Jag är mamma till tvâ söner, H, 3 âr och I, 7 mânader. Min äldste son är kanske lite extra känslig. Om nâgonting händer - jag skär mig pâ fingret, pappan ramlar av cyckeln, nâgon blir sjuk - kan han prata om det i mânader efterât. I agusti râkade han ut för en skrämmande olycka : han ramlade i trappen med sin lillebror. Dom blev inte skadade, bebisen blödde lite ur munnen och skrek naturligtvis, jag och pappan skrek ocksâ i högan sky (av skräck, ej ilska), sedan var vi ganska skakis allihoppa men när bebisen började äta och jollra som vanligt lugnade vi ner oss. Vi har pratat igenom olyckshändelsen med H flera gânger sedan dess, sagt att det hade varit skrämmande - varav skriken - men att allt gick bra till slut ; och nu är allt som vanligt. Men han tar upp dethär om och om igen, även pâ dagis.
Hur kan vi hjälpa honom att komma över olyckan ?