Genustråden

[kattklo]

När jag "tråkig" kommer mer eller mindre osminkad till en fest är det kvinnorna som reagerar på det inte männen

Visst är det så! Männen kanske inte ens ser det. Kvinnor är fostrade till att SE på varandra. Tolka in saker. Vem vet du kanske är deprimerad och har slutat bry dig om hur du ser ut?!

Jag tänker ofta på hur det skulle tolkas om jag när jag bodde ensam hade haft en madrass, en stol, en dator och 20 gamla pizzakartonger, bara, i min lägenhet.
Inga gardiner, inga blommor, ingen mjölk, inget kaffe, ingenstans där jag hände in mina kläder... ja jag skulle ha uppfattats som djupt deprimerad av hela min släkt och mina vänner.
Men så ser det ju ut i var och varannan ungkarlslägenhet!

[Cyan]

Men tänk om det är tvärt om OCKSÅ. Att det skulle bli mer hushållsarbete utfört om mannen fick "leka" mer

Givetvis kan det vara så!!
Jag formulerade mig med flit så att denna möjlighet inte skulle uteslutas...

Tänk om fler män insåg att vägen till sänghalmen i många fall går via hushållsarbete…

I många fall...

Det ni tar upp om att prata tror jag är mycket viktigt! Om pojkar inte tränas i att uttrycka sig verbalt lika bra som flickor är det ju inte så konstigt att "män inte kan prata om känslor". Jag har aldig reflekterat över just den biten, men nu när jag fått en son har det blivit högst aktuellt.

Jag håller med kattklo om att det är viktigt att förstärka det man vill se hos sitt barn utan att för den skull försöka undertrycka någon egenskap.

[K-ina]

Jag har tänkt mycket på det du skriver kattklo... Det är lätt att hamna i det där med att pojkar INTE får göra si eller så! Men hur ska de göra då? Som flickorna? Och hur är de då????

Axel är en mycket verbal kille som dessutom är känslig till max. Han känner av stämningar och sätter ord på det. Han hade det rätt svårt vid starten av förskoleklassen när han kom i kontakt med den tuffa killverkligheten. Där man INTE snackar sig ur konflikter.... Jag har faktiskt ibland funderat över om vi gjort honom en "otjänst" när vi hela tiden bejakat hans lugna känsliga jag. Det är trist att överhuvudtaget behöva fundera över om det var fel! Han har egentligen bara gjort och uppfört sig så som vi vill...

Gustav däremot har grabbigheten på köpet så att säga och det är där som jag hamnar i just icke-varlese tanken...
Man ska INTE leka krig! Man ska INTE bråka! Man ska INTE skrika och vråla! Man ska INTE tävla om allting! osv osv. Men hur ska man va då? När pappa och mamma säger en sak men i kompisarnas lek är allt det som inte mamma gillar tillåtet!!!! Och VARFÖR får man inte bråka och låssaskriga och brottas och tävla när man tycker att det är så ROOOOOOLIGT! Och när tjejer i rosa tyllklänningar och glitterögonskugga är det fånigaste som finns??????

Jag blir kluven jag! Och känner att jag vill möta på halva vägen... För att han också måste få vara den kille han är och vill vara!!!

[K-ina]

Jag har tänkt mycket på det du skriver kattklo... Det är lätt att hamna i det där med att pojkar INTE får göra si eller så! Men hur ska de göra då? Som flickorna? Och hur är de då????

Axel är en mycket verbal kille som dessutom är känslig till max. Han känner av stämningar och sätter ord på det. Han hade det rätt svårt vid starten av förskoleklassen när han kom i kontakt med den tuffa killverkligheten. Där man INTE snackar sig ur konflikter.... Jag har faktiskt ibland funderat över om vi gjort honom en "otjänst" när vi hela tiden bejakat hans lugna känsliga jag. Det är trist att överhuvudtaget behöva fundera över om det var fel! Han har egentligen bara gjort och uppfört sig så som vi vill...

Gustav däremot har grabbigheten på köpet så att säga och det är där som jag hamnar i just icke-varlese tanken...
Man ska INTE leka krig! Man ska INTE bråka! Man ska INTE skrika och vråla! Man ska INTE tävla om allting! osv osv. Men hur ska man va då? När pappa och mamma säger en sak men i kompisarnas lek är allt det som inte mamma gillar tillåtet!!!! Och VARFÖR får man inte bråka och låssaskriga och brottas och tävla när man tycker att det är så ROOOOOOLIGT! Och när tjejer i rosa tyllklänningar och glitterögonskugga är det fånigaste som finns??????

Jag blir kluven jag! Och känner att jag vill möta på halva vägen... För att han också måste få vara den kille han är och vill vara!!!

[kattklo]

Och jag kan fundera med dig!
De flesta låter ju sina barn prova roller. Det kan vara en rosa fas, en prinsessfas, en sminkfas...
Jag tycker att likväl som man får prova att vara söt och rar så ska man få prova att vara sjövild och tuff.
Kille som tjej.

Hur länge ska då detta rollspelande få pågå? Ja, likväl som jag skulle försöka hitta på alternativ till min tös om hon sminkade sig i timmar eller ville ha string fastän hon var nio så skulle jag försöka hitta alternativ till min son om han lekt krig i fem års tid och liksom fastnat där.
Men det är klart att personligheterna är olika, så alternativen för din kille (till krigslekar, låtsatsbråk och bus) kanske är lagsport, det kanske är brottning , det kan vara riktiga ÄVENTYR. Utmaningar!!
Sen måste han ju få allt det "mjuka" också. Men inte bara. Det har ni ju själva märkt.

[Lua]

Jag läser och finular och förundras och instämmer och avvisar, men orkar inte formulera något djuplodande inlägg. Icke desto mindre vill jag berätta att Allis och Isak just nu leker prinsessor dagarna i ända och att vi ändrat texten till "Fem små apor" så att "PAPPA ringde doktorn och doktorn HON svara"...

Både jag och Peter är intresserade och medvetna om genus och vill inspirera våra barn att prova alla sina sidor, så han läser också den här eminenta tråden!

Kram Lua

[Bluna]

Just det, hur skulle barn leka och vara om vi nu inte behandlade dem så olika redan som små bebisar? Skulle pojkar leka mindre i grupp och försöka "slå varandra" i att klara av saker, sluta leka herren på täppan? Skulle flickor leka mindre i små grupper eller i par och försöka "tjafsa" med varandra i tävling om vem som är mest populär? Skulle tjejer leka mer ifrån de vuxna, skulle killar leka mer nära? Skulle de föredra att leka mer med varandra och i en enda stor grupp

Nu är det ju inte alltid så som de leker, men ofta. Och det är ju säkert för att vi styr upp det som så många redan beskrivit. Skolan har kommit en bit men har lååångt kvar till den tid då båda könen anses lika värda tycker jag. Barnen har det med sig redan från små och det ger små uttryck hela tiden. En kille (9 år) går förbi en tjej och bara måste knuffa till henne lite spydigt. Och när jag då stoppar honom och säger att jag nog såg det där och att det inte alls var speciellt trevligt, så spelar han såklart oskyldig "Vadå? Gjorde vadå??" Tjejen säger inget. Är bara tyst, tittar lite typiskt på honom som "jaha, nu stod jag väl i vägen igen". Hur många knuffar får hon som jag aldrig märker? Givetvis hade det ju varit samma sak om en tjej gjorde det mot en kille eller en kille mot en kille. Men nu råkar det vara så att jag ser ett mönster i detta. De "tuffa" killarna, de som är högst i rang, är också redan självklart högre än tjejerna. De har rätt att göra vad de vill, de har rätt till att vara tuffast. Högst upp är de tuffa, sen kommer en blandning av tjejer och killar som är i liknande rang. Sedan kommer en blandning till som är "på botten". Är du i mitten och är tjej och tuff (enligt barnen) så kan du nästan nå de högre, har du tur får du "chans" på en tuffing och han kan acceptera dig och tycka att du är helt ok att vara med. Då har du nått så högt du kan komma som tjej.

[sömnlös]

Hej igen!
Blomman, tänk att det till och med finns ord för det jag satt och funderade på (men ej skrev) vid förra inlägget.

Man talar ibland om homosocialisering och heterosocialisering.
Män överlag ägnar sig oftast åt homosocialisering, dvs de är lojala med andra män.
Kvinnor däremot brukar ägna sig åt heterosocialisering, dvs de är också lojala med män. Oftast tydligt på arbetsplatser.

Just det här irriterar jag mig på. Varför kan vi inte vara lojala mot våra medsystrar Vad mycket längre vi skulle komma då

Jag tycker man aktivt ska lära tjejer att tidigt leka i grupp, att inte dela upp sig i par. Man måste inte ha EN bästis bara för att man är tjej. Vi kan också samarbeta, precis som killarna.
Jag tycker att vi som har döttrar faktiskt kan försöka lära dem att inte konkurrera och speciellt inte att göra det med sitt utseende!

Jag är helt inne på den linjen. Dottern tycker det är helt ok att leka många. Hon leker både med killar och tjejer på dagis. Däremot hade en del andra tjejer svårt att vara fler än två, men det redde dagispersonalen ut på olika finurliga sätt (fantastiskt dagis som helt är inne på genustänket).

Jag hoppas bara att skolan kommit lika långt när hon väl ska dit.

[sömnlös]

När jag läser vidare i tråden kom jag att tänka på en föreläsning om genus jag nyss var på.

Föreläsaren (manlig) talade om att hans pappa hm:ade, när han ville något. Då visste genast kvinnan vad mannen ville. Ex att sänka ljudet på tv:n eller nåt liknande. Och det fixade hon det givetvis.

Sen menade han, att det samma kan man se när det gäller barn. Killar gör något visst ljud när de vill något och snart finns en hjälpsam flicka som ex knyter skon, skickar mjölken osv.

Till min fasa upptäckte jag exakt det mönstret hemma
Prinsen hemma lät ööh, öööh och prinsessan fixade det han ville eller "översätter" till oss.
Inte konstigt att killar oftare är senare utvecklade verbalt...

Numera vägrar vi utföra något åt prinsen om han inte talar om vad han vill.
Ööh, öööh har minskat betydligt, men vi får påminna oss i övriga familjen hela tiden för att inte trilla dit .

Sen var han (föreläsaren) väldigt emot att låta pojkar leka krig.
Jag refererar-Tycker vi att det är ok att döda någon annan människa? Nej, men varför då låta killarna leka krig?

Jag tycker att han hade en poäng där...


Sen sa han även att där killar leker finns inga vuxna, vilket någon skrev tidigare i tråden (flickor-leker nära, killar- leker längre bort).

Det var en mycket intressant föreläsning även om ha generaliserade väl mycket och alla slank med över samma kam.

[K-ina]

Tack kattklo för funderingarna!

Jag tror att vi faktiskt har balans här... Han har inte fastnat än! Jag har nog, ganska omedvetet, sett det som ett rollspel och varit accepterande i det mesta. (och krigslekar? Det är mer tjuv och polis och älskade Starwars... väldigt mycket på låtsas alltså!) Samtidigt lockar vi ju med alternativ hela tiden. Storebror vill gärna ha med lillebror i sina lekar som framför allt är bygglekar och "leka teater" mm.

Pojkar leker ensamma.... Där får jag kanske ta mig en funderare! Mina barn leker nästan uteslutande ensamma! De leker i timmar på sina rum och reder således ut sina bataljer på egen hand... (ensamlek ni vet ) Kanske man borde lägga näsan mer i blöt? :-k

Jag minns en föreläsning nån gång i min forntid... Jag tror jag läste språksociologi då.... Kvinnor nickar och hummar och bejakar män när de talar. Män tiger och påstår att de lyssnar men vi kvinnor tror inte att vi blir lyssnade på... Vi känner oss osäkra och tystnar... DUMT!

[Bluna]

Har ni tänkt på att vi oftast tar av oss tröjor på olika sätt också? Kvinnor börjar med armarna och tar sedan huvudet. Män tar tag i bakstycket och drar av allt på en gång. Varifrån lär vi oss det???

[blomman]

Åh, vad kul att läsa era åsikter och funderingar!
Här finns mycket att bita i och många intressanta åsikter!

Jag har en tanke när det gäller kvinnofällor.
Idag tror jag den största fällan är att vi ska vara så snygga hela tiden.
Vi kan vara smarta, roliga, intelligenta, mammor eller karriärskvinnor.. bara vi är snygga OCKSÅ!

Om man tar superhjältevärlden och Fantastic Four som exempel, så finns där en kille som är gjord av sten, stor och ser konstig ut.
Hur många såna kvinnliga superhjältar finns det? (det finns inte många alls.. förstås) En kvinnlig superhjälte behöver inte ha så mycket superkrafter bara hon är snygg, se Catwoman. Hon kunde väl mest säga mjau och se snygg ut i lackfodral? Alternativt så är kvinnan en sämre kopia av den manliga varianten, Supergirl och Batgirl t.ex.

Män kan vara mycket mindre perfekta och bara ta sig fram på intelligens, humor och styrka. Kvinnor måste alltid vara attraktiva dessutom.
Jag är lika fast i fällan som alla andra. Gör mig så snygg som möjligt, och tycker om uppskattande blickar. Om och om igen, tills jag plötsligt en dag får totalspel (händer med ett par månaders mellanrum) och "skriker" (mest bildligt talat) "Hallå, jag är mer än yta! Ser ni inte att jag är smart, rolig och stark!"
Nån mer som känner så?
Man är fast i ett beteende, som man inte vill ha.
Fast samtidigt måste det väl få vara ok att göra sig attraktiv? Även djur gör det, parningsdansar och visar upp sig...
Som sagt, jag ser det som den stora fällan just nu! Se bara på alla sajter som t.ex snyggast.se och liknande. Där du inte direkt bedöms för dina djuplodande och intressanta texter, din humor eller matematiska sinne. Utan enbart det du är född till, ditt utseende..

Ang. tröjorna, är det inte så att vi tjejer tar av oss på ett sätt som samtidigt ser snyggt ut, inte visar magen tex. Killar tar av sig på det effektivaste sättet, eftersom de inte behöver bry sig om ifall de ser konstiga ut eller visar upp en inte helt vältränad mage!? Utseende igen!

För en tjej är Naturbruksgymnasium guld om man vill få vara smutsig, osminkad, uppskattas för sin styrka, få vara högljudd och bufflig, lösaktig utan att få dåligt rykte, få vara teknisk och lära sig köra motorsåg och skjuta..
För en kille blir man nog bara mer cementerad i sin könsroll, men å andra sidan ser man tjejer som inte beter sig efter normen, och som faktiskt också kan svetsa och köra traktor. Är min egen erfarenhet åtminstone!
När vi skulle ta studenten sa en killkompis till mig "Här på skolan har du ju varit populär, men sen när du kommer ut så blir det nog svårare för dig, eftersom tjejer inte "ska" bete sig som du.."
Jag trodde honom nästan, men tji fick hans spådomar, för jag har faktiskt mest fått uppskattning ändå för att jag inte är så "tjejig".
Jag är ju jag, liksom, och jag gillar nästan allt, och det tror jag väldigt, väldigt många gör egentligen! De flesta har fler än en sida och VILL prova saker!

Kvinnor nickar och hummar och bejakar män när de talar. Män tiger och påstår att de lyssnar men vi kvinnor tror inte att vi blir lyssnade på... Vi känner oss osäkra och tystnar... DUMT!

Det beskrivs ju väldigt bra av Marklund och Snickare i boken "Det finns en särskild plats..". Att kvinnor pratar fortare och fortare och upplevs inte lika kompetenta som män, därför att kvinnorna inte tror på att de FÅR ta lika mycket plats. Vi lär ju oss det så tidigt, och att ändra på det sen är inte lätt. Därför är det ju extra viktigt att börja tidigt!

Nu har jag skrivit så långt att jag inte tänker ta upp en grej till, men det handlar om hjärnforskning och om hur hjärnan "marineras" i könshormoner i faser, bl.a en runt 3-5 år. Då de flesta barn provar könsrollerna till max..

Gott nytt år!

[cissii]

Hej

Jag läser oxå tråden med spänning. Men har inte tid just nu att formulera mig. Ville bara kommentera på det som Blomman skrev:

Jag är lika fast i fällan som alla andra. Gör mig så snygg som möjligt, och tycker om uppskattande blickar. Om och om igen, tills jag plötsligt en dag får totalspel (händer med ett par månaders mellanrum) och "skriker" (mest bildligt talat) "Hallå, jag är mer än yta! Ser ni inte att jag är smart, rolig och stark!"
Nån mer som känner så?

Så gör jag med. Men sen när jag får det riktiga TOTALSPELET, då rakar jag av mig håret. Det har hänt nu fem gånger tror jag. Då blir det semester, för då är man inte med i spelet längre. Och den friheten är obeskrivlig. En kvinna utan hår är lixom ingen kvinna typ....verkar folk tycka.

Annars rent allmänt i genusfrågan så tycker jag att man måste fundera på hur mycket av debatten som har ekonomiska motiv.

[Linda_B_]

Det har varit mycket tänkvärt att följa denna diskussion. Den inspirerade mig att skriva en krönika om ämnet:

http://www.klarsikt.humancreations.se/p ... itet!.aspx

Läs och kommentera gärna!

Linda

[Fd Medlem]

Intressant och viktig diskussion!
Jag hoppar bara in med en liten anekdot ur vårt liv:
Hugo och jag är på H&M. Han får syn på en ljusgul tyllkjol, modell ballerina och blir BLIXTFÖRÄLSKAD. Han kränger på sig kjolen utanpå tjocka vinterbyxorna och bjuder på en dansuppvisning som roar hela butiken. Han snurrar och snurrar tills han snurrar in i en klädställning. Men hoppar bara upp och dansar vidare.
Vi köpte kjolen.
I en vecka har han gått i den nu. Han älskar den. Han dansar och ler, dansar och ler.
På nyårsafton fick han en leksaksmotorsåg av bekanta (som tycker att pojkar är pojkar och flickor är flickor. Basta.)
Hur underbar tror ni inte att synen var: Hugo i balettkjol, skyddsglasögon och brummande motorsåg i högsta hugg...?
Han är lyckligt omedveten om skillnader och förväntningar, kan jag konstatera. Han gör det han har lust med. Leker med dockor och bilar om vartannat. Sminkar och borrar om vartannat.

Jag inbillar mig att den stora utmaningen kommer när han lämnar hemmet för institution; skola eller dagis eller vad det nu kan tänkas bli så småningom.