"Osocial" ettåring=otrygg

[maxikaxi]

Vår son som nyss fyllt ett blir väldigt orolig när vi är med andra vuxna och barn. När vi är med föräldragruppen vill han inte alls vara med och leka med de andra barnen i sandlådan utan håller sig i min närhet. Jag har försökt introducera honom i leken, men han vill inte överhuvudtaget. Likaså tycker han inte om att sitta hos andra vuxna, inte ens mormor och morfar går bra. Mormor går sisådär, men morfar är det tvärstopp med. Min mor och min syster (mer åt AP-hållet) hävdar att vi har skapat ett otryggt barn eftersom vi inte tar upp honom så fort han säger pip. Jag vet ju inom mig att detta inte stämmer och tycker att hans sociala förmåga ska få utvecklas i hans takt.

Är det någon som har barn i samma ålder som inte är superförtjusta i att umgås med andra och hur hanterar ni detta? Jag menar alltså för barnets bästa. Sandlåda eller inte sandlåda, sitta hos mormor/morfar eller inte?

Tacksam för input!

[marie-d]

Hej!
Vår son är drygt 1 år. I den här åldern leker det inte med varandra utan mer berdvid varandra. Vår son tycker det är rätt roligt med andra barn. Han gillar däremot inte att sitta i andras knä. Är vi där(pappa och mamma) så är det hos oss han vill vara om han inte leker.
Tycker inte det handlar om att vara otrygg. Barn är olika alla hoppar inte upp till första bästa och det kan t.o.m. var positivt och visa att de är trygga med sina föräldrar.
Var lite orolig inför sonens första natt borta utan oss. Vi skulle på bröllop.
Det gick jättebra. När vi inte var där dög det bra med mormor och morfar. Det gjorde sitt till att de lekte och skojade med honom. Har märkt att det beror lite på hur de vuxna hanterar barnet. Vissa har verkligen inte känsla för det där medan t.ex. min bror tar sonen med storm varje gång. Blir man orolig för minsta lilla pip, så märker barnet det.

[/LO]

HEj
Vera har nästan hela tiden älskat att titta på andra barn, främst äldre. Däremot vuxna har från och till inte alls varit poppulära. Numera hälsar hon glatt på alla som går förbi (förvånansvärt få som hälsar tillbaka), men skulle någon stanna till coh börja prata så smyger hon snabbt bakom benen på någon av oss, mamma eller pappa.

Jag tycker inte alls att du ska försöka introducera honom till lek med andra eller att behöva sitta hos andra. Får han vänja sig i sin takt så kommer han att ta (eller inte ta) det initiativet själv.

Sedan upplever jag att barn gärna går till folk som är självklara i sin attityd (har vi hört den förut ). Vi har en släkting (man 65 år) som vi inte träffar jätteofta, men så fort vi kommer dit så tar han Vera på armen och säger typ "nu letar vi efter katten". Vera köper det oftast. Medan de flesta tanter (damer, tjejer...) går fram och frågar om det är okej att prata med lilla Vera nu när det var så länge sedan vi sågs. Och det går ju förståss inte alls för sig.

/LO

[Amalia]

Hej
Håller med LO i att inte försöka "introducera" till lek utan att vänta ut honom. Det brukar ge sig tids nog.
Jag har 2 tjejer som är som natt och dag, en var jätteblyg men har öppnat upp sig mer och mer. Hon är nu 4 och nu kan hon prata med folk hon aldrig träffat förut. Men jag har inte försökt att "tvinga" in henne i lek, däremot har jag försökt att inte alltid svara i hennes ställe som man gärna gör, men jag får bita mig i tungan hela tiden. Svarar jag vet hon ju att hon inte behöver. Men vad det är svårt för man vill ju så gärna att dom ska vara med.Den andra som är 1½ är tvärtemot. Men hon reserverar sig ibland oxå, men vi har märkt att det är mot dom som är väldigt "på". Det är väl som med oss vuxna, en del vill man inte vara med och bara för att man är ett litet barn ska man väl inte behöva finna sig i att vara allas "kelgris" eller trivas med alla.
Låt det komma i hans egen takt det tror jag är det bästa, men senare kanske han behöver en liten varsam knuff i rätt riktning, mer som hjälp på traven.

[annawahlgren]

Världen måste få vara liten innan den kan bli stor. Du gör helt rätt som väntar ut, eller in honom.

Jag skulle skona honom från både föräldragrupper och sandlådor (andra barn).

En liten ettåring behöver känna sig trygg, glad och säker (Barnaboken: "Ett år: Det goda livet") och det gör han i sin "flock", dit han hör och där han bygger upp sin goda självkänsla tillsammans med hemhörigheten och tillhörigheten. Som inte är medfödda och självklara (Läs gärna om beudinlägret i "Det psykiska välbefinnandet" )

På utflykter från "flocken" (boet) ska han beskyddas inför allt detta okända, påträngande, intrycksbemängda, som inte är "hans", som inte är hemhörighet och säkerhet. Så begå utflykten tillsammans med honom, dvs ha honom i knät (utåtvänd) medan du diskret studerar honom, liksom han beskyddad studerar Världen. Men kasta honom inte ut i den Vänta tills han vill gå ner själv. Och vill han inte det - gör han inte det - så låt honom verkligen slippa och sitt bara där och känn att du är hans bästa vän i världen med största respekt

Vad folk tycker och tänker kan du bara blitt hålla med om och så göra som du vet och känner är rätt i alla fall De behöver bara lufta sina farhågor hit och dit och är det något folk har kring små barn är det farhågor. Låt dem ha det och "förstå" och strunta i resten. I allt utom ditt lilla barn, som måste få känna sig stor och duktig och glad och BEHÄRSKANDE, vilket han verkligen inte kan i en främmande, påstridig värld.