GRATTIS till lilla barnet
Vilken lycka
Fem veckor är vi, vad jag förstår? Vi har vaknat till den egentliga födelsen och nu är vi på väg på tvåmånadersgränsen. Lilla älsklingen bär sig åt som rena skolexemplet
Och du beskriver det på pricken:
matildur skrev:Med olika trix och knep och runthoppande lyckas jag lugna henne en stund, hinner byta en blöja innan det börjar igen, dansar runt i tio minuter igen, hon lugnas, vi kan ha ögonkontakt och pratstund, skrikandet börjar åter --- När det är dags ger jag nästa bröst och hon äter igen fint och effektivt. Ibland följer ännu en skriksnutt på detta som botas med bröst, som dock inte längre ÄTS utan bara myssugs. Sedan somnar hon rosig och rar i sin vagn, som om inget hade hänt...
Sedan kan man då utvärdera detta på olika vis - "som om inget hade hänt", skriver du, som om - vadå
Det har ju hänt massor och det allra viktigaste som hänt är att du kan bryta skrikandet - den sortens skrikande, vill säga, som vi inte vill ha, det där hon "fastnar" och "hackar" i någon sorts nästan kiknande som ändrar ansiktsfärgen på henne och inte är trevligt för NÅGON, allra minst lilla barnet självt (som inte ens förstår var det gräsliga ojudet kommer ifrån och därmed låter sig lugnas t ex av att överröstas
) Den sortens "fastnade" skrik ska brytas. Genast. Får inte pågå. Det är den sortens onyanserade skrikande jag åsyftar när jag säger att för mig får inga barn skrika alls; de ska lugnas. FÖR att, bland annat, kunna "prata" i stället
Dvs kommunicera, vilket ju är vad själva talapparaten syftar till.
Ty det finns en hobby som heter att använda röstresurserna, hela talapparaten, allt det som ju aldrig använts i magen och som följaktligen inte heller är det minsta färdigutvecklat (lika lite som synen var det, eller kan bli det i totalt mörker). Så hon MÅSTE alltså "skrika", dvs göra ljud, för att ta sina spirande talanger i bruk och alls lära känna dem. Därför är det ingen bra idé att proppa igen lilla munnen med napp exempelvis (eller bröstvårta för all del, dygnet om) för att till varje pris få TYST på barnet. Förstår du
Allt skrikande - röstanvändande - är alltså inte per automatik ett tecken på att någonting skulle vara fel. Det gäller att lära sig lyssna: vad är vad
Och det talar magen och instinkterna om för dig, skulle jag tro. (Fast dem måste man i sin tur också lära sig lyssna på...
Tystade som DE så ofta är nuförtiden...
)
Tyvärr är ju tidens tämligen barnfientliga anda sådan att nyblivna föräldar absolut ska leta fel hela tiden
i stället för att intressera sig uppriktigt och nyfiket och glädjefyllt för hur Gud / naturen / människobarnet beskriver utvecklingen sådan den går till och ska vara, om man säger
Det finns ju inget mera fantastiskt äventyr
Tycker jag, i alla fall. (Och har försökt beskriva.)
Felet för dagen heter reflux. Mycket inne. Gårdagens hette mjölkallergi och i förrgår var det kolik. Nu regerar alla tre samtidigt hos var och varannan nyfödd, om felsökeritrenden får råda. Nu ges t o m tvåmånaders LOSEC (se augustikrönikan)
Det är naturligtvis fullständigt oförsvarligt. Spädbarn under ett år ska ö h t inte medicineras om inte LIVSFARA är för handen. Dessutom är det befängt av den enkla orsaken att matsmältningsapparaten - tarmar, magsäck, strupmekanismerna, alltsammans om har med ätande att göra - inte heller är färdigutvecklad när små barn föds, lika lite som talapparaten, synen, hörseln, andningen - allt sådant som helt enkelt inte kunnat användas särskilt mycket, eller alls, i livmodern, i brist på "input". Utvecklingen av alla de fysiska funktionerna, precis som av alla de fem sinnena (och allt hänger ju samman), ska INTE STÖRAS utan möjliggöras så som det var tänkt. Är det något som stör dessa sinnrika processer av mänsklig utveckling är det receptbelagda mediciner, och man kan lugnt räkna med verkligt stora problem, om man inte hade några förut.
Varning för refluxtrenden och alla andra felsökerimodevågor som ofelbart landar i receptblocken.
matildur skrev:Så jag tror faktiskt inte att det är överlevnadsångest. Jag är nog väldigt övertygad om att hon är mätt, att problemet ligger någon annanstans.
Och där tycker jag alltså vi skippar den "problemsynen" en gång för alla
Sträva efter SM så mycket du någonsin kan (numera enligt principen 2-2 och 6 tim obruten natt). Det du beskriver skulle jag kunnat hämta från nyaste lilla barnbarnet (se min tråd om den levande lilla illustrationen
). Grundbulten är fortfarande mat, mycket mat, mera mat och ännu mera mat; det är så man kontinuerligt håller överlevnadsångesten stången, tills lilla barnet slutligen låter sig övertygas om att hon eller han faktiskt kommer att klara livhanken, åtminstone inte SVÄLTA ihjäl (sedan finns det ju andra faror också, som bekant). Vid tvåmånadersgränsen är då överlevnadsångesten så stillad som bara går, och som genom ett trollslag faller alla bitarna på plats.
Principen 2-2 alltså och STRÄVAN efter en liter sammanlagd mjölk / dygn. Det är vad din lilla behöver, inte "bara" för överlevnaden nu men för välbefinnandet
Och du lyckas säkert inte få i henne fullt så mycket redan, eller inte varje gång, men försök och försök och försök. Vid två månader ska du vara där. Och sedan står hon sig på samma liter ranson en hel månad till, oförändrat. Medan du i lugn och ro inför åttatimmarsnatt. Livet leker, eller hur
O:)
