Envis 2-åring som säger "jag 'tämmer"

[HÖNSMAMMA]

Nu är Ms L nyss fyllda 2 år och envisare busig unge får man ju leta efter! Just nu känns det som att det är mycket jag behöver bolla med andra kloka föräldrar, och jag vet inte var jag ska börja. Råd efterlyses:

• Hur få henne att sluta skrika så fort hon vill få som hon vill?
  
  Hur få henne att att acceptera att någon annan än mamma ger henne mjölk, häller upp mjölken, ger henne mat, hjälper henne med haklappen etc? Det har pågått det senaste dryga halvåret och hon gråter frustrerat och lääänge tills mamma ger efter. Det vekrar inte som hur mycket självklar attityd eller avledning man än använder lyckas nå fram till henne...
  
  Vad göra åt hennes sk breakdowns några gånger per dag?! Eftersom hon är en sk säker sovare och sover och äter som hon ska kan jag inte skylla på det. Det verkar finnas en otrolig frustration hos henne, och jag vet inte hur vi ska nå fram för att lindra den?!

Vissa dagar bävar jag inför hennes kommande trotsålder 8-[ och känner mig som en inte alltför pedagogisk förälder. Såvitt jag kan minnas har hon alltid haft en stark egen vilja, ofta har jag känt att hon är missnöjd och frustrerad. Hon är definitivt en "match" att avleda, det krävs enormt tålamd och fantasi för att hitta avledande manövrar. Det känns som att de sällan funkar. Social delaktighet jobbar vi hårt på att variera dagarna med - hon har bland annat ansvaret att fånga alla dammråttor med handdammsugaren ;D.

Som person älskar hon att busa och skoja med "flocken" \:D/ . Hon har en otrolig integritet och tål inte när okända vidrör eller (försöker) prata med henne. Då ser hon otroligt förnärmad ut och visar en hel pantomim om hur personen ifråga har rört vid henne och hur upprörd hon själv har blivit över att någon överhuvudtaget har kunnat tro att de skulle få göra något sådant. Det krävs mycket för att få sitta i närheten av henne om man nu inte är mamma, pappa eller storebror...

Några tips, någon?! :-s
/K

[blomman]

Hej Hönsmamma!

Vilja är toppen, säger jag!! Vem vill inte att ens barn har framåtanda, initiativförmåga och eget tänkande som vuxen? Och när ska det börja om inte redan nu?

Nyss fyllda två säger du. Jag tänker, mer ansvar, mer "kan själv"!

Hur få henne att att acceptera att någon annan än mamma ger henne mjölk, häller upp mjölken, ger henne mat, hjälper henne med haklappen etc?

En tvååring kan ta mat själv, hälla upp mjölk (om inte föpackningen är helt nyöppnad, men då kan man smyga in en hjälpande hand), hon kan sköta sin haklapp och sitt ätande själv!!
Tänk på att hon är två år, "on top of the world" i sina egna ögon! OCH tvååringar KAN!!

Jag kan tänka mig att de där breakdowns:en minskar om hon får göra mer själv.
BACKA och låt henne göra själv. Hon kan lätt klä på sig (speciellt nu på sommaren), klättra in i bilen själv, ta på sig bältet själv, äta själv, ta av och på blöja själv (om hon har det)...
Kanalisera hennes vilja till att vilja kunna själv, det vinner ni alla på. Eftersom hon är i en ålder då man tror att man kan allt, så ska man få göra själv.
Anser jag.

Hon har en otrolig integritet och tål inte när okända vidrör eller (försöker) prata med henne.

Återigen, så ser jag det här som något positivt! Integritet är något bra och jag förstår henne fullt ut, jag gillar inte heller att okända vidrör mig hursomhelst. Jag skulle inte göra ett dyft åt det här, utan bara vänta och se. Förmodligen går det "över" en del om hon får utrymme att vara den hon är.

Hm, undrar om du egentligen fick några svar av mig..
Kram Blomman

[Emma80]

Hej Hönsmamma! Hade kunnat vara jag som skrev det inlägget, de senaste dagarna har en frustration utan dess like visat sig hos oss. Han har helt hakat upp sig på att han vill köra bilen för han fick sitta med Micke och styra på landet. Efter det är det stort drama varje gång vi går förbi bilen. Jag tror verkligen det har att göra med att delaktigheten slarvas med under semestertider så jag ska jobba med det och klura ut nya utmaningar. Jag har nog räknat med att 2-årsåldern ska vara en sån guldtid att jag blev lite tagen på sängen, men jag kopplar det helt till mig och min (icke-)ork.

Kram Emma

[mammaigen]

Jag instämmer med föregående talare...hade kunnat skrivit hönsmammas inlägg själv till punkt och pricka.
Å varför hittade jag hit, jo för att vi liksom du skulle vilja utbyta lite erfarenheter och fylla på verktygslådan för det är glest mellan verktygen just nu.

Lilla A fyller 2 år på söndag, hon sover gott och äter bra. Är på gott humör mestadelen av tiden. Däremot har det de senaste månaden börjat att smyga sig in en stark övertro på sig själv med en lika stark frustration när det inte är ok att gå "fälv" längs landsvägen till grannen eller leda hästen "fälv" till hagen och andra utan tvekan ogenomförbara önskemål. Att avleda är en bragd att klara och ibland går det bara inte.

Hon hjälper till med det mesta dagarna lång men som sagt känns det som en frustration som måste gås igenom på något sätt.

Vet inte om jag tänker rätt eller handlar så lämpligt men när det är ogenomförbara "kan själv" som inte kan förklaras eller avledas så handleder jag henne mot hennes vilja och utan krussiduller gör vi vad som måste göras. Hon blir förkrossat ledsen eller arg som ett bi vilket vi bekräftar och möter med ett ok att bli ledsen eller arg, efter en ganska kort stund kan man strålande glad föreslå något man behöver hjälp med och då är hon alltid på hugget inför någon ny lämplig uppgift och allt groll är lagt åt sidan.

Däremot har jag insett att vi väger våra bataljer på guldvåg, vi gör det som måste göras endast när det är fara för eget eller annans liv och lem eller att skydda värefulla föremål.

Men som sagt fler verktyg tages tacksamt emot

[Susanne*]

Hej du
Tänk att Ms L blivit så stor. Och tänk att hon är jämnårig med min lille skrutt. När vi träffades så var ju min minste flera månader äldre - så det kändes stor skillnad. Kommer ihåg henne (och dig ) gör jag dock mer än väl.

Och att de är jämnåriga märker jag också på vad du skriver. Raringar. Här är en annan pågående tråd i ämnet.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 08&start=0

Det är lite åldersskillnad men rent tankemässigt så är det ändå mycket samma. Från att ha varit en liten människa som "vi" gärna fixat och donat med och, till viss del, kunnat styra över, så kommer det en tid när de tar sig sin rättmätiga plats på annat sätt. Än mer om man inte låtit dem göra det tidigare (inte sagt att du inte har det). De kan mycket, förstår mycket men kan ändå ganska lite om den stora världen. Det kräver dock finkänslighet och förståelse...samt tålamod och saklig hantering när det krävs.

Tycker mammaigen beskriver det väl:

Vet inte om jag tänker rätt eller handlar så lämpligt men när det är ogenomförbara "kan själv" som inte kan förklaras eller avledas så handleder jag henne mot hennes vilja och utan krussiduller gör vi vad som måste göras. Hon blir förkrossat ledsen eller arg som ett bi vilket vi bekräftar och möter med ett ok att bli ledsen eller arg, efter en ganska kort stund kan man strålande glad föreslå något man behöver hjälp med och då är hon alltid på hugget inför någon ny lämplig uppgift och allt groll är lagt åt sidan.

Däremot har jag insett att vi väger våra bataljer på guldvåg, vi gör det som måste göras endast när det är fara för eget eller annans liv och lem eller att skydda värefulla föremål.

Kram
Susanne

[HÖNSMAMMA]

Tack alla! Skönt också att höra att man inte är helt ensam.. 8)

Jo, det är nog dags att låta henne göra alltmer själv. Även om jag tycker att vi är väldigt "tillåtande" och uppmuntrande.

Jag blev nog samtidigt tagen på sängen, precis som du Emma, med tanke på att storebrors 2-årsperiod var hur solig som helst. Jag vet, man ska inte jämföra men det är bara att konstatera att de är så olika som individer. Hon är en riktig drama-queen med snabba svängningar från stor lycka till stor sorg .

Förutom hennes frustrationer och högljudda missnöje har Ms L en benägenhet att få för sig att jag ska bära henne överallt. Det började med att hon skulle bäras i trappan, sedan ska hon bäras både hit och dit. Jag försöker prata om att hon har ben och fötter och fundera högt vad man gör med dem . Och till saken hör att det är bara mamma som får "bäjja" - ingen annan. Om jag inte hade gått igenom en trotsperiod med storebror hade jag nog lätt förletts att tro att hon var på väg in i den. Men jag vet ju som sagt att detta inte är något ens i närheten av trots.

Hennes integritet har hon visst fått av mig enligt min mor... . Så självklart är det en föredömlig egenskap!

Då kör vi med följande verktyg:
Ännu mera göra själv plus bekräftelse.
Ännu mer social delaktighet, (hur nu det ska vara möjligt? Men å andra sidan finns det ju mer och mer hon kan själv

Något mer att tänka på?

Kram,
/Kristiina

[Jannika]

Hej mammaigen!

Hade bara en liten fundering om hästeriet. Kan inte lilla fröken få ett eget grimskaft som hon håller och så går mamma med ett diskret eget grimskaft lite osynligt på andra sidan hästen. Då är det ju nästan fälv. Speciellt om man annonserar det i stor stil kompisar emellan. En konflikt mindre kanske?

Jannika, själv hästtokig som liten

[mammaigen]

Hej mammaigen!

Hade bara en liten fundering om hästeriet. Kan inte lilla fröken få ett eget grimskaft som hon håller och så går mamma med ett diskret eget grimskaft lite osynligt på andra sidan hästen. Då är det ju nästan fälv. Speciellt om man annonserar det i stor stil kompisar emellan. En konflikt mindre kanske?

Jannika, själv hästtokig som liten

Jannika så gulligt tänkt av dig
Vi bor på en hästgård och har dagarna fulla av bestyr och den lilla fröken är mer än hästtokig, hon leder, rider, borstar och för det mesta "fälv".
Vi har kört konceptet tillsammans, hjälpas åt, tur jag har dig.... under stor del av försommaren och det känns som hon kommit till nästa fas som indikerar behöver inte dig, kan "fälv" med nästan allt och ibland när vi leder de hästar som inte är mogen att ha en 2 åring för nära även om jag går på andra sidan så har vi hittills lyckats styra upp det med att hon kan gå före och öppna boxdörren....å tur jag har dig med så du kan lägga fram hö... etc men ibland står vi inför fakta..... hästen är farlig och inför henne så ojjar vi oss över en sån ohyfsad häst som inte kan sköta sig så mamma måste leda... Ibland går det kämpefint och ibland låser hon sig med att HON KAN "FÄLV" och då skrider vi till fakta, du får bli ledsen / arg det är ok men jag leder hästen.

MEN det har hänt en annan spännande sak.
Hon har pratat ganska mycket men haft svårt att hitta alla ord och sätta ihop dom till meningar, typ pratat med två högst tre ord tillsammans. Vi har sett att även det gjort henne frustrerad. För två dagar sedan kopplade den hjärncell som legat och laddat sig vilket medförde att hon i stort sett från ena timmen till den andra nu kunde sätta ihop både fem och sju ord, ända upp till åtta ord vid ett tillfälle. Efter en dagen har orden och meningarna runnit ur henne som vatten, vilket naturligvis skaver i mammors öron men samtidigt gör lilla A mycket mer tillfreds och kommunikativ. Kan "fälv" har nu fått syskonord som -A kan "fälv" mamma "lälpa" (hjälpa) lite bala nu då. Så kan vi plötsligt förhandla med hjälp av orden.....

Stunden är underbar och ögonblicket guld

[Ewa]

:thumbsup:

[Jannika]

Aha, jag tänkte att det nog hade med själva svårighetsgraden på hästen att göra ja. Ord är bra, speciellt när man får respons.

Kram Jannika