Reserverad,blyg eller vad??

[lalu]

Min 2½-åriga dotter älskar sin mormor/morfar och farmor,träffar dem mycket,det har alltid funkat bra...men nu har något nytt dykt upp,när de träffas blir hon jättereserverad,blyg,nästan arg,avvisar dem öppet och det kan ta lång tid innan det släpper.Speciellt när vi föräldrar är med,då släpper hon bara inte in dem,då är det bara vi som gäller.
Är de däremot ensamma med henne,har hon hur kul o mysigt som helst!

Problemet är att de blir ledsna och tar åt sig,speciellt farmor tar det personligt och tror att min dotter tycker illa om henne...men så är det inte,tvärtom!Hur ska vi förklara detta beteende?
Det är inget roligt att höra hur ledsen hon blir,dessutom ger hon skuld till min dotter,pockar o kräver...
Jag vill låta min dotter få vara som hon är,det är väl något hon går igenom,men det blir lätt så att man pressar på henne att "vara snäll mot farmor",usch!
Någon som har erfarenhet av detta??

[tallo]

Hej! jag har en flicka, Bianca, som är 21 månader. Hon träffar sina mor och farföräldrar regelbundet farmor och farfar ca 1 gång/v och mina föräldrar ungefär samma ibland, träffar hon mina föräldrar och syster+systerson varje dag i 2-3 dagar och ibland med längre intervaller ca 1 v. Hon kan vara väldigt blyg för alla i perioder(utom för sin moster som hon och jag har en väldigt nära kontakt med) men det släpper efter ett tag när hon "checkat" läget! Hon tar bättre och snabbare kontakt om mor och farföräldrarna lämnar henne "ifred" tills hon själv vill komma till dem. Speciellt min mamma tar illa vid sig om Bianca inte vill vara med henne. Men oftast slutar det med en kram men det är inte alla ggr. Jag tror att dom i perioder behöver ha ett visst svängrum där det ingår barnet själv och "bara" mamma och pappa. Och utan att det blir för många nära relationer på en gång. Inte då sagt att barnet inte behöver sina andra nära och kära. Detta har i alla fall jag kommit fram till och känt varit lösningen på när Bianca inte varit så öppen. Den enda egentliga grundtryggheten har barnet hos sina föräldrar och det tycker jag är det finaste som barnet kan visa att det är alltid tryggast hos mamma o pappa.Ge henne lite tid och be dina nära att göra detsamma och låta henne komma när hon känner sig redo och mogen, för det kommer hon säkert!

[lalu]

Precis så tänker jag med...att det är naturligt att min dotter behöver vår närvaro o närhet,att hon såklart väljer oss före dem,när vi allihopa är tillsammans...och efter ett tag brukar hon inbjuda dem till lek,samtal eller annat...
Men det är som om just farmor i det här fallet,har svårt att acceptera att hon inte är nr1,att hon behöver egen bekräftelse...ska alltid pocka o halvtvinga min lilla tjej till klappar,kramar o pussar....som om det vore det enda beviset på kärlek!! Jag tror hon gör det svårare att få det hon vill ha...ju mer pockande,ju mindre bekräftelse...

Ändå...får jag lite skuld...lite dåligt samvete över "stackars farmor"....blä!

[tallo]

Hej! så är min mamma med...överöser Bianca med pussar o kramar nästan direkt och då blir hennes armar långa efter mig.ungefär "rädda mig" jag vill ta det i min takt, JAG KOMMER NÄR JAG VILL!!!
och då blir reaktionen från mormor: tycker du inte om mormor, och så frågar mamma mig varför hon är så avvisande.... om och om igen då säger jag att hon känner inte för det just nu men det kommer kanske om en stund.
och gör det inte det då blir det säkert en annan dag......

[annawahlgren]

Små barn (och här vädrar vi början till trotsåldern) är inte alls så känslomässigt inriktade som vi ofta tycker om att tro. Deras uppgift är inte att bekräfta för vem det nu är som är på kärleksfullt besök att känslorna är besvarade. Det kanske de är, men inte alls så märkvärdigt "speciellt" som vi vuxna tycker om att tro. Jag säger det igen: barn är inga gosedjur. De är människor. Kontakt ska etableras med respekt, varsamt och inkännande varje gång, inte kastas över dem

Barns värld är konkret. För en liten unge i 2,5-årsåldern kan det räcka med att mormor är kall om händerna, morfar snyter sig trumpetande, moster har en konstig hatt på huvudet eller farmor har nya glasögon, för att barnet ska rygga, bokstavligen. Det är inte begåvat av oss att ständigt läsa in en massa känslor i allting

Man kan förbereda ett litet barn konkret: "Om en liten stund kommer mormor. Hur gör man när mormor kommer?" Och invänta förslagen, som alla kommer att vara högst konkreta. Och repetera/"arbeta ut" dem. "Man hjälper mormor att hänga sin kappa HÄR. Och man ger mormor en kram, så här (nu är JAG mormor. Kan du visa?). Och så kanske man pekar på stolen DÄR och säger *varsågod och sitt, mormor!' Kan DU vara mormor nu? Så visar jag." Etc. Som en liten teaterlek. Ungen blir inte tagen på sängen när mormor sedan kommer. Vem ska öppna dörren? Kom överens, gör en "arbetsplan" kring Saken mormor!

Och mormor/vem det nu är bör också förberedas en smula. När man kommer överens om besöket, alltså innan, brukar alla vara öppna för förslag. Då är det lätt att "tissla" lite förberedande - fortfarande så konkret man kan: "Lillan har varit lite gnällig de här dagarna. Jag hoppas hon inte håller på att bli sjuk. Hon drar sig lite undan när hon inte känner sig riktigt bra. Ja, bara så du vet. Hon vill vara mycket i fred nu. Så vi får ta det lite lugnt med henne." En sådan liten vit lögn kan räcka för att bromsa den värsta uppståndelsen

[lalu]

Precis det där har jag tänkt på...att barnen inte är några gosedjur,som alltid ler och är gulliga...de finns inte till för att bekräfta och fylla på sina mor eller farföräldrars kärleksbehov! Kanske låter jag hård nu...men det är vi som är vuxna som måste hejda oss,barnen är inte till för att leva upp till våra föreställningar och behov...
men hur förklarar man det för en känslig,lättsårad och ensam farmor??
Det är svårt och kräver försiktighet må jag säga...