Allvarlig talat...

[blomman]

Jag ser fram emot att snart ha en tonåring i huset. Då blir det nog spännande igen!

Jag ska banne mig börja kalla det spännande, och inte jobbigt! Tack blomman

Faktum är att hjärnan funkar så. Vi kan lura den!
Då är ett ordval ibland viktigt. För det börjar i tanken.
Det är vi själva som väljer hur vi vill se på saker.

Säg "jag ska" istället för "jag ska försöka" t.ex.
Vet en kvinna som valde att bemöta dagispersonalens gnäll om att hennes barn hittade på bus, med "ja, han är ju så kreativ". Vilket efter ett par dagar ledde till att personalen började använda samma ord om honom. Plötsligt var han inte busig utan kreativ, och man kan ju tänka sig vad mycket bättre allting blev bara av det!

Fast jag gillar just trots, som ord.

Och då kan man ju defintivt använda det. Men för många är trots, just trots mot MIG. Jag som VUXEN kränks, min makt kränks, barnet lyssnar inte (lyder inte), ja du vet. Därför tror jag att det kan vara bra att byta ut ordet, för vissa.
Men ser man det bara som en cool grej att barnet ifrågasätter världen, som du gör, då kvittar det ju om man kallar det för trots, potatis eller snigelslem..

För mig funkar det att tänka utveckling, att jag får dela en liten människas utveckling i livet. Det är ju häftigt att få ta del av!

[Sussi]

Blomman, du är klok som en bok När kommer du till Uppsala??

[TorpSara]

Men ser man det bara som en cool grej att barnet ifrågasätter världen, som du gör, då kvittar det ju om man kallar det för trots, potatis eller snigelslem..

För mig funkar det att tänka utveckling, att jag får dela en liten människas utveckling i livet. Det är ju häftigt att få ta del av!

Me like snigelslem. Jag respekterar hans behov att ifrågasätta, och jag förstår det mesta av vad som pågår i honom, men jag tycker nästan lika illa om det som snigelslem på kläder... Envist och omständligt...

[chokladkaninen]

Sluta lägga upp mat, sluta lyfta i och ur bilbarnstolen, sluta spänna fast i bilbarnstolen, sluta klä på, sluta lyfta upp i matstolen, sluta köra runt i vagn, sluta hänga som en hök över dem i tron att de snart tappar nåt/ramlar/inte klarar sig själva..
Låt dem göra själva!

Haha! Jag känner mig träffad, Blomman! (Och undrar också när du tänker komma till Uppsala och lära oss saker in person.) Av ovanstående har vi slutat med allt utom klä på - och VAD är det som strular varevig dag? Jo, givetvis påklädningsmomentet!

Tack tack, jag ska tänka mig för ännu en gång innan jag kommer farande med hennes kläder i högsta hugg.

[annawahlgren]

blomman

"TROTS att bananskalen ligger uppradade framför mig så att det bara är att halka iväg på dem, tänker jag hämta mig en EGEN banan, skala den och äta upp den."

Logik Well Kan tänka mig att det är ungefär så det ser ut i trotsbarnets lilla skalle (Vad ungen tänker göra med skalet förtäljer inte historien - än...)

Tänker på engelskans gräsliga THE TERRIBLE TWOS. Där kan man tala om självuppfyllande ordval

I England finns nu åtskilliga restauranger som skyltar med BARNFÖRBUD. De små förskräckliga barnen går helt enkelt inte att ha i möblerade rum =;

[cissii]

Såklart är det precis så. Har man kommit in i den negativa tankecirkeln, så blir ju allt som händer bara bevis på att man har rätt i sina tankar.

Ibland är det bara så svårt att tycka det är spännande att ha en fläskläpp för att man blivit sparkad i ansiktet när man har potatissäcks-burit någon hem från sandlådan.
Men sitter man precis i det, så har man inte lyckats få till perspektivet riktigt heller. Men den första förändringen ligger ju såklart i förhållningssättet till det hela. Tack och lov så bestämmer man ju själv över det ivf.

[annawahlgren]

Uppfylld av föreläsningsresa i Österrike måste jag få berätta hur jag avslutade mitt föredrag (på strålande tyska, ha Dvs högläsning ur Das KinderBuch), när det var dags för frågestund.

Jag målade upp ett litet scenario. Ettåring närmar sig det låga soffbordet, där jag slarvigt lagt ifrån mig mina märkvärdiga, dyra glasögon. Jag ser att lilla ungen som just lärt sig gå är på målmedveten väg mot dem. Då har jag tre alternativ, kan man säga:

1. Jag utgår genast (inte utan skäl) från att ungen kommer att grabba tag i mina glasögon och förstöra dem. Tretusen spänn fladdrar iväg för min inre syn. Dessutom känner jag ett oavvisligt behov av att UPPFOSTRA barnet à la SE MEN INTE RÖRA (helst inte se heller, om man säger ). Så jag gapar "FY! INTE RÖRA! AJA BAJA! INTE RÖRA MAMMAS GLASÖGON! AJAJ! FYFY!" (Och så en liten dask på klåfingrarna, kanske )

2. Jag inser att jag tabbat mig som lagt dem där och smugglar undan dem blixtsnabbt, samtidigt som jag avleder barnets uppmärksamhet genom att servera en Skojig Sak att leka med i stället.

3. Jag spelar stor "hjälplös" teater. Med gestik och mimik och högljutt babbel förklarar jag att jag inte kan hitta mina glasögon och är SÅ förtvivlad. "VAR är mina glasögon Jag kan inte HITTA mina GLASÖGON " och markerar runt ögonen var de borde sitta och gör stor "blind" apparat av min hjälplöshet. Tills lilla ungen som ju vet det mesta här i världen börjar lägga ihop två och två och undrar om det möjligen är de här... sakerna, glasögonen som ligger på bordet som jag yrar om Och ger mig dem, prövande. Varpå jag utbrister i världens mest totala förtjusning och tacksamhet: "Ooooh, du hittade mina GLASÖGON!" och sätter dem på näsan. "TACK, tack ÄLSKLING, tänk att du hittade mina glasögon, TACK, tack tack "

Så enkelt kan man göra en liten ettåring lycklig för resten av den dagen. Kan också kallas social delaktighet

Och ingen publik jag någonsin träffat på har inte förstått det - innerst inne. Befrielsen och lättnaden stod som spön i backen när jag bara bekräftade det de egentligen redan visste, som ömma småbarnsföräldrar:

Små barn ska njutas - och njuta själva O:)

[Majsans]

Om jag får lägga mig i trotstråden- jag som har låååångt kvar till att möta både förtrots och trots

Men precis som jag lääängtade efter åttmånadersångesten så längtar jag efter trotspersioden. Jag ser trots som utveckling... det är ju så fullständigt naturligt för barnet. Kroppen/hjärnan utvecklas och då inser man nya saker, som man inte riktigt förstår än. Klart det blir lite knas ibland. TÄnk om man inte märkte av någonting! Så orolig man skulle bli (vilket mina föäldrar var för mig- ständigt glad och solig- och meddgörlig! "Hon kommer aldrig våga säga ifrån när något är fel..")

På dagarna har jag förmånen att få följa en stor grupp tonåringar som börjar doppa tårna i sin pubertetsuveckling- så spänannde (och ganska kul- men säg det inte till dem)

[TorpSara]

Men precis som jag lääängtade efter åttmånadersångesten så längtar jag efter trotspersioden.

Välkommen med glädjerapport när det bryter ut!

Själv tycker jag att det är en balansgång på ballonger. Kliver man snett så smäller det. Man blir bättre för varje dag, och visst lär man sig en del. Men det är fan så ansträngande för alla inblandade. Speciellt trevligt tycker jag definitivt inte att det är, och jag sluppe hellre kan jag lova.

[susanneethel]

Apropå trots:
Liv vill röra om i något på spisen. Pappa tycker det går oförsiktigt till.
Livs pappa: Akta dig du kan bränna dig!
Liv: Jag VIIILL bränna mig!

[blomman]

Blomman, du är klok som en bok När kommer du till Uppsala??

När du vill, Sussi!
Fixa lokal och publik så kommer jag direkt !

[TorpSara]

Apropå trots:
Liv vill röra om i något på spisen. Pappa tycker det går oförsiktigt till.
Livs pappa: Akta dig du kan bränna dig!
Liv: Jag VIIILL bränna mig!

:thumbsup: Klockrent!

[noanamn]

Jag tycker verkligen om den där perioden! Ingenting annat i tillvaron har lärt mig så mycket om mig själv och om att vara, eller bli, människa. Fast nu hör jag själv att det låter pretentiöst
och kanske lite stört. Jodå.

Det kanske bara är en försvarsmekanism eftersom mina barn glatt (nåja...) avlöst varandra i trotsledet. Fast nu när mellanbarnet fyller fyra och minstingen är två så har vi faktiskt paus och himlen härhemma är nästan lite provocerande blå.

[Kalaskakan]

Apropå trots:
Liv vill röra om i något på spisen. Pappa tycker det går oförsiktigt till.
Livs pappa: Akta dig du kan bränna dig!
Liv: Jag VIIILL bränna mig!

herregud, den var bäst hittills!!


Nu när vi ändå är inne på ämnet, och riden, har jag en fråga ni kanske känner igen? Har tankar kring?
Här hemma är melodin "Blinka Lilla Stjärna" lite av en trigger för Klimp. På så vis att han 9ggr av 10 brister ut i genuiiint ledset gråt. Melodin spelas dels på tv:n i någon reklam och dels har har 2st leksaker med den.

I min värld gör jag ingen stor sak av det, jag analyserar inte med andra ord. Klimp hör/spelar melodin och efter 2ggr kommer gråten. Jag tröstar, kramar om och ser till att han _får_ gråta ut då han en period höll inne med den för hull och hår.
Likaså gör Pappaklimp.
MEN, Pappaklimp blir en smula orolig, undrar varför, hur, vad som ligger bakom osv.
Alltså "attackerar" vi grejen från 2 olika håll.

Därför undrar jag om någon annan varit med om liknande, eller om ni har tankar kring det.

Danke!

[cissii]

Godagens eller snarare godkvällen.

Jag kan tänka sådär att saker/ord kan betingas väldigt lätt med betydelser när man försöker få koll i världen. Känns som barn har så många valmöjligheter. Allt kan bli allt. Ord betyder ju inget. Eller sånger för den delen. Jag personligen hade tagit bort leksakerna med låten, bara för jag är lat. Och sen försökt betinga om. Här brukar jag säga att något är JÄTTESNÄLL om Celeste är lite skeptisk. (tex om sopbilen, spindlar men inte om giftsvampar och sånt. Dom är ju inte så himla snälla.) Ibland verkar det som att en sak kan vara vilket som helst, men att det måste vara något ivf. Då kan man ju försöka hjälpa dom att tolka om lite.

Jag hade ju en grej med ordet ledsen, när Celeste försökte greppa det. Ett tag var hon LEEEEDSEEEN hela tiden. Kom springande och ropade ledsen 70elva gånger varje dag. Men inte var hon ledsen alls, men hon lärde sig hur man hanterade det ordet.
Men då blev jag med nervös att hon verkligen var ledsen. Sen testade jag att införa ordet glad på agendan. Det plockades upp lika snabbt, sen var hon GLAAAD hela tiden istället.

Sen undrar jag faktiskt lite över den här glädjen över trotsåldern. Jag kan absolut förstå att det kan vara intressant att se sin egen utveckling i samband med barnets utveckling.
Kan ju oxå tänka mig att när barnet har tagit klivet som är poängen med det hela, att DÅ kan man glädjas över det hela.
Men jag personligen tycker att det är rätt plågsamt att se mitt lilla barn kämpa så med sig själv. Hon vet att jag är hennes vän, och ibland ser jag verkligen hur hon absolut INTE vill vara så här. Men att det lixom pressar på.
Tycker inte heller att det är kul att behöva säga NEJ för första gången. Inte heller att se hur Celeste inser att hon inte alls visste och kunde allt. Hon är så liten, förvirrad, ledsen och arg. Inte alls roligt.
Hon slåss och kastar grejer, och sen tittar hon på mig helt bestört och förstår inte alls själv varför hon gör sånt.

För jag tycker inte alls att det handlar om att det bli lite koko ibland, här går det till på ett mycket värre sätt än så. Borde man inte längta efter lite utvecklande bråk med sina vuxna medmänniskor oxå isf?

Efterlyste egentligen med min tråd, lite historier om vad som händer EFTER trotsålder? Vad ska eländet egentligen leda till Någoooon?