Liten frustrerad argbigga..

[AnnaXX]

Hej, vår flicka är 15 mån och jag behöver tips kring hur vi ska hantera hennes frustration och ilska.. Sömn och mat funkar bra, liksom social delaktighet och utevistelse i massor. Hon har massor av arbetsuppgifter hemma som hon utför med stor entusiasm. Det är tiden emellan, när man behöver fixa lite själv eller bara sätta sig ned en stund som blir jobbiga för henne. Har nyss börjat träna ensamlek på morgnarna, då är hon sin spjälsäng med en leklåda med de roligaste sakerna, är uppe i en kvart nu och lägger på någon minut för varje dag. Oftast står hon upp i sängen och "skakar den", verkar inte tycka att ensamleken är toppen direkt, jag väntar med att gå in tills hon är nöjd. Sovrummet är på övervåningen och jag brukar vara inne i badrummet och göra mig själv i ordning under tiden hon ensamleker.

Men det är på nedre våningen vi vistas mest och jag skulle vilja att hon kunde ensamleka lite där emellanåt.. Men hon blir så frustrerad och arg; går in med gåvagnen i saker och kommer inte loss, kommer inte upp på sin lilla lekstol, når inte saker, vill klättra upp i soffan men lyckas inte etc och vi kommer till hennes undsättning eller avleder. Hon är van vid att få göra och pröva det mesta, under handledning när det behövs, och blir desto argare när mamma eller pappa är upptagen med annat. Det är svårt att bry sig om de andra 17 barnen och korna när hon kommer och hänger i byxbenet och vill ha hjälp med något.. Hon har också börjat slå sig i huvudet när hon misslyckas med saker och inte får hjälp. Något tips om hur göra när hon hänger i byxbenet eller slår sig själv? Obs att hon verkligen har massor av social delaktighet och arbetsuppgifter.

Anna

[hanna-raori]

Elsa är 15 mån nu... sover som en liten prinsessa, äter superbra, är glad och sprallig för det mesta... men sen en vecka tillbaka har hon börjat SKRIKA!!!

För det mesta börjar det med att hon inte når någonting, inte får någonting (vuxensaker tex vin, en kniv, en vass sax eller en rå köttbulle). Andra "ofarliga" saker ger jag henne givetvis (jag går efter Anna-filosofin: om det inte är livshotande, med vissa undantag då jag sitter med, medan hon utforskar).

När hon skriker små ilskna skrik, ser jag förvånad ut och jobbar med nått annat, för att sen ge henne all min uppmärksamhet när hon är tyst, men när hon blir alldeles alldeles tokig, på gränsen till hysterisk, slänger med huvudet, böjer kroppen i en båge, faller ner med bakhuvudet i golvet, skriker så hon blir alldeles blå!!! Då är jag alldeles handfallen och vet inte ALLS vad jag ska göra!!

Jag har provat att sjunga, sitta ner, titta i en bok, gå runt med henne i armarna, till och med ge henne det hon vill ha (vilket hon självklart inte vill ha längre när hon hamnat i skrikhysterin) Jag har lämnat henne ifred, jobbat med annat, men hon gråter och skriker, tårarna SPRUTAR faktiskt, hon ramlar och slår sig och det blir värre. Jag provade till och med att stjälpa ner henne i sängen med en leksak där hon i alla fall inte kan göra illa sig, lämnade henne och gick tillbaka igen när det blev tyst och frågade: ska du komma nu? Men det blev bara värre och värre och VÄRRE!!! Det är så svårt att få henne att lugna sig och jag lyckas med så mycket annat och känner mig som en superbra mamma, men denna utvecklingsfas vet jag inte alls hur jag ska hantera.

Några råd? Jag känner att detta är något jag måste bryta fortare än fortast. Eller är det något som kommer passera av sig själv?

[cillus]

Hej!

Jag tänkte bara kommentera dig hanna-raori angående detta som du skrev:

"När hon skriker små ilskna skrik, ser jag förvånad ut och jobbar med nått annat, för att sen ge henne all min uppmärksamhet när hon är tyst, men när hon blir alldeles alldeles tokig, på gränsen till hysterisk, slänger med huvudet, böjer kroppen i en båge, faller ner med bakhuvudet i golvet, skriker så hon blir alldeles blå!!! Då är jag alldeles handfallen och vet inte ALLS vad jag ska göra!! "

Min spontana reaktion är att du inte bekräftar hennes känslor?
I och med att du sjunger eller tar fram en bok så bekräftar du inte henne just då för det hon vill eller känner. Det kan räcka med att säga, JA den där saken. Oj den är så farlig eller vad det nu är för något, VAR skall vi lägga den då?
Ja du blir arg nu när du inte får känna osv osv..
mamma blir också arg, tokiga kniven som är så vass...Nu gömmer vi dig HÄR.

Ja det här är mammas VIN, det är STAARKT *grimaserar med ansiktet*.


Knivar och saxar har jag tagit mig tiden att låta barnet känna på skaftet under noga uppsikt med handen om handen, så har jag pekat och visat vart det är vasst. Sedan stoppat undan den.

När det är något hon vill ha men som är olämpligt, så pakta med henne.
Får hon prompt inte känna lite på saken, säg Ja kniven är så vass, den måste jag genast lägga undan. Tokiga kniven som ligger framme.
JA visst ser köttbullen god ut, men FÖRST skall vi steka den sen skall du få smaka.

Vad tror du om mitt spår angående att bekräfta istället för att se förvånad ut?

[cillus]

AnnaXX!

Nu kom jag på något du kan läsa!

Kolla länkarna om frusterade 1-åringar:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18665

[hanna-raori]

Jag tror att det ligger nånting i det du säger, jag jobbar hemma och har haft massor att göra senaste tiden, jag tror att hon känner det och nu när jag tänker efter så har utbrotten varit i samband med mitt "över-jobbande".

Superbra tips på hur jag ska hantera de "farliga" sakerna, jag ska prova och se om det blir bättre.

Kram och tack

ps. Känns hemskt att jag som är en sådan känslosam och konstnärlig person, som tycker att känslor är det viktigaste som finns, har missat att uppmärksamma min dotters... ironiskt... Nu ska det bli ändring!

[annawahlgren]

Välkommen är du Det har jag nog inte sagt förut

Oftast står hon upp i sängen och "skakar den", verkar inte tycka att ensamleken är toppen direkt, jag väntar med att gå in tills hon är nöjd.

Det är bra. Se nedan.

--- och vi kommer till hennes undsättning eller avleder. Hon är van vid att få göra och pröva det mesta, under handledning när det behövs, och blir desto argare när mamma eller pappa är upptagen med annat.

Människan är ett bekvämt djur. Motstånd är till för att övervinnas, men det är inte alltid vi tycker det är så lustigt att anstränga oss oavsett storlek på oss, om man säger.

Jag skulle tro att ni har alldeles för bråttom med att ingripa. Lär er vänta Ge henne chansen att komma över den där lilla jobbiga tröskeln som kallas motstånd och som hon måste få uppleva tillfredsställelsen av att faktiskt, äntligen och till slut, lyckas forcera

Det är svårt att bry sig om de andra 17 barnen och korna när hon kommer och hänger i byxbenet och vill ha hjälp med något.

Det handlar inte om känslomässighet utan om nödvändighet. Hade du verkligen 17 andra barn som skrek som i livsfara, och 18 kor som måste mjölkas och som också råmade i livsfara, hur skulle du agera då Lilla barnet behöver få lära sig att ta saker och ting i egna händer några minuter då och då, liksom du måste lära dig att tilltro henne förmågan att kunna det.

Hon har också börjat slå sig i huvudet när hon misslyckas med saker och inte får hjälp.

Det är ingen bra idé. Låt henne hållas, men lägg handen emellan. Ingen liten unge ska tillåtas skada sig själv (eller andra). Ge henne tiden och tålamodet att komma på något bättre sätt att hantera sina frustrationer på. Hur löser du dina egna Bankar som en galning i väggen kanske, och grälar höggjutt på den Lite paktande humor skadar aldrig

Läs gärna om krypbarnet i Barnaboken. Att undanröja besvikelser är en förebyggande verksamhet, inte en överslätande, "räddande", efteråt. Om du förstår

[AnnaXX]

Tack för era svar. Önskar ofta att jag faktiskt hade alla de där andra korna och barna.. =)

Vi hade det lite lugnare här hemma ett par dagar när hon äntligen började behärska gå-konsten utan att snubbla exakt hela tiden, gick dock snabbt över när hon kom på att man måste gå baklänges också, och försöka springa fast man nyss lärt sig gå, och så det eviga klättrandet upp i soffor och på stolar..

Jag är helt med på att avvakta och låta henne försöka lösa problem själv, tycker bara det är lite opraktiskt när hon bokstavligen hänger i byxbenet, man blir liksom lite rörelsehindrad när man egentligen behöver gå mellan spisen och diskbänken.. Lyfta bort hjälper liksom inte för hon är snabb tillbaka om man säger så.. Funderat på att avgränsa en yta, typ lekhage, men känns ju sådär med våra redan begränsade ytor..

Har ökat på hennes arbetsuppgifter ytterligare och faktiskt att hon tröttnar ibland och själv ger sig iväg till ett annat rum där hon kan få lite lugn och ro en stund. Men dom är för roliga dom små liven.. Hon är kung på att slänga sina blöjor i sophinken, det är så roligt att hon gärna går till blöjförrådet och hämtar alla nya blöjor och lägger i sophinken oxå.. (vad kan man göra annat än att ropa "bravooo!"??). Försöker lära henne att plocka tussar från vår nya ryamatta istället, som luddar nåt förskräckligt, och gå och slänga i sophinken men se det är inte lika roligt..

Sköt om er!

[cillus]

Mina tankar:
Ja barn som är i full färd med att börja gå hamnar ofta i en frustationens tid har jag läst om lite varstans här..

Åh nej inte hämma rörelsefriheten och utforskarlustan med lekhage
Hoppas du skoja nu va?

Ställ upp en stol vid köksbänken, med ryggen utåt, så har du en stolsida bredvid samt du står på andra sidan. Så kan hon vara med dig när du pysslar i köket. När hon hänger i byxbenet, ta med henne i det du gör för en liten stund eller ställ henne på stolen bredvid. Sedan brukade jag ha en fot på hennes stol, för jag var alltid så rädd att stolen skulle tippa.
Jag vet inte vad ni har för kök, men vi har ett parallellkök, så jag kunde ta grejjer åt alla håll och kanter, medans dottern stod på stolen och grejjade med sitt.
Alternativt, ta ner potatisen som skall skalas på golvet eller så så kan hon vara med.
Jag har rört ihop många smetar/degar sittandes på köksgolvet.

Hindra inte barnet, förflytta saken istället!

Vi lade ner stolarna på golvet ett tag, för jag ansåg att det inte var säkert för henne att klättra på dem när jag inte alltid såg.Stolarna var ju trötta och skulle vila ju.
Jag hade många kuddar runtom soffan på golvet, så fick hon klättra bäst hon ville där.
Ut å härja i skogen, finns massor att klättra på där. Det är roligt att klättra och bra för motoriken. Tänk på att inte vara i vägen och överbeskydda, utan stå lite vid sidan om eller bakom med en hand beredd.

Flytta de nya blöjorna om du inte vill ha de i soporna.
Tacka henne när hon slänger sopor i soporna.

Det var lite konkreta tips från mig utan att jag psykologiserar om tanken bakom!(Är ingen vidare på att formulera mig där tyvärr)

[AnnaXX]

Hej och tack för tips. Sovande stolar har vi inte prövat ännu.. =) Nej jag skojade inte med lekhagen, tanken har funnits, för korta stunder när man behöver "springa omkring" lite i hemmet, är väl inte värre än att använda spjälsängen för ensamleken som jag har förstått att många gör.. Hur som helst så lär det inte bli någon hage av utrymmesskäl och det fixar sig nog ändå..

Det är mycket jobb vid diskbänken och jag har praktiskt nog ett hörn som jag kan ställa stolen vid. Men önskar ju att det fanns en färdig stol anpassad till 1-åringars kökssysslor.. =) Kanske en affärsidé..? =)

Får väl ösa ut lite kuddar runt soffan också..

Kram på er!

Anna

[annawahlgren]

Usch, jag skäms Jag har nog inte sagt välkommen till dig? Välkommen är du

--- /en lekhage/ när man behöver "springa omkring" lite i hemmet, är väl inte värre än att använda spjälsängen för ensamleken som jag har förstått att många gör... Hur som helst så lär det inte bli någon hage av utrymmesskäl

Ensamleken är nu en annan sak - en tillgång för barnet. Det handlar om barnets avskilda kreativa arbete. Visst kan man parkera barnet i hage för att kunna "springa omkring" i lugn och ro - men då är det i ens eget intresse man agerar, inte i barnets.

--- Det är mycket jobb vid diskbänken och jag har praktiskt nog ett hörn som jag kan ställa stolen vid. Men önskar ju att det fanns en färdig stol anpassad till 1-åringars kökssysslor..

Jag säger bara det: DISKHON