Jag vet på ett ungefär vad ni går igenom. Vi har haft en ovanligt skakig resa, med ett sent missfall (v15), en Edvard som blev till på samma dag som den första graviditen var beräknad
, en planerad och önskad lillebror som var för sjuk och som vi fick ta bort i vecka 20, förra julen. Sedan dess har vi jobbat på, och inget händer. Jag har tagit det med rätt stor ro tills helt nyss då jag blev totalt skitless. Ett helt ÅR ska amn ju inte behöva vänta väl?
Så nu ska jag se vad som går att göra åt det hela. Vi vet ju att vi är kompatibla, så ivf är inte aktuellt ännu.
Jag tycker dock att jag har rätt många omkring som har haft det trögt, och det är en stor tröst.