. Vilken glass ska du välja?" Jag förstår att det är trevligare att höra ett JA än ett NEJ, men samtidigt kan jag också förstå att det blir tufft att 80% av alla förslag ratas med ett "JA, MEN... ". För hon har så extremt många önskningar. Och hon bryter ihop hela tiden. Vilket håller på att få mig att bryta ihop. Det funkar liksom inte att börja meningen med JA. Heller. Hur ska jag hantera det här?? Eller är det bara att fortsätta med dessa JA, men och vänta ut alla kriser?

Social delaktighet
Jag tror att jag är lite rädd för att införa något schema eller liknande av den anledningen att jag tror inte att jag skulle ha energi att fullfölja det. Det skulle kräva enorm disciplin för att kunna driva igenom. Jag vet inte om jag har den energi som jag tror krävs för att få ihop ett schema och sen ännu värre att följa det. Att försöka uppmuntra någon annan att göra hushållsarbete eller andra sysslor, det känns bara konstlat, särskilt som jag själv bara gör det när det är absolut nödvändigt.

Stort tack för ni lyssnar.
KRAM KRAM

[bibban2009]

Saken är väl den att jag då faktiskt gör ungefär rätt på något sätt. Jag säger inte så mycket fy och nej och sådär. Menjag är kanske mest tydlig, jag glömmer kanske av att vara kärleksfull samtidigt, om ni förstår hur jag menar. När det är nya saker hela tiden, så tappar man liksom stinget till slut.

Ovan inlägg stämmer ju inte riktigt. Det är först den sista tiden, de sista vecorna / par månaderna som jag faktiskt har varit mer tydlig och rak (fast bara tråkigt tydlig då), än nej och fy. Innan dess var det ganska mycket "nu räcker det" eller spring upp och ner i trappan för kramar eller om du inte går och lägger dig nu, så.... Om ni nu blir förvirrade att jag först verkar helt otydlig och sen skriver jag att jag är tydlig. Så beror det på att jag har börjat anamma ett nytt beteende. Fast det där med JA-meningen det har jag gjort längre än så faktiskt.

Och nu är ni antagligen ännu mer förvirrade av mitt inlägg. Och jag håller på att komma underfund med saker och ting. Man lär sig en del om sig själv när man måste skriva ner det.

Oj, måste gå och sova nu. Får inte glömma det. Jag glömmer så lätt. Idag när jag hämtade barnen, så kom jag på att jag hade glömt att äta på hela dagen...(Det var bara en liten parentes, men en liten förklaring till hur jag är och varför jag är nervös att införa ett schema).

Jag skulle dock aldrig glömma bort att ge barnen mat om det nu var någon som trodde det.

[miniz]

Hej!

För det första màste du komma i hàg att äta!

Social delaktighet
Jag tror att jag är lite rädd för att införa något schema eller liknande av den anledningen att jag tror inte att jag skulle ha energi att fullfölja det. Det skulle kräva enorm disciplin för att kunna driva igenom. Jag vet inte om jag har den energi som jag tror krävs för att få ihop ett schema och sen ännu värre att följa det. Att försöka uppmuntra någon annan att göra hushållsarbete eller andra sysslor, det känns bara konstlat, särskilt som jag själv bara gör det när det är absolut nödvändigt.

För det andra, sà tror jag om du läser alla tre tràdarna jag länkade till, kommer du förstà hur viktigt det är med social delaktighet.
Det handlar inte om scheman eller husarbete. Det handllar om att ha sin plats i flocken och dra sitt strà till stacken.

Det är en hel massa praktiska saker som màste göras varje dag för att hemmet och familjen ska fungera. Man ska hämta posten, skotta trappan, skrapa bilen, hitta lillesysters sko och vantar, hitta mammas nycklar, ge katten mat osvosvosv. I dessa praktiska saker som màste göras varje dag är ocksà (för de allra flesta) husarbete. Salladen ska tvättas, riset ska sköljas, soporna ska ut, blommorna ska vattnas, speglerna ska putsas, tvätten ska sorteras osvosvosv.

Ta med barnen i allt detta praktiska.
Det behövs inga listor eller scheman, men bjud in dem i livet, det verkliga livet!

När barnen är med och känner sig behövda försvinner mycket av det andra tjafset av sig själv.

Visst är det nyttigt att skriva ner tankar och erfarenheter, dà blir det klarare, ocksà för en själv.

Om du inte har Barnaboken borde du köpa den eller önska den i julklapp. Det gàr att làna den fràn biblioteket, men för mig är den sà kär att jag màste ha min bok i bokhyllan hela tiden, sà jag kan läsa i den precis när jag vill.

Kram

[bibban2009]

För det första màste du komma i hàg att äta!

TACK, Miniz. Jag äter ibland, men är jag inne i något på jobbet, så blir det lätt sådär. Kaffe är inte att förakta

Sen bara ett litet förtydligande;

Om du inte har Barnaboken borde du köpa den eller önska den i julklapp. .

Barnaboken har jag bredvid sängen. Den har funnits där sen dottern var en månad. Jag befann mig i kaos och läste om standardmodellen som infördes light, men med ett mycket gott resultat. Dotterns rutiner gjorde att första året var helt fantastiskt och jag och dottern njöt av god sömn. Hon var (extremt) harmonisk, pigg (på dagen) åt och var glad.

Sen flöt allting på, jag började jobba, rutinerna försvann till viss del och även visst Barnaboks-förhållningssätt. När dottern blev 2-2,5 och närmade sig trotsåldern, så var jag inte riktigt beredd eftersom allt hade varit så himla lugnt och lätt innan dess. Jag läste boken "lite lagom" och anammade vissa saker, men jag läste nog inte precis så ögonen blödde och någonstans tror jag att jag tappade bort den självklara attityden om saker och ting.

När jag var hemma med två barn, så lyckades jag införa standardmodell light även med lillasyster, men jag fick aldrig till några ordentliga rutiner med två barn. Och jag hann inte precis läsa Barnaboken heller. Det blev för mycket helt enkelt och jag mådde faktiskt rätt dåligt under tiden jag var hemma med två barn. Tyckte att det var skönt när jag fick börja jobba igen.

Så visst har jag Barnaboken och nu ska jag läsa igenom alla trådar (som jag fortfarande inte har hunnit) och läsa fostrankapitlet i boken. De här inläggen har satt igång en "process" i mig. Nu när jag kikar tillbaka på den här dagen, så har det varit rätt bra faktiskt. Jag kanske gör det här med social delaktighet alldeles för stort. vi har ju den typen av social delaktighet som Miniz beskriver (leta upp skor, duka fram, hämta tidningen - men det är när barnen föreslår det eftersom jag tycker det är jättetråkigt att tjata) Men det här med schema verkar dökrångligt. Ytterligare en sak att följa upp. Upp till alla andra måsten i vardagen.

Sen funderar jag på följande - nu ska vi se om jag får till hur jag menar. Kan det vara så att jag har för höga krav på din dotter, att jag förväntar mig att det ska vara lugnt hela tiden, men att det "inte-lugna" är alldeles normalt och något man får ta. Att det är "normalt" att barnet bryter ihop gång efter annan efter allt som går henne emot. Och att det handlar om att jag ska stå stadig hela tiden och så småningom blir det lugnt om jag har stått stadig när det svajat som mest. Kan det vara så??

Samtidigt, när jag läser svaren, (ex Blommans svar Ja-Nej) så kan jag känna att lösningarna verkar så enkla. Har jag väl sagt eller gjort rätt sak, så är det klart och barnet är lugnt. Men så är det inte här. Det kommer inte helt sällan en lösning (förslag) från barnet på något som inte får göras. Och ofta är den lösningen något som inte heller får göras. Som sagt, det tar inte slut för att jag säger eller svarar med en utväg, om Stora P har något annat för ögonen. och det är väl därför det inte funkar att svara med Ja, men... som jag beskriver ovan.

Nu ska jag ta och läsa ialla fall.

KRAM

[blomman]

Jag ska bara svara snabbt.

Social delakitghet behöver inte betyda schema. MEN det betyder inte heller att barnen hjälper till lite när de vill.
Inte om du ska förmedla att du klarar dig sämre utan dem!
Du vill att de ska ha känslan av att de behövs PÅ RIKTIGT!? Eller hur?
Då kan det ju inte vara så att man hjälper till lite sporadiskt, och att nån annan lika gärna kan göra det.
Då blir det "hjälpa till" istället för att "vi i familjen hjälps åt".

Du måste helt enkelt se till att övertyga dem och DIG om att de behövs!
Är man tillräckligt övertygad om det själv, så blir de också det och då behövs inte nåt tjat.
Och jag LOVAR att det gör underverk, speciellt för 6-årskrisare!

Att stå stadigt, det tänker jag också ofta på. Jag tänker mig att jag är barnens klippa. Trygg och fast, ingen som får utrbrott eller känns svajjig.
För mig är den metaforen viktig, när jag ser mig på det viset så blir jag sådan.

Jag kan tänka att din dotter har en väldigt god egenskap, hon är målinriktad! Det är bra, man ska bara börja jobba åt samma håll.

En sak som min moster (som är barnpsykolog) sa en gång var:
Säg inte "Ja, MEN" säg "Ja, och".
Men är också ett nekande ord..
Jag säger ofta varken ja eller nej.
Jag säger ofta "vet du vad.." har jag upptäckt!

"Vet du vad, vilken tur att det snart är jul, för då kan du önska dig det där. Ska vi kolla i almanackan hur många dagar det är kvar?"

[miniz]

Hej!

Hur går det nu? Har du hunnit läsa några trådar?

Sen funderar jag på följande - nu ska vi se om jag får till hur jag menar. Kan det vara så att jag har för höga krav på din dotter, att jag förväntar mig att det ska vara lugnt hela tiden, men att det "inte-lugna" är alldeles normalt och något man får ta. Att det är "normalt" att barnet bryter ihop gång efter annan efter allt som går henne emot. Och att det handlar om att jag ska stå stadig hela tiden och så småningom blir det lugnt om jag har stått stadig när det svajat som mest. Kan det vara så??

Det är klart att det inte kan vara lugnt hela tiden. Barn är människor och vi männsikor reagerar på allt möjligt på alla möjliga vis. Det inte-lugna är normalt, det kan du hjälpa henne med, precis som du var inne på och som blomman förklarade så bra, att vara klippan i hennes liv. När det är inte-lugnt vet hon att du är lugn och stadig.

När hon håller på att "bryta ihop" kan du
pakta med henne,
ta dig tid,
förstå henne,
möt henne.

Hon behöver få vara liten ännu.
Hon är liten.

Kram

[bibban2009]

Jag har läst och läst, men missar antagligen något grundläggande.

Att stå stadigt, det tänker jag också ofta på. Jag tänker mig att jag är barnens klippa. Trygg och fast, ingen som får utbrott eller känns svajjig.
För mig är den metaforen viktig, när jag ser mig på det viset så blir jag sådan.

Jag försöker verkligen stå stadig, men min energi tar slut. Jag skriker inte (längre), jag är tydlig och fullföljer det som ska göras. Jag tänker "visa, leda och lära". Men hur i hela friden lyckas ni få energi??? Mina barn suger fullständigt musten ur mig. Jag är helt utmattad på kvällen för att jag ska vara den som står stadig. Jag kommer på mig själv på kvällen med klump i halsen och tårarna som rullar för kinden. Jag är inne i något slags moment 22. Den utlösande faktorn skall vara social delaktighet, men ska jag orka genomföra det tillfullo, så kräver det enorm energi eftersom det innebär tjat, tjat, tjat, eftersom de verkligen vill göra allt på sina egna premisser. Jag har femton exempel från dagen idag, men lyckas inte beskriva något bra, är slutkörd efter en dag på egen hand med barnen.

Jag kan tänka att din dotter har en väldigt god egenskap, hon är målinriktad! Det är bra, man ska bara börja jobba åt samma håll.

Jo, du sätter huvet på spiket. Hon är extremt målinriktad. Och kreativ. Det tar inte slut. Har ni någon ide´om hur vi ska kunna jobba åt samma håll? När hennes idéer är så många, så ofta och så i många fall ogenomförbara. Jag är helt matt efter en dag. Min energi är slut. Helt slut. Jag försöker stå stadig när det svajar - och det gör det gång på gång. Hur ska vi kunna arbeta i samma riktning när vi är så långt från varandra?

Allt handlar om att jag ska vara den starka i familjen. Det känns som att jag stänger av. Det känns som att jag inte lever på riktigt utan att det bara handlar om överlevnad. Jag pressar mig själv till att le mot mina barn och försöker komma på något som kan innebära att vi skrattar tillsammans. Jag är jättestolt över dem och nu när jag kikar på dem när de sover, så är de jättefina. Det är bryt, kriser och påhitt dagarna i ända (och det gäller båda barnen). Är detta normaltillstånd? Är det bara jag som är bortskämd, som inte förstår att det är så här tufft att vara förälder? Hur ska man kunna njuta och älska när man är helt slut?

[annawahlgren]

Det är ett bra resonemang här och jag är glad att du ventilerar

Som jag ser det lider du av ren och tvättäkta prestationsångest. Du tror att du ska ha omedelbara lösningar på allting NU. Du ger dig inte själv det minsta andrum. Du uppfattar t o m enkel banal social delaktighet - "Nu måste vi hjälpas åt här, det här klarar jag inte själv" - som en extra lök på laxen, när det ju trots allt är den naturligaste sak i världen att man hjälps åt.

Detta ambitiösa "JA, och..." är verkligen ambitiöst och helt rätt och mycket vackert, men du är inte där än, det tarvar ett förtroende som du inte känner ännu för dig själv ens (och därmed inte heller för barnen). Du är trött och pressad, och det är nog pressen vi bör ta itu med främst

Jag skulle vilja tipsa dig om det klassiska OJ DÅ, följt av tystnad och eget pyssel.

OJ DÅ ger dig respit, kräver inga utläggningar, lämnar utrymme för Den Tomma Tiden.

Du bollar över det hela, vad det nu är, till barnet ifråga, som får anstränga sig en smula (har aldrig skadat någon) för att förklara sig, utveckla, komma igen, insistera eller vad man nu ska kalla det - komma igen. Det uppstår samtal på det viset, ett samtal där du lugnt kan ställa dig fortsatt sval och skjuta upp det hela. Ett nytt OJ DÅ, lagom (o)intresserat, ger dig ytterligare respit. När du sedan känner dig mogen för ett samtal överhuvudtaget, kan du ta det på frågebogen. Ställ frågor, enkla, intresserade, lugna. Låt barnet tala och svara, som om det gått upp en talgdank, JAHAA Sedan inget mer, förrän du orkar välvilligt.

Ordspöket skapar stress. Vi talar verbal överkoncentration. Det är en konst också att låta små barn vara i fred.

Barn behöver prata lugnt. ("Vad sa du? Jag hörde inte. Prata vanligt, älskling.") Framförallt behöver de känna sig förstådda. Ingen människa som ständigt blir överkörd / förmanad / tjatad på / suckad åt känner sig särskilt förstådd, och där ligger evinnerliga frustrationer och lurar. Så släpp ambitionen att veta allt, svara på allt, undanskyffla allt som är jobbigt (och det är det ju). Låt det få ha sin tid och lägg det på barnen, med dem aktiva och dig passiv. Med lyssnande, lugnt och fint.

Jag hoppas du förstår vad jag menar

Efter tillräckligt många (tillsynes) intresserade JAHAAA kan du nämligen sådär spontant, som av en händelse, komma på att ni måste hjälpas åt med någnting gemensamt som jösses, hoppsan, måste göras NU! Och då ställa, i enlighet med denna din nya filosofi, en intresserad fråga: "Vad gör DU Om jag gör det, och du gör det... Vad gör VI " Låt barnen föreslå, låt barnen svara. Ge dem tid Liksom du måste ge dig själv TID.

Du sitter inte inne med alla svaren och ska inte göra det heller. Befria dig från den alldeles onödiga press du lider under nu.