Bråk, skrik, gråt - mycket lessen unge!

[malkon mimmil?inen]

Jag behöver lite hjälp här..
Bengan, 3,5 år, har nog äntrat senare delen av trotsåldern med dunder och brak. Han galopperade in i "kan själv" för ett par veckor sen, och nu kan han allt själv, med varierande resultat. Det Stora Nyckelbråket förekommer varje dag, som exempel, och ser ut så här: Vi kommer hem från dagis, där han är tre timmar varje dag. Så långt allt frid och fröjd, tills det är dags att låsa upp den förb.. dörren - för Bengan kan själv. Jag assisterar honom så långt det är möjligt, lyfter upp honom till lagom höjd, talar om åt vilket håll man ska vrida, osv. Till slut måste jag hjälpa till med handen om handen också, och då smäller det! BENGAN KAN SJÄÄÄÄÄLV!! Men finmotoriken är inte så pass bra att han faktiskt kan själv, och till syvende og sidst måste vi ju faktiskt in innan lillebror Sigge kokar bort och mamma kissar på sig. När han s a s har smällt proppen lyckas jag inte bryta ilskan och förtvivlan, som når höga höjder. Han skriker, gråter, försöker ibland slå mig, osv. Oftast lugnar han sig inte förrän han sitter på hallgolvet som en liten, skälvande hög. Det här kan hända med vad som helst, men jag använder Det Stora Nyckelbråket som illustration eftersom det förekommer varje dag, utan undantag.
Vad ska jag göra för att bryta innan ungen blir alldeles förtvivlad?! Jag känner att jag gör, eller inte gör, nåt som blir så tokigt, men jag vet inte vad. I övrigt är han en glad liten skit, sover om natten, äter bra, socialt delaktig. Det här tar på mig också, jag känner mig som den uslaste morsan i världshistorien.
Hjälp, någon?

[anna71]

Antagligen inte världens smartaste tips - men - måste du låsa dörren? Är du borta och hämtar så länge att någon kommer att försöka ta sig in? Jag har lämnat olåst ganska ofta.... Men det är ett säkert hus vi bor i.
Och då kan du ju låtsas att det är din son som öppnar.

hälsningar
Anna i Milano

[malkon mimmil?inen]

Vi bor inte i ett säkert område, å andra sidan har vi inget som är värt att sno, så ja, jag har provat att lämna dörren olåst. Då blev det kris för det, så han tyckte att han skulle låsa dörren först för att kunna öppna den sen.. Pojken är ju noggrann, i alla fall.
Dessutom gäller detta inte bara Det Stora Nyckelbråket, det kan vara vilken småsak som helst under dagen som leder till stora känsloutbrott. Tack för tipset ändå!

[Gäst]

Ha med dig något alldeles kolossalt viktigt som HAN ska BÄRA in åt dig! Och du assisterar genom att öppna dörren när han bär in denna oerört tunga och viktiga sak åt dig ! När han kommer in får han ställa den på plats igen. Ta något helt banalt ur prydnasskåpet eller ett paket mjölk!

Allt detta på temat "kan du?" och tacka så oerhört mycket för hjälpen!

[malkon mimmil?inen]

Det ska jag testa imorron!!
Men - förlåt, förlåt att jag tjatar - Hur gör jag för att bryta när hela stora förtvivlansvarvet har dragit igång? Jag har försökt att parera innan det bryter ut, med varierande framgång, och om det fungerar så går allt bra, men när jag misslyckas? Det här kan också hända med andra saker han kan själv, lika ofta när jag är upptagen med att byta blöja på lillen eller nåt.

[Gäst]

Om man möter det bakomliggande behovet någon annanstans (att ha kontakt, kontroll eller känna sig behövd) så behöver inte detta beteende inte dyka upp! Det är finemangen med det här sättet. Sedan så fungerar det inte alla gånger men ibland måste barn få reagera också. Ofta är det bästa att inte göra någonting alls och låta honom komma över kulmen för att sedan - under din uppmuntran - försöka igen. Se till att han lyckas i det han kan och coacha på vägen! Ingrip inte utan uppmuntra honom att försöka och se till att han lyckas!

Vad det gäller haveriet precis efter dagis så tror jag att han behöver just kontakt och känna sig behövd. Anknyta helt enkelt - efter bortavaron. Så möt det behovet direkt när ni kommer hem - börja med att få honom känna sig behövd redan på vägen in! JA, redan under hämtningen kan du plantera uppdraget! Att ta nycklarna är hans lilla sätt att visa att han behövs för er andra och så misslyckas han i sitt egna uppdrag . Se till att han lyckas och tacka för hjälpen!

[anna]

Hej!

En annan grej med nyckeln, kan också vara att ställa dit en stol, så han når, och låta honom hållas där en bra stund, alltså efter att du och lillebror gått in och kissat/tagit av er. TILL SLUT kommer han att ledsna, alt. lära sig, så han faktiskt KAN själv.

kram anna

[Lovisas mamma]

Hej Malkon!
Jag känner igen mig i din historia. Har en dotter som är 2 år och 8 månader och hon är vanligtvis en väldigt glad och social tjej som äter och sover gott. Men hon får också utbrott ibland när hon inte klarar av vissa saker. Även om jag är snabbt på plats och hjälper henne ramlar hon ofta ner i djup förtvivlan och jag känner mig som en urusel mamma. Idag när hon skulle diska en plastbytta och inte fick upp locket kastade hon sig genast skrikande på golvet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till så jag satte mig ner bredvid henne och hon kröp upp i famnen på mig och vi kramades i kanske två minuter utan att någon sa nånting. Därefter var allt frid och fröjd igen. Kanske hade jag varit så upptagen med den sociala delaktigheten under dagen att jag försummat den kroppsliga närheten som är precis lika viktig?

[annawahlgren]

Frustrationer är både nödvändiga och oundvikliga. Man kan inte, och ska inte, heltigenom skona barnen från dem (och inte sig själv heller ). Frustration ska mötas med förståelse - men sedan kommer fortsättningen Problemet måste angripas på nytt, och lösas. Frustrationen får inte bli hängande i luften, så att säga, lika lite som ett NEJ. Det måste finnas en väg ut och man får inte ge sig förrän man lyckas finna den

Så jag skulle ge lilla barnet tid. Det tar kanhända hundra år för honom ett få upp låset. Lillebror fick jag distrahera och mitt kissande fick jag sköta innan. (Eller ringa på hos grannen ) Jag skulle invänta frustrationsmorrandet/sammanbrottet och beklaga: OJ DÅ. Jag skulle objektifiera låset och angripa det gemensamt. "Vilket DUMT lås! VILL det inte?" Och ställa en uppgiven fråga: "Vad ska vi göra?" och låta barnet fundera. Avlyssna eventuellt svar. Och/eller komma med Utmaningen, när tiden var mogen: "Ska jag försöka hjälpa till, tycker du? Fast jag är inte säker på att jag kan heller, inte när det är så DÄR dumt. Ska vi försöka hjälpas åt?"

Så skulle vu lösa problemet med den omöjliga dörren tillsammans och dra våra slutsatser: "Hm, man måste tydligen TA I så HÄR... Gud, så besvärligt! Få se, kan du försöka själv?" Osv. Vi två i pakt mot dörren

Den kroppsliga närheten är fin och icke försumbar, men den öppnar inte dörren och får inte upp locket på platsbyttan. Så ta en paus, förstå barnet och sucka över frustrationen - men på't igen, tills projektet är i hamn Och så lättnad efteråt och delad glädje

[Lovisas mamma]

Tack Anna för dina kloka ord. Även om jag inte var "trådstartare" så är dina råd mycket värdefulla. Jag har haft fler incidenter liknande plastbyttan efter förra inlägget och då har definitivt inga kramar hjälpt. Nu känner jag mig stärkt att gå vidare.

[annawahlgren]

Bra, bra

Kramar är fint, skönt och nödvändigt, men det får inte sluta där

[malkon mimmil?inen]

Förb** datorstrul, ursäkta Klatchiskan.
Tack alla, tack Anna!!
Jag tror att jag har hittat vägen ut för Bengan, dvs på't igen.
Innan hela stora förtvivlansvarvet drog igång senast så gjorde vi så: dumma dörren vad dum den är! Och hjälptes åt att lirka och pilla och, hm, om du Bengan tar DÄR så håller mamma HÄR.. Jubel och lycka, Bengan fick upp låset! Nästan alldeles själv..
Det funkar också på andra situationer, det gäller bara att hinna ställa frågan innan frustrationen blir för stor.
(och mamma klädde av Sigge i trapphallen och lånade toan hos granntanten som skrattade så hon nästan kissade på sig själv när jag förklarade..)
Tack!