Hallå! Tänkte tipsa om en jättebra bok om ovanstående ämne: Så blev jag till av Katerina Janouch och Mervi Lindman. Vi har haft den liggande på ett hemligt ställe ett tag i väntan på Frågan med stort F. Stora S frågade naturligtvis någon gång när Lilla s var i magen hur bebisar kunde komma in i magen, men eftersom hon var så liten då så nöjde hon sig med svaret att ”när mammor och pappor tycker väldigt mycket om varandra så kan det bli så.”
Dock har hon och även Lilla s fått veta hur och var bebisarna kommer ut, och det kanske var svårt nog, kan jag tänka, men eftersom jag själv inte lider av förlossningsrädsla, utan tvärtom (åtminstone andra gången) tycker att det är bland det underbaraste jag gjort, så tror jag att jag har kunnat förmedla en ganska positiv känsla av att föda barn. Man vill ju inte skrämmas.
Skrämd eller nåt sånt vet jag att jag blev som barn när jag sent omsider fick veta hur det går till. Det var nog genom tidningen Kamratposten tror jag. Och av lågstadiefröken. Min mamma var inte så bra på det där med intima saker. Och jag har alltid tänkt och hoppats att jag skulle fixa det bättre gentemot mina barn än hon gjort mot oss, sina barn.
Men mina barn har inte ställt några fler frågor. Och jag har tänkt, att innan de börjar skolan, innan nån annan berättar vill jag göra det. Nu ska Lilla s dagiskompis få ett syskon, det har nog fått henne att fundera i de banorna tror jag, plus att hon kanske är i en frågvis ålder. Så när hon häromdagen frågade (vid en helt olämplig tidpunkt, där svaret hon fick var ”ja det kan man undra” typ…
)tror jag hon inspirerade sin storasyster till att fråga samma sak någon dag senare. Och då tänkte jag, att nu är det dags. Tänk så svårt man kan göra det för sig! Jag blev helt nervös! Att man ska vara så generad inför sina egna barn! Är jag ovanligt pryd eller? Tack och lov för denna bok, alltså, som jag nu kunde plocka fram och läsa. I boken är det en pojke som berättar, och det är på en väldigt barnvänlig nivå. Och mamman och pappan ser ut att ha det väldigt mysigt och kul under filten…Och vad blev reaktionen? ”Jaha”. Typ. De var mest irriterade för att man inte fick veta vad pojken i boken heter!
Sen har de inte sagt något mer. Det kanske inte är så konstigt i alla fall, det där med blommor och bin? Jag lät boken ligga framme, så de har kunnat titta i den och ev fråga igen. Hade dock inte tänkt på, att Lilla s gärna vill höra samma ”saga” flera gånger, så nu har vi avverkat den som godnattsaga också…Hur har ni gjort? Har era barn frågat? Har ni svarat med sanningen eller har ni bara gett den delvis? Tycker ni jag gjorde rätt? Eller är det för tidigt när man som Lilla s bara är knappt 4? Jag ser framför mig hur hon kommer till dagis och berättar för fröknar och barn hur det går till…
eller för mormor och morfar 
eller nån annan äldre släkting… Men det är skönt att vi har ”klarat av detta”, de kommer inte att bli lika förskräckta och känna sig dumma och ovetande den dag informationen kommer från något annat håll som jag gjorde som barn, när alla? verkade veta utom jag. Skulle vara tacksam för lite reflektioner från er kloka!
Stilla
Lilla s och Stora S