Hej,
Vi har två frågor om hur vi bäst bemöter vår fina, intensiva och lätt trotsande treåring:
1. Han har fått hack i skivan.
Varje ord från någon vuxen möts ofelbart med ett "vad sa du?". Vi tolkade det från början som en utveckling av hans gamla standardfråga "varför?". Vi trodde att han helt enkelt inte riktigt förstod och ville att vi skulle utveckla och/eller förklara vad vi menade. Vi tyckte inte riktigt att han lyssnade på svaren och det började gå upp för oss att det kunde vara trots med i bilden.
Men nu har det gått så långt att vi på allvar tror att han har fått en vaxpropp (ska på återkoll för öroninflammation om ett par veckor så då får vi svar på det). Det som talar mot vaxproppen är att han inte verkar ha några större problem att höra ord som glass, godis och film.
Hittills har vi upprepat våra svar för att han ska höra vad vi säger, vilket bara möts av nya "vad sa du?" Ibland frågar vi tillbaka, "ja, vad sa jag?", då svarar han oftast "ja?" och vi kommer ingenstans...
Hur bemöter vi allt detta "vad sa du" bäst?
2. Vår andra fråga rör känsligheten för att bli tillsagd. Han blir väldigt ledsen så fort någon säger något som kan tolkas som tillsägelse. Tex "akta så att du inte ramlar av stolen när du ställer dig upp på den" eller "var försiktig med den så att den inte går sönder". Då kommer underläppen fram och han säger "jag blir ledsen när ... säger till mig". Oftast hjälper då inte förklaring om att det sades av välvilja, eller att saken ifråga lätt går sönder. Avledning funkar om man kommer på något bra i stunden.
Jag tycker det är svårt att veta hur mycket av detta som är uttryck för trots. Vi har paktat mycket tidigare om att det är dumt när vuxna säger till om saker i för starka ordalag och att man kan bli ledsen då. Det kan ju ha blivit en knapp att trycka på för att få fram en reaktion från oss. Samtidigt vill vi ju verkligen inte nonchalera om han blir ledsen...
Några tips om hur vi hanterar detta konstruktivt?
Tack på förhand!
Vad sa du?
Vad sa du?
Mamma till finaste killarna födda april 06 och januari 08.
1. 
Igenkänningens glädje! Jag har själv en 3-åring och: "Vad ha du?" tillhör inventarierna. Jag ser det inte alls som trots. Ofta är det slentrianmässigt, hon bara säger det oavsett vad, oftast är hon för upptagen med något annat och har inte lyssnat, ibland är det på samma tema som "varför då?". Som med fördel kan bollas tillbaka till liten ärta. "Ja, vad SA jag 
:-k 
Vet du - jag har alldeles glömt bort vad jag sa... vad tror DU jag sa?" Kan ge upphov till många intressanta och lärorika insikter, vill jag lova, om man bara är tillräckligt villrådig, glömsk och allmänt hjälplöst i behov av en lite övervuxen kung av tillvaron som kan rädda livet på en. Om du är med på vad jag menar. En tråd på delvis annat tema, men där råden, och BB-kapitlet, kan tillämpas även här:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=10481
2. Ja, jag tillhör nu inte skaran av folk som tycker att "säga till" är så värst konstruktivt. Jag "visar" hellre "till". Men det är ju tämligen utbrett i samhället att just "säga till", särskilt "på skarpen". Och ungar ska inte ta åt sig, inte känna sig förödmjukade eller, ännu värre, förnedrade. Ungar ska lära sig att "ta en tillsägning". Tja, kan man ju tycka. Men jag vet inte om man nödvändigtvis måste skriva under på alla dåliga överenskommelser ute i samhället. En del kan man faktiskt ifrågasätta och nonchalera... Och man kan se till att vara där - och förekomma, och vägleda barnen vidare - eller rädda situationen en smula, när någon "sagt till".
Som i exemplet med saken som kan gå sönder. Har väl ärtan hört att ingen säger så när någon vuxen ska undersöka prylen ifråga. Eller prylar överhuvud taget. Men när ärtan vill undersöka, så dyker det där AKTA!!!! upp i tid och otid. Klart man kan känna sig förebrådd i förväg - och hur kul är det. Kan man ju förstå, alldeles utmärkt, tycker jag. Så om man då själv hoppar in och VISAR: "Titta, en sådan ömtålig x, då får man hålla den med mjuuuka händer. Visst är den fin?!" Och så dela undersökningen tillsammans med ärtan. Så kan den vuxne som tycker att orden ska förslå bättre, känna sig lugnt förvissad om att det inte är någon fara på taket. Är du med? Så gör jag för det mesta, dvs går in själv, och tar över. För att jag tycker det är så trist allmän syn på vad barnafostran ska bestå av. Och för att den synen oftast består i att hindra upptäckarlustan, ivern att lära sig, att ta sig framåt, att växa. Och det blir ingen glad av. Och så länge man kan hålla världen god, tycker jag man kan bjussa på att göra det också.
Ibland är man dock inte där i tid, och eländessituationen kan inte räddas. Och då tycker jag paktning och avledning är det bästa. Dela eländet - berätta om hur förfärligt trist du själv tycker det är när någon misstror en om att kunna något, och när ni delat eländet en smula kan man gå och undersöka något annat tillsammans.
Min lilla ärta, som får både en och två förmaningar av den äldre generationer ibland är av den lite starkare sorten. Storms off in a huff och tvärgråter argt och högt för att hon misstros så. Men kommer tillbaka fast beslutsam om att minsann inte låta sig sättas på. Jag försöker, så gott jag kan, visa den äldre generationen på andra sätt att hantera undersökningsivern. Lyckas korta stunder, sedan behövs nya påminnelser. Men min stora var en känslig liten ärta, som din, och där darrade underläppen och hela han tyckte tillvaron rämnade av samma behandling. Så där krävdes mer aktivitet från min sida i att skydda, att stötta, att övervaka.
Får mig att tänka på en annan gammal tråd, för lite tankar kring vår roll, som föräldrar med små känsliga raringar:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11420
För övrigt tycker jag kapitlet om de olika personligheterna i BB är väldigt upplysande! Och roliga att läsa, just för att man känner igen så mycket
Kram Ewa
Igenkänningens glädje! Jag har själv en 3-åring och: "Vad ha du?" tillhör inventarierna. Jag ser det inte alls som trots. Ofta är det slentrianmässigt, hon bara säger det oavsett vad, oftast är hon för upptagen med något annat och har inte lyssnat, ibland är det på samma tema som "varför då?". Som med fördel kan bollas tillbaka till liten ärta. "Ja, vad SA jag :-k Vet du - jag har alldeles glömt bort vad jag sa... vad tror DU jag sa?" Kan ge upphov till många intressanta och lärorika insikter, vill jag lova, om man bara är tillräckligt villrådig, glömsk och allmänt hjälplöst i behov av en lite övervuxen kung av tillvaron som kan rädda livet på en. Om du är med på vad jag menar. En tråd på delvis annat tema, men där råden, och BB-kapitlet, kan tillämpas även här:http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=10481
2. Ja, jag tillhör nu inte skaran av folk som tycker att "säga till" är så värst konstruktivt. Jag "visar" hellre "till". Men det är ju tämligen utbrett i samhället att just "säga till", särskilt "på skarpen". Och ungar ska inte ta åt sig, inte känna sig förödmjukade eller, ännu värre, förnedrade. Ungar ska lära sig att "ta en tillsägning". Tja, kan man ju tycka. Men jag vet inte om man nödvändigtvis måste skriva under på alla dåliga överenskommelser ute i samhället. En del kan man faktiskt ifrågasätta och nonchalera... Och man kan se till att vara där - och förekomma, och vägleda barnen vidare - eller rädda situationen en smula, när någon "sagt till".
Som i exemplet med saken som kan gå sönder. Har väl ärtan hört att ingen säger så när någon vuxen ska undersöka prylen ifråga. Eller prylar överhuvud taget. Men när ärtan vill undersöka, så dyker det där AKTA!!!! upp i tid och otid. Klart man kan känna sig förebrådd i förväg - och hur kul är det. Kan man ju förstå, alldeles utmärkt, tycker jag. Så om man då själv hoppar in och VISAR: "Titta, en sådan ömtålig x, då får man hålla den med mjuuuka händer. Visst är den fin?!" Och så dela undersökningen tillsammans med ärtan. Så kan den vuxne som tycker att orden ska förslå bättre, känna sig lugnt förvissad om att det inte är någon fara på taket. Är du med? Så gör jag för det mesta, dvs går in själv, och tar över. För att jag tycker det är så trist allmän syn på vad barnafostran ska bestå av. Och för att den synen oftast består i att hindra upptäckarlustan, ivern att lära sig, att ta sig framåt, att växa. Och det blir ingen glad av. Och så länge man kan hålla världen god, tycker jag man kan bjussa på att göra det också.
Ibland är man dock inte där i tid, och eländessituationen kan inte räddas. Och då tycker jag paktning och avledning är det bästa. Dela eländet - berätta om hur förfärligt trist du själv tycker det är när någon misstror en om att kunna något, och när ni delat eländet en smula kan man gå och undersöka något annat tillsammans.
Min lilla ärta, som får både en och två förmaningar av den äldre generationer ibland är av den lite starkare sorten. Storms off in a huff och tvärgråter argt och högt för att hon misstros så. Men kommer tillbaka fast beslutsam om att minsann inte låta sig sättas på. Jag försöker, så gott jag kan, visa den äldre generationen på andra sätt att hantera undersökningsivern. Lyckas korta stunder, sedan behövs nya påminnelser. Men min stora var en känslig liten ärta, som din, och där darrade underläppen och hela han tyckte tillvaron rämnade av samma behandling. Så där krävdes mer aktivitet från min sida i att skydda, att stötta, att övervaka.
Får mig att tänka på en annan gammal tråd, för lite tankar kring vår roll, som föräldrar med små känsliga raringar:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11420
För övrigt tycker jag kapitlet om de olika personligheterna i BB är väldigt upplysande! Och roliga att läsa, just för att man känner igen så mycket
Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Hej!
Jag bara MÅSTE gå in här.
Det som KajsaK skriver under punkt 1 kunde ha skrivits om min stora son.
Mitt i prick!
Hela tiden "varför?" och "vad sa du?" lika "naturligt" eller snabbt kanske, som han andas.
Jag ska läsa trådarna Ewa tipsar om.
En fråga: när han säger "varför" men nästan utan att märka det själv, det liksom bara ploppar ut, för man ignorera då?
/Umm Musab
Jag bara MÅSTE gå in här.
Det som KajsaK skriver under punkt 1 kunde ha skrivits om min stora son.
Mitt i prick!
Hela tiden "varför?" och "vad sa du?" lika "naturligt" eller snabbt kanske, som han andas.
Jag ska läsa trådarna Ewa tipsar om.
En fråga: när han säger "varför" men nästan utan att märka det själv, det liksom bara ploppar ut, för man ignorera då?
/Umm Musab
Storebror 060410 kurad jan 2009 Lillebror 071112 kurad okt 2008 Lillasyster 100129 kurad aug 2010 Bebis Liten 110713Ewa, Ewa, du är bara för UNDERBAR!!!Ewa skrev:
Ja, jag tillhör nu inte skaran av folk som tycker att "säga till" är så värst konstruktivt. Jag "visar" hellre "till". Men det är ju tämligen utbrett i samhället att just "säga till", särskilt "på skarpen". Och ungar ska inte ta åt sig, inte känna sig förödmjukade eller, ännu värre, förnedrade. Ungar ska lära sig att "ta en tillsägning". Tja, kan man ju tycka. Men jag vet inte om man nödvändigtvis måste skriva under på alla dåliga överenskommelser ute i samhället. En del kan man faktiskt ifrågasätta och nonchalera... Och man kan se till att vara där - och förekomma, och vägleda barnen vidare - eller rädda situationen en smula, när någon "sagt till".
Som i exemplet med saken som kan gå sönder. Har väl ärtan hört att ingen säger så när någon vuxen ska undersöka prylen ifråga. Eller prylar överhuvud taget. Men när ärtan vill undersöka, så dyker det där AKTA!!!! upp i tid och otid. Klart man kan känna sig förebrådd i förväg - och hur kul är det. Kan man ju förstå, alldeles utmärkt, tycker jag. Så om man då själv hoppar in och VISAR: "Titta, en sådan ömtålig x, då får man hålla den med mjuuuka händer. Visst är den fin?!" Och så dela undersökningen tillsammans med ärtan. Så kan den vuxne som tycker att orden ska förslå bättre, känna sig lugnt förvissad om att det inte är någon fara på taket. Är du med? Så gör jag för det mesta, dvs går in själv, och tar över. För att jag tycker det är så trist allmän syn på vad barnafostran ska bestå av. Och för att den synen oftast består i att hindra upptäckarlustan, ivern att lära sig, att ta sig framåt, att växa. Och det blir ingen glad av. Och så länge man kan hålla världen god, tycker jag man kan bjussa på att göra det också.
Det här är så bra formulerat, så klockrent, ALLA borde läsa det!!
Jag vill pytsa in det på min blogg, så att några fler läser det, får jag det?
Kram!
Stort tack Ewa. Dina svar får mig alltid att tänka till och komma ihåg varför jag fastat för BB:s syn på barn- och barnuppfostran från början!
Som vanligt, höll jag på att säga, så verkar ett beteende avta så fort jag sätter ord på det ordentligt.. Helt plötsligt bara en vända "vad sa du" per sagd mening och mycket bättre hörsel
Det har också börjat funka att fråga tillbaka (antagligen för att jag gör det med mer övertygelse nu). Pappan och mamman har haft lite väl mycket i sina huvuden på sistone med husköp och det ena med det tredje, då är man ju inte den bästa lyssnaren heller, det märks direkt när det lugnar ner sig lite att allt med barnen blir lättare igen.
Jaa, det här med känsligheten... jag blir inte riktigt klok på lillbus personlighet, han har definitivt en känslig sida men är också väldigt självständig och enveten. Men känslig sida har han som sagt.
Jag är helt och hållet med på att man vill visa och lära istället för förmana och "säga till", och när jag tänker efter så blir han sällan ledsen pga något jag sagt. Det är tyvärr mest mor- och farföräldrar eller andra vuxna.
Jag kommer faktiskt ihåg tråden om bemötandet av känsliga, läste den då mest för att jag själv tillhör den sorten, men tänkte då att den inte riktigt berör lillbus i alla fall. Men delar av det gör nog det ändå, inser jag nu. Någon skrev i den tråden att bekräftelse av att det är okej att bli ledsen är viktigt - precis så kommer jag också ihåg det från min barndom. Jag hade nog varit betjänt av mer rak bekräftelse utan överslätningar, att få veta att det inte var jag som var fel eller konstig som blev ledsen. Det kanske är där jag kan förbättra bemötandet också, att inte försöka förklara och försvara så mycket utan bara kort och gott förmedla att reaktionen är okej men inte så mycket mer än det.
Nu ska jag gå och leta fram BB och läsa om avsnittet om personligheter!
Kram,
Som vanligt, höll jag på att säga, så verkar ett beteende avta så fort jag sätter ord på det ordentligt.. Helt plötsligt bara en vända "vad sa du" per sagd mening och mycket bättre hörsel
Det har också börjat funka att fråga tillbaka (antagligen för att jag gör det med mer övertygelse nu). Pappan och mamman har haft lite väl mycket i sina huvuden på sistone med husköp och det ena med det tredje, då är man ju inte den bästa lyssnaren heller, det märks direkt när det lugnar ner sig lite att allt med barnen blir lättare igen.
Jaa, det här med känsligheten... jag blir inte riktigt klok på lillbus personlighet, han har definitivt en känslig sida men är också väldigt självständig och enveten. Men känslig sida har han som sagt.
Jag är helt och hållet med på att man vill visa och lära istället för förmana och "säga till", och när jag tänker efter så blir han sällan ledsen pga något jag sagt. Det är tyvärr mest mor- och farföräldrar eller andra vuxna.
Jag kommer faktiskt ihåg tråden om bemötandet av känsliga, läste den då mest för att jag själv tillhör den sorten, men tänkte då att den inte riktigt berör lillbus i alla fall. Men delar av det gör nog det ändå, inser jag nu. Någon skrev i den tråden att bekräftelse av att det är okej att bli ledsen är viktigt - precis så kommer jag också ihåg det från min barndom. Jag hade nog varit betjänt av mer rak bekräftelse utan överslätningar, att få veta att det inte var jag som var fel eller konstig som blev ledsen. Det kanske är där jag kan förbättra bemötandet också, att inte försöka förklara och försvara så mycket utan bara kort och gott förmedla att reaktionen är okej men inte så mycket mer än det.
Nu ska jag gå och leta fram BB och läsa om avsnittet om personligheter!
Kram,
Mamma till finaste killarna födda april 06 och januari 08.