Historian kring SHN - hur kom den till?

[Lillamolntuss]

Jag är så nyfiken... på hur SHN kom till! Och Standardmodellen!

Så geniala metoder! Är det något som följt med i generationer eller är du upphovsmakare, Anna? Varifrån fick du idén?

Har den alltid sett likadan ut, eller finslipats under tidens gång?

NyfNiken (och evigt tacksam)!

[Krisse]

Jag är också nyfiken på den historian

(och evigt tacksam)!

Instämmer

[annawahlgren]

Tack för ert ljuva intresse

Så här står det om SM i (kommande) jubileumsutgåvan av Barnaboken 25 år:

"Somliga barn reglerar prydligt sitt ätande och tar för sig allt större portioner alltmer sällan alldeles av sig själva, liksom de för egen maskin skiljer på natt och dag och skiljer rätt. Andra – och jag skulle tro att de är fler - måste ha hjälp.

Egen rytm-metoden (sedermera omdöpt till fri amning) fick sina egendomliga följder: spädbarnen åt aldrig ordentligt utan småsnuttade på mammas bröst i princip dygnet om – se till exempel 'Marie och Samuel, en mailkorrespondens' – och inte heller sov de ordentligt. De slumrade i korta, oroliga pass, sällan eller aldrig ens två timmar i sträck (och särskilt inte sedan ryggläget allmänt stipulerades).

För mödrarnas del blev effekterna lika underliga, bortsett nu från deras sömnbrist: de vågade inte strukturera, inte ta ledningen, inte lyssna till rimlighetens sunda förnuft; de tyckte sig på obestämd tid stå på pass för sina barn som ändå, tillsynes paradoxalt, inte var nöjda.

Jag minns mitt tredje barn. Första lilla ungen har jag berättat om: det var fel på vägen vi hade hyrt; barnet hade minskat i vikt alltmedan jag satt och pumpade ur och sålde mjölk. Jag slängde allt vad vågar och listor hette och proppade henne full, och därmed var hon nöjd. Andra lilla ungen var en sömnig typ, ett litet murmeldjur som mer eller mindre måste väckas för att överhuvudtaget äta. Men tredje barnet krävde - och skapade - Standardmodellen.

Hon ville ha mat. Massor med mat. Hon ville också ha tid, att umgås, att se sig omkring, att vara uppe. Hon nöjde sig inte med att 'bara' äta och sova ens som alldeles nyfödd.

Henne försökte jag föda upp enligt egen rytm-metoden. Men någon 'fri amning' tilltalade henne inte alls. Det var ett skrikande utan like. Jag bytte på henne, gav henne mat när hon skrek och la henne när hon föll i sömn; hon vaknade strax igen. Så gick det runt, och både kolik och barnamord stod för dörren. (Det där lät raljant, men den som varit med om det vet sannerligen vad jag menar.)

Jag bestämde mig till slut en dag för att helt enkelt ge henne vad hon tålde. 'Nu ska du få så mycket mat du står ut med. Och du ska få vara uppe så länge du orkar. Och sedan ska du få ännu mera mat och få vara uppe ännu mer, och jag tänker inte ge mig förrän du gör det. Nu får det vara nog, om du så ska svimma på kuppen…'

Saken var klar. Jag hade kommit på knepet, och Standardmodellen tog form."

Jag fick sex barn till och körde vidare med Standardmodellen därför att den gav så många oerhörda fördelar - framförallt nöjda små barn. Och en underbar säkerhet för mig, som visste med mig att de små barnen vid vartenda mål hade fått precis allt de behövde här i världen (och lite till) och därmed slapp famla omkring i osäkerhetens träsk, där man så att säga hänger efter i svansen och hoppas "hitta rätt" medan man prövar det ena och det andra. Standardmodellerade barn får inte sina behov fyllda i efterhand. De får dem fyllda fortlöpande och framför allt förebyggande. Därmed slutar de också skrika. Överlevnadsångesten lägger sig redan vid tvåmånadersgränsen. Redan då är förtroendet totalt: "Någon finns som bevakar mina intressen. Jag behöver inte försöka göra det själv, och hur skulle jag kunna det " Typ

Till både SM och SHN betraktar jag mig som upphovskvinna, även om det säkert finns och har funnits mängder med mödrar (alltså aktiva barnavårdare i vardagen och praktiken, inte herrar bland papper bakom skrivbord ) som mer eller mindre intuitivt tillämpat både det ena och det andra. De har gjort som jag: lyssnat till de små barnen, tolkat dem och försökt fylla deras (allmänmänskliga) behov på bästa sätt. Till detta krävs förstås ett studium, en lyhördhet och ett våldsamt intresse för hur späda barn fungerar utifrån den respektfulla insikten att de är människor, inte ting och inte gosedjur. Att små barn behöver sova ostört, sammanhängande och gott är till exempel en insikt som folk nog haft i alla tider - tills nu, när vi kommit väldigt långt ifrån respekten för små människors basala behov här i världen, som är just allmänmänskliga.

Barnavården i västvärlden, styrd av just herrar bakom skrivbord, är ett förödande skämt. Prestige, okunnighet, inkompetens och ekonomiska intressen reser ett oförstående dövöra för spädbarnens enkla och högst allmänmänskliga behov. Flata - osäkra - föräldrar lyssnar på överheten hellre än på sina små barn och på sunda förnuftet, och i Sverige har vi ju också en tradition av övertro på myndigheter och såkallad expertis (som internationellt ter sig en smula pinsam).

SHN "föddes" för 30 år sedan - första lilla kurbarnet, som jag ju inte alls kallade för det då, fyller faktiskt 30 år i år (och vi har fortfarande kontakt). Jag bodde granne med ett par som fick en liten son mellan mina två yngsta. Jag minns när jag var där och gratulerade och lilla barnet låg och frös vid mammas bröst och jag försökte tipsa om en varm filt omkring honom, nyfödd som han var. Och stötte alltså för första gången (med dem) på fenomenet så många av er känner till: folk som inte ber om råd vill inte ha dem. Alltså fick han fortsätta frysa, det gjorde han naturligtvis inte (trodde de sig veta). Och tiden gick. Barnet ammades "fritt", och nätterna utvecklade sig till ett utmattande skrikinferno, som kulminerade vid åtta månader. Då bad mamma om hjälp, inte av mig men av BVC, som gav henne ett recept på Theralen.

Till gossens smala lycka hade han en far som visste att de "lugnande dropparna" i själva verket var neuroleptika. Han var dagpatient på ett mentalsjukhus och själv medicinerad intill praktiskt taget förlamning. Han kom till mig upprörd i sitt innersta med receptet i handen. "Min son ska inte utsättas för den här skiten! Jag vet nog fan vad det är för någonting!" Och dessa grannar visste ju, som alla andra kring min familj, att våra små barn sov som grisar nätterna igenom. Nu var det läge att hjälpa, dvs läge för dem att ta emot hjälp.

Jag erbjöd mig att ta tre nätter och körde ut dem (hade ju ingen aning om hur det här skulle gå ) så att jag skulle få arbeta med barnet i fred.

Mina egna brukade jag vagna över nattmålen - till sömns vilket man kunde göra med SSM-barn, så det skrev jag i första BB (det kan man alltså inte göra med kurbarn), men den här lille gossen var för stor för vagn. Så jag hittade på någon sorts buffning i nattens mörker som skulle återskapa en effektivt lugnande vagning, alltså ge den lilla kroppen små skjutsar som fortplantades från topp till tå, efter en regelbunden rytm. För att inte lilla barnet skulle åka framåt i sängen - han låg i våningsäng, minns jag - fick jag ju hålla emot med vänsterhanden över lilla ryggen och petade samtidigt ner huvudet, så han inte fick för sig att hålla sig vaken på det viset. Och jag vände huvudet bort från mig för att han inte skulle se mig, som inte var mamma eller pappa, och höll kvar det så.

Jag minns inte att det tog några evigheter innan jag bestämde mig för att han nog sov. Halvknäckt i ryggen reste jag mig och tassade ut, men då började han skrika, så jag gick tillbaka och buffade vidare ett tag till. Och så höll jag på, tills jag bara inte orkade längre. HAn började skrika när jag skulle gå ut, men då slängde jag åt honom ett bestämt GODNATT med hög röst och tänkte att det får bära eller brista, nu sätter jag punkt med ord här, så får han köpa det vare sig han vill eller inte. Och jag upprepade mitt GODNATT några gånger för att förvissa mig om att han hörde det igenom skrikandet, och det kunde jag ju inte vara säker på förrän han faktiskt var tyst. Då fick han det avslutningsvis för att jag kände att han lyssnade till slut. Och bakom det hade jag bestämt mig för att jag bara inte orkade gå till honom igen, och buffa ännu mer; nu fick det vara bra, JAG hade fått nog. Det var tydligen det jag överförde, och det hade sin effekt. På slutet la jag till ett uppfordrande SOV SÅ GOTT Och han sov.

Det där upprepades förstås ett antal gånger under natten men redan natt tre sov han tolv timmar. Under andra natten upptäckte jag (som låg halvdöd på soffan utanför) att det räckte med det där GODNATT, SOV SÅ GOTT upprepat några gånger, för att han skulle somna om. Jag orkade bara inte gå in, ville se först om, om, om Och det funkade

Och jag lärde mig att det enda han behövde var faktiskt lite hjälp att komma i ro, och den hjälpen kunde tydligen vem som helst ge

Under åren har jag sedan utvecklat och förfinat kuren in i minsta detalj men hela tiden under ledning av de små barnen själva, som det alltså gäller att lyssna av kolossalt noga - också det en konst som kan förfinas oändligen. Till dags dato har jag personligen kurat ca åttahundra barn. Men alltså aldrig mina egna. (Däremot ett par barnbarn )

I botten av både vagning och buffning ligger ju det gamla klassiska vaggandet och vyssjandet, som ju folk har sysslat med på olika vis i alla tider och i alla kulturer för att lugna och söva små gråtande barn. Så DET har ju inte jag "hittat på". Men Sova hela natten-kuren, skapad till bot för verkliga sömntrasslare som helt enkelt måste kureras, är utarbetad av mig och mig ensam, i samarbete med de små barnen och inga andra.

Internationella Sova hela natten (mars 2008, Förlag AW AB) kommer ut i stor stil i Tyskland 15 september och är redan under översättning också till finska, italienska, ryska, estniska och engelska; fler språk lär det bli. För SHN är till både teori och praktik fullständigt klockren. Den kör ledigt över alla skrivbordsherrarnas villfarelser och kommer att bli den förhärskande "metoden", därför att den är barnens egen och svarar mot just deras behov. Vilket de små barnen ju också själva bevisar som vandrande reklampelare av välbefinnande. Och vad herr Överhet än säger (se krönikan Herr Överhet, gå hem!) vill alla föräldrar trots allt sina barns bästa - de vill deras välbefinnande, inte deras oförstådda, förtvivlade och förfärliga skrikande, hur mycket de än får höra av skrivbordsexpertisen att "allt är normalt", inklusive att barnet inte sover.

Det är inte alls "normalt". Det är inte alls så det ska vara.

När SHN sprängt målsnöret, vilket inte ligger så väldigt långt borta i tiden, kommer jag att ha nått mina tre mål:

Otyget att droga späda barn med neuroleptika kommer att förpassas till en pinsam historia av vanvård, övergrepp och barnmisshandel;

Den såkallade femminutersmetoden (Controlled Crying Method, som tillämpas i hela västvärlden på skrivbordesexpertisens inrådan), kommer att förpassas till samma avdelning för medeltida mörker;

Folk som beklagar sig över att deras barn inte sover, över att de inte har någon egentid, över att de håller på att duka under av sömnbrist och antagligen måste skiljas, så att de får sova åtminstone varannan vecka och turas om med barnet som får hoppa emellan dem ur en upplöst familj kommer att få mycket svårt att förklara varför de inte LÅTER sina barn sova på nätterna. SHN finns ju

O:) O:)

[Krisse]

Tack snälla Anna för det utförliga svaret!

Jag ser så fram emot att böckerna skall komma på engelska så jag kan skicka över dem till mina kompisar i Kanada.

En av mina jobbkollegor hade kurat sitt barn och det var så jag fick höra om SHN och började läsa BB redan innan jag hade blivit gravid

Jag skall försöka dra mitt strå till stacken för att dina 3 mål skall nås, för barn skall njutas och njuta och det blir så lätt med BB i bokhyllan

[Cyan]

Härligt, Anna! =D>
Den här delen av storyn har jag också undrat över.
För en del föräldrar tror jag denna redogörelse är vad som skulle kunna få dem att läsa om SM och SHN. Jag kan ha dåligt minne, men jag kan inte påminna mig att du berättat det så här i någon av dina böcker eller någon annan stans på din sida. Och jag har läst det mesta på sidan, plus BB, SHN och Mommo. Eller har jag fel?
Kram!

[KajsaIE]

Jätteintressant läsning!!! Det är ju faktiskt just praktiken, livet, barnen som har fått SHN komma till Dig, och till oss, Anna! Mycket viktigt att komma ihåg det och jag tror precis som Cyan att detta kan göra att fler föräldrar kommer att vilja läsa BB och SHN!

[Gotlandsmamma]

Jag har undrat samma fråga, så tusen tack för svar Anna. Intressatn och spännande att läsa. Jag själv finner inte tillräckliga ord för att säga hur fascinerad och hur beundransvärt det är av dig Anna att du har gjort allt detta jobb och fortsätter dag efter dag...jag är så imponerad och framförallt glad och tacksam!

[TorpSara]

Det som verkligen bevisar det du säger Anna, är ju att din och Elisabeth Pantleys kur är så lika (i allafall mer än olika) och att båda kommer från just barnen.

[inger]

Jag känner igen delar av det Anna Wahlgren berättar från Mommo böckerna.
Fast i de böckerna är det ju mycket annat som berättas också .

[annawahlgren]

Tack alla ni kära för varma ord och innerlig uppskattning O:)

[Jannika]

Så spännande att få höra din och SHNs historia! Tack!

Kram Jannika

[miniz]

Tack för att du berättar. Jag blir helt varm i hjertegropen (som det heter pa norska).

Kram
Maria

[miar70]

Kanske en klistrad favorit

[Lillamolntuss]

Härlig historia, tack!

[annawahlgren]

Underbart, tack kära alla

Ramsan är ju i all enkelhet bara ett godnatt. Och "Godnatt" brukar ju de flesta föräldrar säga till sina barn - ingen stor sak i det.

Jag upprepade detta godnatt för att det skulle nå fram, om och när det blev protester (frågor), så att godnattet verkligen skulle bli övertygande och få sista ordet. Kändes inte så märkvärdigt; kändes mer som ett budskap att förmedla som tog skruv, om man säger Och då behövde det upprepas, märkte jag, litegrann à la goddag-yxskaft. (Här bör man läsa om 12-åringen som ramsades lugn, i Internationella Sova hela natten-boken - helt suveränt och på pricken.) Så jag litade till musiksystemet, om man säger - fyrtakt Insåg att det låg något i det.

O:)