Treåring och separation

Samtalsforum med barnen i fokus
Pirella
Inlägg: 73
Blev medlem: ons 26 okt 2005, 11:24

Treåring och separation

Inlägg av Pirella »

Jag och min sambo ska separera, och nu funderar jag mycket på hur det ska bli för vår dotter som är nyss fyllda tre. Hur berättar och förklarar man för en treåring att mamma inte ska bo i huset längre? Varför lägger mamma en massa saker i kartonger? Varför ska hon plötsligt bo i en främmande lägenhet? Och varför ska dottern ibland bo med pappa i huset och ibland med mamma i lägenheten?

Vad säger man till en sån liten...? Hur förklarar man så att hon har en möjlighet att förstå och förhoppningsvis känna att det är ganska okej? Usch, jag är rädd att hon kommer att bli helt förvirrad och ledsen och splittrad. Vad kan jag säga och göra för att underlätta för henne?
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Hej :D !

Först vill jag säga att du och ni har min djupa sympati. Att skiljas är aldrig lätt - för någon. Men du är klok som i förväg vill förbereda dig för hur du och ni ska redogöra för ert beslut och hur ni ska bemöta frågorna :D :thumbsup: . Jag har inte själv erfarenhet av att separera. Mina föräldrar är förvisso skilda, men då var jag i sena tonåren. Men Anna skriver så klokt i Barnaboken och resonemanget blir så självklart tycker jag - så jag citerar därifrån istället och tror att det kan ge dig lite konkret hjälp:
Anna Wahlgren skrev:"Psykologerna vet exempelvis att barn ofta eller alltid tar på sig skulden för föräldrarnas separation.
Det föräldrarna ambitiöst förklarar – ”Mamma och Pappa tycker inte om varandra lika mycket som förut längre, vi bråkar alldeles för mycket, vi blir mycket gladare om vi flyttar ifrån varandra, men vi tycker lika mycket om dig bägge två” – är obegripligt också för ganska stora barn (gränsen går vid tolvårsåldern). Barn tänker konkret, och några konkreta orsaker finns sällan vid en skilsmässa. Bråk – vad är det? Bråkar ett barn med sin skolkamrat eller sin lekkamrat, så vad? Byter barnet skola för det? Eller undviker lekplatsen i fortsättningen?
Ibland undrar jag om inte det bästa vore att uppfinna, helt gripet ur luften, konkreta, begripliga skäl vid en separation: ”Pappa får sådan hosta av att bo här. Han ska bo på ett annat ställe där man hostar mindre. Och så får du hälsa på honom där...”
Under alla mina år som mor och inte minst under åren som ensam förälder har jag försökt undvika att skuldbelasta barnen. Jag går så långt att jag ser det som det allra viktigaste inte bara mellan barn och föräldrar utan också mellan människor överhuvudtaget. Skulden förlamar, omöjliggör friheten.
”Varför är du ledsen?” undrade ett av barnen. Jag svarade som det var: ”Jag känner mig så ensam.” - ”Du har ju oss!” sa barnet. Trösten var öm, men det fanns en oro i barnets röst. Den sa inte bara: ”Räcker inte det?” utan också: ”Är det vi som har gjort dig ledsen?”
Jag försökte förklara att man kan känna sig ensam även om man har underbara ungar omkring sig, att man kan känna sig ensam själv, som vuxen, om man inte har någon annan vuxen vid sin sida som älskar en och delar ens liv.
Men jag såg att det inte gick bra. Barnet förstod mig inte.
Senare lärde jag mig att det är först i tolvårsåldern barnet kan börja urskilja människan, individen, bakom föräldern/ledaren/beskyddaren, och det dröjer ytterligare många år därefter innan barnet - självt vuxet - kan se sin mor eller far helt och fullt som individ.
Mitt lilla barns oroliga tröst – ”Du har ju oss” – förde med sig att jag i fortsättningen försökte skilja på mitt ”privatliv” och mitt ”modersliv”.
Jag blev sakligare.
Jag undvek att slänga ur mig sådant som: ”Jag orkar inte – ni är hopplösa – varför kan ni inte hjälpa till någon gång – jag står inte ut.”
I stället försökte jag tänka konkret, som de. Vad var det jag ville? Att de skulle vara tysta, kanske. Att huset skulle se ut så att det gick att komma fram. Att jag skulle få vara i fred en viss tid.
Jag begärde ju inte att de skulle göra mig lycklig, ingjuta livsmod i mig, ge mig nya krafter. Det var orimligt. Alltså fick jag försöka se till det rimliga och begära just det och ingenting annat. Och sedan – när de väl uppfyllt mina fordringar – också vara nöjd inför dem, med dem, och behålla mina egna våndor för mig själv.
Detta strider mot den – missförstådda – fria fostran som pläderar för föräldrarnas öppna redovisning av tvekan, osäkerhet, ångest, ledsnad, oro , bekymmer inför sina barn. Jag motiverar min ståndpunkt närmare i ”Gifta sig med barnet eller förbereda det för livet?”
(Ur Barnaboken, sid 356)

Två trådar som jag tror kan komma till lite nytta:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15805
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15867

Kram Ewa :heart:
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Pirella
Inlägg: 73
Blev medlem: ons 26 okt 2005, 11:24

Inlägg av Pirella »

Tack för svar, Ewa.

Precis det AW skriver om var jag inne på: "Ibland undrar jag om inte det bästa vore att uppfinna, helt gripet ur luften, konkreta, begripliga skäl vid en separation: ”Pappa får sådan hosta av att bo här. Han ska bo på ett annat ställe där man hostar mindre. Och så får du hälsa på honom där...”."

Det går ju inte att förklara och berätta en massa vuxensaker för en treåring, för det har hon inte en chans att förstå. Och jag vill inte att hon ska gå omkring och vara förvirrad och innerst inne undra vad det är som händer. Något konkret, även om det inte är riktigt sant, måste ju vara det bästa. Något hon kan förstå och relatera till.

Något annat jag funderar på (även om det ligger ganska långt fram i tiden), är hur man bemöter ett litet barn som gråter och längtar efter den andra föräldern. Jag hoppas förstås att det inte kommer att bli så, men det är väl inte osannolikt att dottern kommer att sakna den andra och undra var den är och vad den gör.
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Pirella skrev: Något annat jag funderar på (även om det ligger ganska långt fram i tiden), är hur man bemöter ett litet barn som gråter och längtar efter den andra föräldern. Jag hoppas förstås att det inte kommer att bli så, men det är väl inte osannolikt att dottern kommer att sakna den andra och undra var den är och vad den gör.
Fundera tillsammans med henne, tänker jag: "Ja, UNDRA vad pappa gör nu? Vad tror DU?" Och så pakta: "Jaa, jag längtar OCKSÅ efter pappa. Åååh, vad det ska bli härligt att träffas på...". Man behöver inte nödvändigtvis ha - och ge - svar på allt. Man kan dela känslor och tankar och man kan lyssna och samtala också.

Kanske någon som varit i din sits också kommer in här och ger lite tankar. Men så ser mina tankar ut.

Kram Ewa :heart:
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Inlägg av miniz »

Hej Pirella!

Separation är alltid tungt, även om man är nöjd med valet sa att säga.

Mina förädrar skilde sig när jag var 8 ar och när jag saknade pappa sa brukade jag ringa honom. Inte varje dag, men sa där ibland om jag blev riktigt pappasugen.

En god vän separerade sig fran frun. De har tva barn, den ynsta var lika stor som din. Och hon tog det mycket bra, det var hellre den större som undrade och fragade mycket, hon var 8 ar. De sma minsta lever i en värld var allt är "normalt och nytt", sa det kan vara lättare att acceptera sant här, än när man är lite äldre. Barnen fick ocksa ringa den andra förälder när saknaden blev stor. Det kan vara skönt att fa höra den andras röst. Höra att den finns där, alltid.

Kram
Maria
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Inlägg av miniz »

Hej Pirella!

Separation är alltid tungt, även om man är nöjd med valet sa att säga.

Mina förädrar skilde sig när jag var 8 ar och när jag saknade pappa sa brukade jag ringa honom. Inte varje dag, men sa där ibland om jag blev riktigt pappasugen.

En god vän separerade sig fran frun. De har tva barn, den ynsta var lika stor som din. Och hon tog det mycket bra, det var hellre den större som undrade och fragade mycket, hon var 8 ar. De sma minsta lever i en värld var allt är "normalt och nytt", sa det kan vara lättare att acceptera sant här, än när man är lite äldre. Barnen fick ocksa ringa den andra förälder när saknaden blev stor. Det kan vara skönt att fa höra den andras röst. Höra att den finns där, alltid.

Kram
Maria
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Lua

Inlägg av Lua »

Ewa skrev: Fundera tillsammans med henne, tänker jag: "Ja, UNDRA vad pappa gör nu? Vad tror DU?" Och så pakta: "Jaa, jag längtar OCKSÅ efter pappa. Åååh, vad det ska bli härligt att träffas på...". Man behöver inte nödvändigtvis ha - och ge - svar på allt. Man kan dela känslor och tankar och man kan lyssna och samtala också
Jag vill bara bekräfta det som Ewa säger. Jag och Alvas pappa separerade när Alva var 2 år och 9 månader och vi valde ett sakligt och paktande förhållningssätt. Det har gått otroligt bra!

Kram och omtanke i det du nu går igenom :heart:
Pirella
Inlägg: 73
Blev medlem: ons 26 okt 2005, 11:24

Inlägg av Pirella »

Tack för fina svar! :heart:

Det ska nog gå bra, det här.
Sambon och jag är överens om att det måste bli så här, och jag tycker att det känns ganska bra. Det blir nog en ganska stillsam och sansad separation, så dottern behöver åtminstone inte vara omgiven av en massa bråk och gråt.

Att gå i pakt är ju förstås bra! Och ringa till den föräldern man saknar kan man ju för det mesta göra. Min sambo har varit borta ganska mycket sedan dottern föddes, och då brukar hon bara fråga några gånger var han är. Hon nöjer sig alltid med svaret hon får och har aldrig blivit ledsen, så det kommer kanske inte att kännas så konstigt för henne sen.

Nåväl, jag flyttar inte förrän den 1 februari, så än har jag tid att fundera ut ett bra förhållningssätt. Tack igen för svar och varma ord. :heart:
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Varmt lycka till på din och er nya väg :heart:
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Pirella
Inlägg: 73
Blev medlem: ons 26 okt 2005, 11:24

Inlägg av Pirella »

Tänkte bara uppdatera lite, för nu är det ju bara knappt 3 veckor kvar tills flyttlasset går.

Jag har så sakteliga förberett dottern på den stundande förändringen. Jag har sagt att vi ska få ett ställe till att bo på. Allihop, alltså. Jag har inte nämnt att någon ska flytta, utan vi ska helt enkelt skaffa ett ställe till. Det ska vi göra för att mamma så gärna vill åka tåg till jobbet. Dottern har förtjust jublat att DET vill hon OCKSÅ!

Jag har också förklarat (apropå att en massa saker sorteras ut och packas i kartonger) att vi ju måste ha saker på det nya stället också, och att hon och jag ska sköta om det. Vi måste pyssla och göra fint på det nya stället, och hon och pappa sköter om det gamla.

Jag måste säga att jag är lite nervös för det här...
Tänk om hon inte vill vara i nya lägenheten?
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Inlägg av miniz »

Vad du är duktig! Halla världen god är viktigt och riktigt. Bra att du tar med henne i förberedelserna infor flyttningen. Da blir det ocksa henne grej.

Jag tror nog hon vill vara i lägenheten, det är ju det nya stället. :wink: Far hon ocksa aka tag sedan, när ni bor där?

Kram Maria
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Pirella
Inlägg: 73
Blev medlem: ons 26 okt 2005, 11:24

Inlägg av Pirella »

Ja, jag hoppas att hon ska tycka att det är spännande och roligt att fixa iordning. Nu bor vi på landet, men den nya lägenheten ligger i stan (liiiten stad) så där finns ju lite mer att erbjuda. Det blir t ex lättare att gå till lekparken, biblioteket och stallet, och det blir nära till farmor. Och tycker hon att det är kul att åka tåg, så kan vi åka hur mycket tåg som helst!

Vi får väl se hur hon reagerar på allt det här, men jag hoppas så innerligt att det går bra...
Gäst

Inlägg av Gäst »

Åh, vill bara smyga in lite och säga att jag blir så rörd av den här tråden. Rörd av lilla barnets situation, men också av att du mitt i allt det svåra klarar av att se hennes behov och vara hennes bästa vän i det hela. Och så de fina svaren...

Tänker på min lille kille som bara har en miniseparation på 4 dagar från pappa just nu (han reser) och han sörjer verkligen. Det kommer stora krokodiltårar och många kärleksförklaringar till pappa som är såååå underbar och såååå efterlängtad. Efter några omgångar krävs det lite bit i tungan hos mamma som kan få ett barnsligt behov av att utbrista: "Ja men MAMMA är ju här! Är inte JAG bra då???" Det är sannerligen en konst att kunna trycka på pausknappen och se BARNET istället för sig själv. Och efter lite paktande och medhåll från mamma om hur eländigt det är att inte pappa kan läsa ikväll, så kommer det alltid en liten varm kram och en kärleksförklaring även till lilla ynkliga, kärlekstörstande mamman... :wink:

Kram!
Pirella
Inlägg: 73
Blev medlem: ons 26 okt 2005, 11:24

Inlägg av Pirella »

Tinis - Ja, jag kan inte ens föreställa mig hur detta kommer att kännas för Saga. Jag är själv skilsmässobarn, och mina föräldrar skilde sig när jag var 8 år. Pappa bedrog mamma under flera år, och när sedan det hela uppdagades blev det fullkomligt kaos. Hon hatade pappa, och hon proppade mig full med negativa saker om honom. Pappa och jag hade mycket dålig kontakt under hela min uppväxt, och nu är det nog 15 år sen jag pratade med honom och ännu längre sen jag träffade honom.

Så vill jag inte att det ska bli för Saga. Jag vill att världen ska fortsätta att vara god och att hon ska ha båda sina föräldrar. Och framför allt vill jag att hon ska uppfatta detta - som är jobbigt och tråkigt och ledsamt för oss vuxna - som en någorlunda okej förändring. Våra vuxengrejor är våra, och hon ska inte behöva känna av en massa tråkiga och ledsamma vibrationer. Man kommer långt med attityden, och jag ska göra allt jag kan för att få henne att känna att detta är okej. Det kanske inte blir så kul alla gånger, men okej ska det åtminstone vara.
Pirella
Inlägg: 73
Blev medlem: ons 26 okt 2005, 11:24

Inlägg av Pirella »

Liten rapport!

Idag gick stora flyttlasset. Saga fick vara på dagis medan vi flyttade alla triljoner saker... Jag hämtade henne vid 12.30, och sen har hon och jag varit i nya lägenheten sedan dess. Jag lyckades koppla ihop TV:n och DVD-spelaren, så hon satt och myste i soffan och tittade på film medan jag försökte bringa ordning i kaoset. Det har gått jättebra!

Den gode fadern kom förbi vid 19.30 (lite senare än planerat) och hjälpte mig fixa iordning sängar till mig och Saga. Och vid 20.30 stoppades tösabiten i säng. Efter lite godnattskratt och den vanliga proceduren sa vi godnatt, och strax innan 21.00 sov hon!

Jag är så glad att första kvällen gick så bra!
Inga ledsamheter, inga protester. Nu ligger hon där i sitt nya rum och snarkar fridfullt, och jag känner mig så lättad... Å, vad jag hoppas att hon ska fortsätta att trivas här och känna att det här också är hennes hem.
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"