Relation till morföräldrar

[Mamma till två]

Vet inte riktigt under vilken rubrik jag ska posta detta, men försöker här... Jag skriver inte så ofta, men läser desto oftare om era kloka tankar och fina tips. Nu skulle jag behöva lite råd med mina föräldrar och vår relation.

Mina föräldrar har inte haft ett såå stort intresse för våra barn, men vi har ändå besökt dem regelbundet och barnen älskar dem. De sitter barnvakt en timme nu och då, sällan en kväll och senast storasyster sov över natten var hon 1 år 11 månader och jag var på bb. I och för sig så är det mina barn och de har inga skyldigheter att ställa upp som barnvakter, men lite större intresse hade jag väntat mig. Kanske här problemet ligger, mina förväntningar och deras behov av eget?

Problem 1: Storasyster skulle väldigt gäna sova över, och har frågat sedan förra sommaren med jämna mellanrum när hon kunde få komma. Hon har kompisar som regelbundet sover över hos sina morföräldrar, det kanske bidrar till önskningen. Mormor säger varje gång att javisst, det ska vi ordna - lite längre fram... Ett par gånger har jag själv tagit det på tal, och jo visst visst det ska nog ske bara.... Nu orkar jag inte fråga fler gånger, men lider med vår snart 5-åring.

Problem 2: Hittills har jag varit hemma med flickorna, men i höst ska jag gå på jobb. Tidigare har vi besökt mina föräldrar en dag (från ca 10 -15) ett par gånger i månaden, men idag berättade min lillasyster att mamma tycker det är så jobbigt då vi kommer och stannar så länge, hon orkar inte med barnen. Trodde mitt hjärta skulle brista. Visst är flickorna livliga, men sådär som ungar är, inte mer än andra. Men tydligen för mycket för min 54-åriga mamma. Hon vill att vi kommer på eftermiddagskaffe nu och då i stället. Jahaja.... Hon har även lovat att ställa upp och ha flickorna någon dagisdag nu och då, men det antar jag att även är ett erbjudande som inte kommer att infrias.

Problem 3: Hur ska jag förhålla mig till dem? Egentligen skulle jag vilja ta avstånd ifrån dem, och vänta på att de tar kontakt och uttrycker en önskan om att träffa flickorna, men samtidigt så vill jag ju att mina barn ska ha en fungerande relation till dem, oavsett mina känslor. Känner mig så sårad och ledsen och nere över att de uppfattar mina härliga barn som jobbiga. I och med att jag börjar jobba i början av augusti så blir vårt umgänge inte tätare heller, om inte de anstränger sig lite.

Vi har inget stort avstånd, ca 15 minuters bilfärd. Ändå träffar vi dem 2-3 gånger per månad, och alltid hemma hos dem. Till oss kommer de bara vid jul och födelsedagar, och bjuder man dem annars så är det nog så besvärligt. Min mamma jobbar deltid och min pappa är pensionär. Jag vet att de har några hobbyn, umgås med vänner och det är jag glad för, men undrar om de faktiskt är beredda att minska umgänget med sina barnbarn, vilket de uppenbart vill.

Det känns som om jag inte kan se klart då det är mina föräldrar och alldeles för många känslor inblandade. Hur ska jag bemöta storasysters frågor om när hon får sova över och varför vi inte kan stanna längre hos mormor och morfar? Hur ska jag bemöta mina föräldrar? Låter säkert banalat och barnsligt, men det känns jobbigt just nu. Blir så arg då kompisar inte har vett att uppskatta föräldrar som vill sköta barnbarnen nu och då, och inte förstår att alla inte har tillgång till barnvakt lika lätt. Jag och maken har inte sovit en natt på tumanhand sedan lillasyster är född, och någongång vore det trevligt med lite tumistid också, men jag vill inte lämna barnen till tonårsflickor över natten, dessutom tillåter vår ekonomi inte utomstående barnvakter just nu.

Hjälp mig se klart just nu! Är det viktigt att få sova över hos någon då man är nästan 5 år? Hur ska jag förhålla mig till föräldrarna för barnens bästa? Tacksam för råd.

[Ewa]

Hej!

Jag förstår att dina föräldrars avvisande gör dig ledsen, sorgsen. Det skulle jag också blivit.

Själv har jag turen att ha en mamma som inte vill annat än att spendera tid med barnbarnen. Innan bodde hon 70 mil bort, men det var för jobbigt tyckte hon, så sedan 1 år tillbaka bor hon 1,5 mil bort och vi ses flera gånger i veckan. Dessförinnan saknade även jag någon som hade vardaglig kontakt med barnen, som kunde vara barnvakt om jag skulle iväg på läkarbesök eller annat. Så det är en fantastisk ynnest och förmån jag har nu.

Farmor, däremot, har ett betydligt svalare intresse. Och det gör mig sorgsen, för barnens skull. Men jag förstår att det är betydligt ledsammare när ens EGNA föräldrar är lika ointresserade. Här ses de inte mer än någon gång om året, och födelsedagar glöms oftast bort, så det är inte mycket till umgänge alls. Jag har själv haft en tråd nyligen om det, just för att jag tycker det är svårt att hantera nu när barnen börjar bli lite större och fundera kring det här - så som din dotter nu gör när hon jämför med andra.

Mule skrev så bra i min tråd, att man ju faktiskt klarar sig bra ändå - för man kan ha en innerlig relation med andra. Och även om det är sorgligt att det inte blir just så innerligt och vardagligt som man skulle önska med sina nära och kära, så kan ju barnet få liknande starka relationer med andra vuxna. Har ni sådana relationer i dag, så kanske storasyster kan få göra små utflykter dit istället. Och hur ser umgänget ut till farmor och farfar?

Vore jag du, skulle jag nog sedan försöka prata enskilt med din mamma/pappa för att höra hur DE ser på relationen med sina barnbarn nu och i framtiden. Det är ju tråkigt att du ska höra genom din syster att de inte uppskattar era besök, tycker jag. Kan ni prata med varandra direkt om detta så tror jag man rensar luften lite, och samtidigt båda kan få realistiska bilder över hur familjeumgänget bäst ska se ut för er alla. Lättare sagt än gjort kanske. Men jag tror att ni skulle må bättre sedan, och du skulle slippa gå omkring och vara besviken. Om både du och de fått säga: "Jag skulle önska att..." och ni sedan ser vad som är realistiskt med era skilda synsätt.

Vad tror du?

Kram Ewa

[inger]

Du har fått bra svar från Ewa.
Jag vill tillägga att jag tror att kärnproblemet ligger i det du själv skriver
att du inte kan se klart för att det är dina föräldrar det handlar om. (unga föräldrar du har. Nästan i min ålder jag blir 41 snart!)
Jag tror att det skulle hjälpa dig att vara saklig.
Det är svårt för det gör ju ont och man fattar inte att de inte vill träffa barnen så ofta som möjligt.
Men det här tar också energi från dig.
Förklara för dina föräldrar att det är bättre att de är ärliga och berättar direkt för dig hur de vill ha umgänget än att det ska komma på omvägar via din syster.
Så länge du inte får klara besked från dem kan ju inte du ge dina barn klara besked.
Det är roligt att sova över förstås. Mina barn har sovit över hos kusin och hos nära vänner.
Min bästa väninna och jag har turats om lite med varandras barn. Mina barn har tyvärr inte sina morföräldrar i livet och farföräldrarna är gamla och trötta.

Du har all rätt att vara ledsen över det här. Du har också rätt att få tydligare besked från föräldrarna. Be dem också att bara lova sånt de kan stå för som att hämta på dagis.
Ibland kan man för att ge relationer lite luft sluta att höra av sig själv så mycket och invänta den andra parterns initiativ.
Om du inte ringer inte hör av dig på en tid, borde ju behov hos dem uppstå av att höra hur det är med er uppstå.
Då får de föreslå vad ni ska göra hur ni ska ses. Bolla över lite till dem.
Vilken relation vill de ha?

Sen tror jag att du ska hålla barnen helt utanför konflikten. Om de är ledsna över att inte sova över tex får du säga
-Oj oj mormor verkar ha så stressigt med det och det.
Liksom bana väg för att barnen ska kunna längta och ha en bra relation med dem oavsett hur ledsen du än är.

Jag har jättesvårt att förstå mor och farföräldrar som inte försöker få ut det mesta av tid med barnbarn.
Mitt äldsta barn är bara elva år. Men jag kan redan längta till den dag om och när jag blir mormor/farmor vilket ju inte är någon självklarhet att man blir alls.
Men näst efter att få egna barn borde ju det vara det största i livet!

[Mamma till två]

Tack Ewa!

Du har rätt, det gör mig så så sorgsen, just det faktum att det är mina föräldrar, min mamma speciellt som inte orkar med oss. Farmor och farfar har en nära relation till flickorna, dock är de inte riktigt krya, men farmor ställer upp då hennes kropp tillåter det. Farmor och farfar träffar flickorna i medeltal en gång i veckan, och just idag frågade faktiskt farmor om inte storasyster kunde sova över någon natt här under sommaren.

Men problemet hur jag ska förhålla mig till mina föräldrar kvarstår. Jag borde logiskt prata med dem, men jag vet nästan hur en sådan diskussion skulle gå. Det viktigaste är hur det ser ut utåt, alla inbördes problem sopas under mattan, och jag har alltid varit en så otacksam och bekväm människa, som ens vågar ha synpunkter på deras umgänge med sina barnbarn. Konstruktiv kritik kan de inte ta emot överhuvudtaget. Mina småsystrar som bor hemma nu under sommaren inser problemet, men det är inte heller deras sak att tackla. Min lillasyster råkade bara försäga sig igår, men samtidigt känns det skönt att veta det jag funderat på i fem år. Att det kunde ta så ont förstod jag bara inte.

Än så länge går det ganska bra att blanda bort storasyster då hon får ledsamt efter mormor, men ju äldre hon blir detso mer kommer hon också att förstå. Och inte är det heller barnvaktandet som i grund och botten är problemet, utan att det saknas ett geniut intresse för oss, kanske jag saknar den fina relation jag och min mormor har?

Usch att allting ska bli så besvärligt. Jag tampas samtidigt med en stor dagis- och jobbångest som ingen i min omgivning verkar förstå, för efter fem år hemma är det naturligtvs så att man längtar till jobbet, men inte jag. Är så rädd för att hamna i ekorrhjulet med lämna-jobba-hämta-handla-äta-bolibompa-bad-läggdags-upp igen att det knyter sig i bröstet. Storasyster ser med glädje framemot dagisstarten, medans lillasyster inte vill dit. Är så rädd att överföra min ångest på lillasyster, för jag oroar mig mycket inför dagisstarten. Eller är det mitt nya jobb som orsakar ångest? Har nedräkning tills augusti, då allvaret börjar för oss alla. Jag vill inte att sommaren ska ta slut. Och mitt i min ångest behöver jag min mammas stöd, att någon stryker mig över pannan och säger att det visst ordnar sig, att det mesta brukar lösa sig.

Tårarna rinner då jag skriver detta och jag är ledsen för mitt röriga inlägg. Men det finns så många känslor inom mig och många rör min relation till min mamma. Jag trodde faktiskt inte att det skulle bli såhär.

[Mamma till två]

Tack Inger, jag skrev visst samtidigt.

Som jag skrev i mitt röriga inlägg ovan, så vet jag att jag borde ta upp detta till en diskussion, men jag är så rädd för att de går i försvarsställning och hur kan jag beskylla dem för ngt sådant som att de inte skulle vilja träffa oss. Säkert vill de ses, men bara på deras villkor, ett par timmar några gånger i månaden visst. Min mamma är ung, men verkar sakna energi att umgås med barnbarnen. Många andra intressen har hon fått, och det är jag givetvis glad över.

Kanske bäst jag tar en time-out nu, så långvarig blir den inte då mamma fyller om en vecka, och då måste vi ju klart vara där. Hur skulle det annars se ut?

Kanske bäst jag lägger mina känslor åt sidan och fokuserar på andra viktiga saker. Det är bara så få som förstår mig, så det är svårt att prata om det med andra, då alla kompisar verkar ha bra relationer till sina föräldrar och föräldrar som ställer upp i vått och torrt. Äsch, kanske jag bara förväntar mig för mycket och ställer orimliga krav på mina föräldrar. För barnens skull borde jag ju ta tillvara på den relation som finns och strunta i mina känslor.

[Mamma till två]

Tack Inger, jag skrev visst samtidigt.

Som jag skrev i mitt röriga inlägg ovan, så vet jag att jag borde ta upp detta till en diskussion, men jag är så rädd för att de går i försvarsställning och hur kan jag beskylla dem för ngt sådant som att de inte skulle vilja träffa oss. Säkert vill de ses, men bara på deras villkor, ett par timmar några gånger i månaden visst. Min mamma är ung, men verkar sakna energi att umgås med barnbarnen. Många andra intressen har hon fått, och det är jag givetvis glad över.

Kanske bäst jag tar en time-out nu, så långvarig blir den inte då mamma fyller om en vecka, och då måste vi ju klart vara där. Hur skulle det annars se ut?

Kanske bäst jag lägger mina känslor åt sidan och fokuserar på andra viktiga saker. Det är bara så få som förstår mig, så det är svårt att prata om det med andra, då alla kompisar verkar ha bra relationer till sina föräldrar och föräldrar som ställer upp i vått och torrt. Äsch, kanske jag bara förväntar mig för mycket och ställer orimliga krav på mina föräldrar. För barnens skull borde jag ju ta tillvara på den relation som finns och strunta i mina känslor.

[Mamma till två]

Äsch, förlåt dubletten.

[marie-d]

Jag skulle nog faktiskt låta mina föräldrar ta kontakten om jag var i din situation. Umgänge kan inte bara vara på deras villkor och det gagnar inte dina flickor heller. Skulle nog faktiskt skita i umgänget. vi har en liknande relation med min mans föräldrar och de träffar vi nästan bara på födelsedagar och jul. Det räcker när man ändå inte her eller vill ha någon djupare relation.

[Ewa]

Kloka tankar från både Inger och Marie-d, har du fått. Jag spånar bara vidare här lite:

Som jag skrev i mitt röriga inlägg ovan, så vet jag att jag borde ta upp detta till en diskussion, men jag är så rädd för att de går i försvarsställning och hur kan jag beskylla dem för ngt sådant som att de inte skulle vilja träffa oss.

Om man intresserat undrar, utan att lägga någon värdering i det själv (svårt, jag vet) hur DU/NI skulle önska att samvaron/relationen/umgänget med barnbarnen ska/borde se ut, om det var helt upp till er? Då kan man förhoppningsvis få ett ärligt svar eller nå närmare varandra än om man går ut med att man är besviken för att de inte verkar så intresserade osv. När ni alla fått vädra era tankar och önskemål så VET DU var de står, och det blir lättare för dig att gå vidare. Acceptera att det är så här lite de vill vara delaktiga för att det helt enkelt inte vill mer/sätter annat före, eller se att det ligger något annat bakom, om nu så skulle vara fallet. Jag tror inte du blir mindre besviken för det, men det blir lättare att inte låta det äta upp en själv, att släppa det och inse att man gjort vad man kunnat. Men SÅDAN HÄR är nu en gång verkligheten och nu utgår vi från det fortsättningsvis.

Ja, jag har ju delvis själv gått igenom denna process med svärföräldrarna. Öppna samtal gav ingenting i vårt fall. Men det förde det goda med sig att vi vet var vi har varandra, och jag försöker släppa den besvikelse som upprepas eftersom jag ju nu ändå fått svart på vitt att mer intresse än så här finns inte.

Stor kram Ewa

[Mule]

Hej!

Hoppas att du orkar ta upp det med dina föräldrar. Men om du känner att det inte är rätt så tror jag också att det är bra att ligga lågt ett tag. Min mamma är så att när hon känner att jag behöver henne kan hon nästan bli elak och sluka mig, men om jag visar att jag klarar mig själv så är hon mycket mer ödmjuk. Konstigt va? Man ska helst inte be om tjänster, utan hon ska erbjuda. Jag tror att hon hade haft svårt för att veta att hon ska ha barnen mellan vissa tidpunkter vissa dagar, även om säger att hon gärna skulle tagit ledigt från jobbet en dag i veckan om vi hade bott på samma ställe. Jaja...

Bara lite erfarenheter från en annan dotter!

Hälsningar Mule, mamma till snutta (-04) och prins (06)

[Mamma till två]

Tusen tack alla. Ni skriver så många kloka tankar, men det är ett så känsligt ämne för mig. Finns annat också som borde diskuteras, men det har vi undvikt i över tio år nu. Suck. Fast kanske lika bra att ta tjuren vid hornen, antagligen känns det lättare sen, även om nog besvikelsen kommer att vara stor ändå. Maken hävdar att jag nog överdriver det lite, även om han också anser att mina föräldrar är rätt så bekväma av sig, så jag borde nog fundera igenom hur jag ska diskutera detta. Lugnt och sakligt är inte det lättaste... Ska se om det blir en lämplig stund för diskussion. Fast umgänget tänker jag nog ändra på nu, och låta de ta kontakt och önska träffa oss emellanåt. För om 1½ månad har jag börjat jobba och sen minskar vår tid och möjlighet att umgås ändå.

Ännu ett tack, det känns värdefullt att läsa era tankar och erfarenheter. Trots att jag är ledsen över detta just nu, så blir jag ändå en erfarenhet rikare.

[K-ina]

Jag känner igen mig i vissa bitar. Farmor - som bor låååångt borta - är inte psykiskt frisk och orkar/vill inte ha mer kontakt än vykort och ett telfonsamtal då och då. Vi träffas kanske vartannat år och då är det på vårt initiativ.
Mormor och morfar finns på närmare håll. Ca 1,5 timmas restid. De är engagerade i sina barnbarn känslomässigt men inte alls i deras vardag. Detta beror på olika saker bla. att min mamma är sjuklig och har dålig ork.

Jag känner framför allt igen mig i det du skriver här:

Blir så arg då kompisar inte har vett att uppskatta föräldrar som vill sköta barnbarnen nu och då, och inte förstår att alla inte har tillgång till barnvakt lika lätt. Jag och maken har inte sovit en natt på tumanhand sedan lillasyster är född, och någongång vore det trevligt med lite tumistid också, men jag vill inte lämna barnen till tonårsflickor över natten, dessutom tillåter vår ekonomi inte utomstående barnvakter just nu.

Under mina åtta år som förälder har vi haft barnvakt, låt oss säga, sex nätter... Det var ett par nätter när storebror var ensam och mamma var piggare, sen var det BB... och sen... två nätter för två år sedan... Vi har aldrig haft någon avlastning i form av dagishämtningar eller barnvakt när man vill åka och storhandla el. dyl. Några kvällar har vi varit på bio och teater med mamma här på besök. Vi planerar nu en konsertkväll i augusti då mormor och morfar ska komma hit.

Jag har varit så ledsen ibland... så bitter... kännt mig avundsjuk och ensam... orättvist behandlad och kanske framför allt trött! Sen kom jag till en punkt när jag bara bestämde mig för att inte vara en sur och grinig människa som gör mig själv till ett offer. Det vände när Axel började bli mer självständig och jag såg hur fort det gick. Jag insåg att tiden är ganska kort och att vi snart sitter här hemma själva med ungarna ute på vift. Samtidigt som jag ändrade mitt perspektiv tycker jag att jag ser fler möjligheter också. Barnen KAN vara med på mer än jag tänker mig. Grannen VILL ställa upp ett par timmar ibland! osv.

Det är ingen dans på rosor alla gånger. Jag tänker ofta på hur det skulle vara att vara ensamstående. Vi är allafall två och vi är ett bra team. Var och en får egentid och vi ser till att ha gemensamma kvällar där vi försöker att sitta och prata i lugn och ro... OCH vara romantiska...

Nu menar jag inte med mitt långa och röriga inlägg att du inte får klaga! Du behöver få ur dig det här!!! Men samtidigt så tror jag att det kan vara bra att lära sig att acceptera sin situation. Ta en time-out från dem och låt dem sakna barnen. Tänk på hur starka ni är som klarar er så bra på egen hand! För det tror jag att ni gör. Kanske vänder det här och nu?!

Kram!

[Mamma till två]

Tack K-ina, tänkvärda ord. Jag är innerligt tacksam att jag har min man, egentid fixar vi nog, men äktenskapet skulle nog må bra av lite mer tillsammanstid. Men, innan man vet ordet av så är väl barnen stora och man undrar vad man ska göra om kvällarna....

Ska hålla era kloka tankar i minnet och verkligen försöka mig på en diskussion då tillfälle ges. En konstruktiv diskussion. Tack igen!

[Mamma till två]

Uppdatering....

Vet inte hur, men mamma ringde i förra veckan och fågade om inte storasyster kunde komma över natten fre - lö. Undrar om min lillasyster sagt något? Fredagkväll grillade vi alla hos dem, och så stannade storasyster där för att komma hem på lördag eftermiddag. Och oj så hon var stolt och glad över att få sova över. Lillasyster var dock ledsen, hon ville ju också. Men, hennes tid kommer förhoppningsvis också.

Sedan dess har vi inte haft någon kontakt, och jag tänker faktiskt vänta ut mamma denna gång. Farmor lovade ställa upp som barnvakt en kväll så att jag och maken kan gå på bio. Någon konfrontation med min mamma blir det nog inte , jag klarar inte av det. Får bara hoppas att hon inser vad hon går miste om.

Sen har jag också insett något mycket viktigt de senaste veckorna, jag har drabbats av stress och ångest och kan inte riktigt se klart. Mår inte fysiskt riktigt ok och vetskapen om att jag ska börja jobba efter fem år hemma och flickorna börja dagis har kännts övermäktig. Ser nu ett litet ljus i tunneln, tack vare min underbara man, min goda väninna och en akupunktör. Kanske det finns hopp för mig också?