Ja herrejösses.Jag är lite nöjd med att inget av mina barn, äldsta 6 år, fortfarande aldrig varit på McDonald och inte ens vet vad det är för nåt trots att han kan läsa.
Jag får skylla på att jag har lite lätt solsting och luta mig mot att ni är kloka och antagligen förstår ändå ungefär vad jag menade. 
Detta du skriver Anna är så viktigt så jag blir alldeles tårögd och rörd. Det kommer så mycket känslor över mig av de orden och jag kan verkligen känna upplevelsen hos både stora och små. Också förstås känslor av otillräcklighet för alla de gånger som jag hastar iväg och bara ser det "stora". Men också lycka över de gånger jag faktiskt inte gör det. Det är nog ett av de största jag lärt mig av barnen - att se och uppleva det lilla.annawahlgren skrev:
Ett litet barnbarn, tre år, skulle vara hos mig, och den goda modern som förstås bara ville vara tjänstvillig och hjälpa till rabblade entusiastiskt upp diverse trevliga lekparker som finns häromkring. DIT kunde vi gåSkulle hon ta med vagnen
Älsklingen. Jag insåg hur tiderna förändrats. Om jag inte gjort det förr.
"Vi behöver ingen vagn", sa jag. "Vi ska bara gå runt kvarteret."
Och så gick vi runt kvarteret, barnet och jag. I hennes takt. Vilket betydde att titta i alla skyltfönster, spana in genom öppna dörrar, stanna och glo på hundar, hoppa över vissa ojämnheter i trottaren, prata med folk som sa snälla saker, stanna och lyssna på andra som pratade, titta på folk som inte pratade, "hitta" små märkliga saker och studera märkliga stora, som hustak och balkonger, och himlen där ovanför, och gatlyktor och grus och staket och en och annan tappad påse och en affär med blommor utanför.
Att gå runt kvarteret tog en och en halv timme. Utan att vi köpte någonting, gick in någonstans, satt ner och åt någonting eller "gjorde" någonting alls.
Vi såg världen. En liten liten bit av den som var enormt stor
Nästa gång gick vi runt kvarteret från andra hållet.
Nu har jag inte läst mer än det här, men min spontana tanke är att denna statistik måste ha sin högst naturliga förklaring."Men enligt Folkhälsoinstitutets genomgång av forskning på området talar mycket för att en tidig dagisstart gynnar barnen.
– Från 16 månader och uppåt är det en fördel. De som börjat i förskolan då har både färre beteendestörningar och bättre skolresultat, även om skillnaderna är ganska små. Däremot har vi inte någon klar bild av hur det är för barn mellan 12 och 16 månader, säger Sven Bremberg, barnexpert på Folkhälsoinstitutet." (http://www.metro.se/se/article/2008/04/ ... /index.xml)
-cissii skrev:Är inte just den manliga forskareliten i mogen ålder just uppfostrade av den nu förhatliga toffelhasande hemmamamman?
Just precis. Hela bunten. Ännu i början av sextiotalet, när mina första barn föddes, ansågs det fullkomligt självklart att mamma skulle vara hemma tills barnen började skolan, därför att barnen behövde ett HEM (inte "bara" en mamma). Sedan började mamma jobba när barnen börjat skolan; det var helt OK, fast synd om barnen, förstås, litegrann - eftersom ingen var hemma och hälsade dem välkomna och gjorde fika åt dem, bevars, utan de fick gå med nyckel om halsen och serva sig själva. Och kanske mamma också, när HON kom hem... Många av dem, förhoppningsvis de flesta, hade kul på dagis - men vad blev det för människor av dem, som vuxna Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
Nya mamman skrev:För det är inte första gången hon försvarar små barns rätt att leva i en liten värld.
Ville bara säga det. Som god vän av ordning!
Det tackar vi för Och återbördar hedern. Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Nej verkligen inte. I lördags satt jag och 15 andra och grillade när vi helt oprovocerat blev påhoppade av ett gäng BARN. Alltså barn. Runt 15 år allihop. Som börjde slåss med oss. Det var helt galet. Det uppstod alltså ett masslagsmål på 5 min. Det var som en skock apor som bråkde om ett revir. Dom var alltså bara ute efter att slåss. Jag borde kanske passat på att fråga vilket dagis dom gick på när dom var små mellan smockorna. Det var verkligen djungelns lag. Någonstans har dom lärt sig detta. Någonstans har dom fått en så låg självkänsla att dom roar sig med att skada sig själva och andra. Hur mycket kan man tycka om sig själv då menar jag?Kom sexism, ungdomsvåld, materialism, konsumism, egoism, narcisissism från himlen
Var det den civiliserade människan som uppfann djungelns lag
Då är det svårt att komma ihåg att vederbörande faktiskt bara är ett barn som inte vet bättre. Grrr! - Bedrövligt. Och det är precis vad jag ser franför mig varenda gång jag hör de här dagisromantikerna som haussar upp betydelsen av "kompisar"; det är ju så underbart för de små ettåringarna att få "kompisar". De viftade med sina små kedjor och "skojade" om stiletterna som de tänkte roa sig med att skära upp korvgubben med. För att de var så många... "kompisar". Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn . Känns ju som att vara med i Flugornas Herre men så tänker jag. Såvida man inte är Stålmannen så kan man ju faktiskt inte spola tillbaks tiden om man ångrar sig sen när lilla barnet är stort och inte ALLS vill umgås med mamma hela dagarna. 
- Nej verkligen inte kul ( 
) Och köper de det Går de verkligen med på att själva degraderas till securitasvakter på fritiden (en uppgift som tycks skötas rätt dåligt den med) medan barnen blir jobbiga fritidsartiklar Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn