Nu måste jag skriva av mig lite dagisklagan och be om lite konstruktiva tips här! Vår dotter har gått på dagis i ett halvår. På det stora hela har det varit bra! Vi får ofta höra att hon är så trygg och självständig. Vilket vi tolkar som att hon trivs där och är avslappnad. Frågar man så gillar hon fröknarna och kompisarna.
Jag har dock några hang-ups. Främst rör det sovisen, som har varit problemfri ända tills för en dryg månad sen, då dagiset plötsligt ändrade mat- och sovistiden med en hel timme. De flyttades fram en timme utan vår vetskap. Ungefär samtidigt märkte vi snarare att hennes egna rytm mellan morgonvaket och sovisen snarare blev längre. Vi drog ner nattsömnen lite så att hon nu sover ca 11 h istället för 12.
Oftast ligger vår dotter nu i en timme i vagnen och snackar, sjunger och sparkar. Iband ligger hon så i två timmar. Till slut tar personalen upp henne. Deras slutsats är att hon inte behöver sova så mycket som hon gör.
Jag har föreslagit att hon kan få vara vaken lite längre, att de lägger henne senare, de vill att hon ska sova mindre eller inte alls.
Idag sa jag då ämnet dök upp igen att jag kände en viss press från dem om att hon skulle sova mindre. Men att vi redan har minskat den totala sovmängden och inte vill dra ned den mer. Den fröken jag talade med föreslog t om att hon skulle sluta sova middag helt. Jag sa att vi inte vill det och att det är vi som är hennes föräldrar.
Jag känner att deras fokus är att det ska vara smidigt. Lätt att lägga (som hon var förut). Men hon är inte trött på samma sätt som hennes kompisar som somnar över lunchtallriken.
Idag har hon inte sovit middag alls och på em/kvällen har hon ju varit utom sig av trötthet! Allt liksom låser sig, hon vill men vill inget - inte ens sova.
Det är ett kooperativ så vi föräldrar är där ibland på dagarna och jobbar. När jag har varit där är jag alltid deprimerad efteråt över att tillvaron är så meningslös. Barnen leker. Och det är kul, men de är inte delaktiga i nåt. Inte plocka fram, duka, inte duka av. Flera av treåringarna utmanas inte till att skära maten själva, klä på sig själva osv. Istället pratas det, mals på i den där övertalande, pedagogiska tonen "kläder måste man ha, alla har kläder, alla ska gå ut, annars kan vi inte gå ut..."
En dag ramlade hon framåtstupa på en klippa och skrubbade upp ansiktet riktigt rejält. Hon somnade på vägen tillbaka till dagis i vagnen. Personalen ringde inte ens oss! När jag hämtade henne hade hon fortfrande färskt blod i stora delar av ansiktet. Jag blev lite chockad och sa inte så mycket. Vi skulle direkt till mormor som fyllde år, så det hade varit extra bra att veta att hon ramlat så hårt. På kvällen började hon kräkas och vi tillbringade natten på sjukhus. Förmodligen var det bara kräksjuka men det visste vi ju inte då (det var två till på dagis som var sjuka samma natt). Efteråt har jag däremot pratat med dem, så nästa gång ringer de nog.
Jag hör att jag öser ur mig klagan, men min tanke är snarare att samla mig med mer saklig kritik. Långt blev det också. Det som känns jobbigt är att det är så upprepat många gånger som de tar upp "sova mindre" som lösningen. Varför lyssnar man inte om en förälder upprepar att vi inte vill det? Eller ka hon sova ännu mindre? Nu är det 12,5 h inkl sovisen om den sköts hemma... jag tycker snarare att det är på gränsen till för lite.