Missnöjd och fustrerad ettåring...

[Klara]

Hej! Jag hittade till Anna Wahlgren och Barnaboken genom en diskussion i ett AP- forum för några månader sedan. Fram tills dess hade jag burit och matat och gråtit mig genom nätterna och hela familjen höll på att haverera. Nu läste jag på allt om shn-kuren och det tog inte mer än fjorton dagar så sov sonen hela nätter och har så gjort varje natt sedan dess. Även dagarna fungerar jättebra med mat och sömn. Jag var nog en ganska misslyckad AP- mamma som inte riktigt trodde på vad jag gjorde och när jag väl hittade det som kändes rätt för just oss föll det mesta snabbt på plats och jag är så oerhört tacksam för att vi nu får sova allihop. Och kanske mest tacksam för alla kvällstimmar som plötsligt bara blev vuxentid igen!

Men det kvarstår problem. Min lille H är nu alldeles snart ett år gammal och redan från början har han varit oerhört intensiv och varit svår att trösta och ge lugn. När han kunde börja krypa släppte frustrationen något men han är fortfarande väldigt väldigt högljudd, otålig och klängig och avståndstagande samtidigt. Jag vill poängtera att det inte ä honom jag klagar på utom på mig själv för det känns som om jag hela tiden har missat att tillgodose något väsentligt. Hos Sears hittade jag uttrycket High need children och den beskrivningen stämde verkligen in på vå situation även om råden som gavs där bara gjorde allting värre. Vi har nu fasta rutiner på dagarna, han får vara med och har sina små sysslor och leker också en del för sig själv. Ändå finns detta ständiga och intensiva missnöje med i bilden och jag försöker ignorera det och låtsas att allt är glatt och bra...men den vägen fungerar inte. Finns det någon som kan ge mig råd om hur jag ska bete mig istället? Sköterskan på bvc trodde att H känner på sig att han ska bli storebor i början av nästa år. Men dit är det ju långt och han är bara ett år! Dessutom har det varit såhär hela tiden. Är jättetacksam för råd och tips om hur jag kan göra livet enlare för pojken.

Klara

[Klara]

Nu ett par dagar har det varit värre än någonsin! Och jag håller på att helt tappa tron på mig själv som förälder. Sonen skriker i princip hela tiden och ofta över bagateller. Kanske är han helt enkelt bara väldigt högljudd oh temperamentsfull... Eller vars kommer all olycka ifrån?

Ber om ursäkt för ev stavfel. Har dyslexsi och ser inte alltid rätt när jag läser igenom.

Klara

[annawahlgren]

Kära rara, du är jätteduktig Grattis till den sköna sömnen och de goda kvällarna

Om du nu har Barnaboken, varför inte läsa på från början - "Att sköta en nyfödd" och framåt - och backa bandet, bara för att få lite perspektiv och mera glädje

Det finns så väldigt mycket skrivet här om klängighet, skrik, gap och gnäll; du kan gå via search och hitta en massa. Jag svarar dig gärna om du kommer med konkreta exempel på saker och ting

Glöm det där med BVC:s prat om syskonsvartsjuka, milde himmel, det finns ju bara inte på kartan, ännu (Om "annekteringen" sedan - läs i Barnboken på Syskon )

Allmänt kan jag bara säga att han behöver tas i bruk. Och komma ut, varje dag. I rörelsefrihet. Och ha sitt storstilade skrattet-till-go'nattet.

En ettåring ska njuta DET GODA LIVET. Skriv mer

[Klara]

Tack för svar

När jag nu tänker efter tror jag att ett stort fel har varit att jag inte riktigt tagit till mig att min lille inte är så liten längre. Allt var ganska harmoniskt precis när vi kurat men sedan har jag nog fortsatt att behandla honom som den åtta-niomånaders som han var då- sitta bredvid och hålla i saker istället för att verkligen vara delaktig, vara ute i vagn men inte få härja runt särskilt mycket på egna knän osv

Tycker att det är lite svårt att hitta bra uppgifter åt honom. På köksbänken törs jag verkligen inte låta honom sitta och i matstolen når han ju inte riktgt fram. Jag får nog tänka om här ordentligt men skulle vara jättetacksam för tips om sysslor till en liten långarmad vilding.

För en vecka sen började vi md ensamlek och är rean uppe i en mycket uppskattad halvtimme, så hans tålamod finns ju där ändå. Men en av sakerna som är jobbiga är att jag inte kan syssla med något alls härhemma utan att han gnäller och skriker- och han slår ifrån sig om jag försöker ta upp honom och han vill inte heller vara med och jobba med vad det nu kan vara. Och när skrikandet väl har börjat är det som att dt inte går att få stopp på... Han tröttnar även på det mesta ganska snart och börjar då skrika upp sig omgående och han har röstresurser som jag tycker är lite svåra att hantera bland andra människor, och samtidigt vill jag ju inte hålla på och tysta och säga till hela tiden. Vilket förövrigt inte ens hjälper. Men jag märker att en del bekanta ser honom som enbart jobbig och härjig och jag vill inte att det ska vara så...för samtidigt har han redan en helt underbar humor och är duktig på så mycket. Hur gör man för att allt ska fungera på ett lugnare och gladare vis?

Klara

[Stockholmsmor]

Hej.
En tanke vad gäller köksbänken. Jag brukar låta vår dotter stå på en köksstol vid diskbänken, då når hon perfekt till vatttnet och disken. Jätteuppskattat. Numera står hon och hojtar och drar i byxbenen så fort jag står vid bänken, och blir helnöjd när hon kommer upp på stolen. Gör så även när vi skär grönsaker och så. Man får ju passa så hon inte trampar vid sidan om av stolen, men det har gått hittills.
Hon har nyligen börjat förstå det här med tvättmaskinen. Får sätta på, öppna och plocka ur tvätt. Kul!
På kvällen hjälper hon till och vispar vällingen i bunken. (jag gör 300ml, och då ryms det inte att skaka i flaskan direkt, därav vispningen.) Det gillar hon jättemycket.
Sätta på micron i största allmänhet. Plocka fram saker vi ska ha ur kylskåpet.
Då och då sitter hon i barnstolen vid handfatet med kranen på, så hon kan sitta där och pula en stund. Det är väl ingen syssla egentligen, men en rolig vattenlekstund.

Ute får hon krypa klättra ute i stort sett varsom. Skitig blir hon ju helt klart eftersom hon inte kan gå, men ja, vad gör man? Upptäckarglädjen finns ju där ändå, och det är ju så kul att se henne sticka iväg på alla fyra!

[ladyline]

Vi brukar låta vår knodd på 11 månader stå på köksstolen också och han tycker att det är superkul att diska (han har fått en egen diskborste...). Tömma tvättmaskinen och sortera tvätt funkar också bra och häromdagen prövade vi att baka tillsammans (han fick egen deg som han knådade och tuggade på förtjust). Annars kanske du ska fundera över alla småsaker där det går att skapa delaktighet? Öppna och stänga dörrar, tända och släcka lampor, räcka över saker etc.

Vad gäller hans frustration, har du prövat att bara sätta dig lugnt bredvid och vänta på att han visar vad han vill? Det har funkat väldigt bra här hemma.

[Klara]

Tack, Stockolmsmor och ladyline för jättebra tips!

Han står ännu inte helt stadigt men jag antar att det går att köksstolsparera honom ändå. Vi ska ägna oss åt både det och golvliv imorgon

Klara

[kokos]

Förutom tidigare tips är detta vår sons favoritsysselsättningar:

• Dammsuga
  "Moppa" golvet (han har en egen riktig mopp i miniformat som han har använt från han kunde krypa)
  Torka av barnstolen och matbordet (man får lyfta upp och hjälpa lite)
  Duka fram (hålla i bestick, muggar mm och lägga ner dem)
  "Langa" tvätten från tvättkorgen när de ska hängas
  Röra om i grytorna med min hand ovanpå hans
  Sopa (nu när han kan gå är sopen och sopskyffeln jätteskojiga)
  Diska: han sitter i ena diskhon och vi diskar i den andra
  Plocka undan sina leksaker innan nattinatti

Lillkillen är ett MYCKET livligt barn. Han är sprallig och härlig och vi får vara med och hålla koll för han är ivrig och har ett enormt självförtroende - därmed har han lite svårt att se sina begränsningar. Därför har vi fått vara lite försiktiga med att ställa honom på stolar och sånt. Nu börjar han behärska det. Han mår väldigt bra av att hjälpa till, nu tar han egna initiativ. Idag gick han till städskåpet och ville ha hjälp med att ta fram dammsugaren. Sen lekte han harmoniskt alldeles själv en lång stund efteråt, det är så härligt att se.

Det märks direkt när vi "slarvar" med sociala delaktigheten. Då blir han rastlös, klängig, gnällig och oharmonisk. Fem/tio minuter som hjälpreda och han blir en ny person. Han får mycket mer social delaktighet än det AW rekommenderar, faktum är att han är med oss och får hjälpa till med i stort sett allt vi gör. Han får bära nåt från bilen eller lägga på varor i kassan. Släcka, tända, vrida om nyckeln i dörren.

Kan tillägga att hans finmotorik är enastående och att han lätt äter soppa med sked. (Märks det att jag är en stolt mor? )

[Klara]

Tack kokos

Nu har bandet backats och jag tänkte skriva att vi håller på att få en helt ny kille härhemma. Men jag tror att det snarare är så att hans mamma bemöter honom på ett helt annat sätt. Sitt temperament har han ju kvar och det innehåller ju också en hel del stora skratt. Han får krypa av sig ordentligt ute ett pass varje dag och har en halvtimmes schemalagd delaktighet+ att han hjälper till med småsaker hela tiden. Hjälp, vad han kan egentligen som man innan gjort helt automatiskt själv! Båda är vi glada och lugnare redan så jag tänker fortsätta på den här vägen.

Har en liten sömnfråga också. Lilleman sover nu ungefär en halvtimme vid halvtio på förmiddagen och sen har han sin långa middagssömn mellan 13-15. Natt: 19-07. Ska jag vänta tills han själv gör sig av med förmiddagsluren eller är det bättre att förekomma honom? Tänkte sen bara ha en lur mellan 12-14 kvar, dock känns det lite tidigt trots att han kanske är gammal nog.

Klara

[/LO]

Hej Klara
Underbar läsning. Härligt att ni har kommit så långt, både med sömn och delaktighet.
Jag lät den korta luren vara kvar tills Vera inte sov alls. Det var flera gånger som jag hörde henne prata för sig själv och då hämtade jag henne efter 20 minuter. Men så sov hon ett par dagar (alltså 20 minuter per dag ). När hon inte sovit alls på fem-sex dagar så lät jag bli att lägga henne.

Andra vet jag tar bort luren när de helt enkelt bestämmer sig för det.

/LO