Behöver konkreta tips att hantera 4,5-åring.

Samtalsforum med barnen i fokus
Nika
Inlägg: 44
Blev medlem: lör 18 feb 2006, 10:53
Ort: Norrk?ping

Behöver konkreta tips att hantera 4,5-åring.

Inlägg av Nika »

Det finns så mycket bra att läsa här inne i forumet att jag kommer sitta klistrad flera dagar för att få lite svar på mina funderingar. Men jag behöver ändå några små konkreta råd och tips på hur jag hanterar min 4,5-åring just nu.

Han har börjat säga saker som att jag (eller pappa, eller lillbrorsan eller någon annan) är ful eller dum. Han "orkar inte" hjälpa till. Han "vill inte" olika saker och vill han inte men måste ändå får han rejäla utbrott.

Det är superduperjobbigt att komma iväg till dagis på morgonen. Lillebror är i trotsålder men honom kan man få med sig genom att i värsta fall helt enkelt ta honom i famnen, klä på och säga att man måste gå. Då brukar han lugna sig. Storebror kan jag inte göra så med. Han är stor och lång och stark för sin ålder. Och jag VILL INTE göra det heller. För han kan klä på sig själv. Och han vill till dagis egentligen. Men det händer än det ena, än det andra.

Det svåra är det här med "brott och straff" om man uttrycker det hårt. Särskilt när jag är ensam hemma med båda.

Ett exempel: Igår fick storebror tag på en vattenflaska och hällde massor med vatten i lillebrors hår (i smyg nästan fnissade jag åt det först, för jag är ju storasyster själv och kan se det roliga i att reta lillebror.... :)). Men lillebror blev så klart ledsen och när jag försökte tillrättavisa storebror, genom ord, fortsätter han och häller vatten på golvet. Jag ber honom torka upp. Han lägger sig i soffan och säger "det får du göra om du vill ha det torrt. Jag orkar inte" (hmm - låter som en tonåring men han är faktiskt bara 4,5).

Hur ska jag agera??? Lillebror gallskriker och vill ha tröst. Storebror måste lära sig förstå att handling leder till konsekvens. Men vilken konsekvens? Ska jag tvinga honom att vara i sitt rum? Samtidigt ska jag ta hand om gallskrikande lillkille. Det slutar med att jag får panik när jag inte vet vem jag ska ta hand om - och vem hjälper den paniken och mitt utbrott. Ingen, så klart.

Ska man ha konsekvenser av något slag? Och hur genomföra dem? Tomma hot blir det många av just nu kan jag erkänna.

Och om han säger till lillebror "vad du är ful, din mage är tjock" så försöker jag prata om det "vi ser alla olika ut..:" osv, men det går inte alls hem. Är det konsekvens direkt här också? Vid varje yttrande. (han kan säga till mig att mitt hår är fult - vilket det i och för sig också är just nu - eller att min nya cykel är ful och så vidare).

Barnen är 4,5 och 2,5. Hur många konflikter ska jag låta dem lösa själva? Har märkt att de klarar av vissa om jag backar. Men samtidigt är de så små, att det inte alltid funkar. Lillebror är inte alltid mottaglig för storebrors fredsförsök....

Vet egentligen inte vad jag svamlar om. Tror jag läser vidare istället. :)
Annika - mamma till buspojkarna Melvin, 031117, och Ville, 050915.
/LO
Inlägg: 5038
Blev medlem: ons 24 nov 2004, 22:13
Ort: Norrahammar
Kontakt:

Inlägg av /LO »

Hej.
SVar i handling är viktigt i detta fallet, även mot storebror. Ord förslår inte som du ju märker.
Gå med honom och hämta en trasa eller handduk, se till att han håller kvar den och torkar upp. Många ord behöver du inte säga.

När det gäller att säga fula och dumma saker till varandra så kan man ha som mantra att säga "så säger inte jag till dig och därför säger inte du så till mig!" Tydligt och utan tvekan, men ändå utan irritation i rösten. Och här tycker jag att det självklart blir konsekvens om han inte slutar. Kan man inte bete sig som folk så ska man inte vara bland folk - alltså in på sitt rum. Det är inget straff utan en konsekvens! Så fort han vet hur man gör så får han vara med!

Vatten i håret på lillebror. Storebror får även här hämta handduk och torka lillebror. Givetvis måste du vara med och "hjälpa till".

Annars tycker jag, om man har tid och möjlighet, att man faktiskt kan busa till det. Lek lite vattenkrig. Där båda får spruta vatten på dig. Du sprutar tillbaka och alla blir härligt blöta :lol: Sedan får ni hjälpas åt att torka tillsammans. :D

/LO
Lotta, mamma till
:heart: Vera :heart: född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 :sleep:
:heart: Ivar :heart: född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

:twisted: :evil: ](*,)
Jag hade skrivit ett LÅNGT svar, och sen när jag skulle leta reda på ett par trådar, så vips försvann alltihop! Galen blir man...

...tills man ser att /LO varit inne och svarat mer eller mindre precis samma :heart:

Ska se om jag bara kan hitta de där trådarna nu då - utan att sjabbla bort detta:

Tips när man har att göra med små arbetsvägrare
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 54&start=0

Tråd om dumma:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... p?p=124078
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Nika
Inlägg: 44
Blev medlem: lör 18 feb 2006, 10:53
Ort: Norrk?ping

Ett problem!

Inlägg av Nika »

Ett problem med det här att han får gå till sitt rum, dvs konsekvens av handlande, är att det är så svårt att få honom att stanna där. Jag tvingas sitta utanför och stänga dörren hela tiden - med en gallskrikande lillebror i famnen samtidigt. Det blir inte bra. Är vi båda hemma funkar det, men inte när jag är ensam med båda. Hur gör man???
Annika - mamma till buspojkarna Melvin, 031117, och Ville, 050915.
Nika
Inlägg: 44
Blev medlem: lör 18 feb 2006, 10:53
Ort: Norrk?ping

Tillägg.

Inlägg av Nika »

Tilläggas kan att lillebror är väldigt känslig för tillfället och tycker det är oerhört jobbigt när storebror får utbrott, eller är arg eller ledsen. Då blir lillebror också så ledsen....
Annika - mamma till buspojkarna Melvin, 031117, och Ville, 050915.
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Re: Behöver konkreta tips att hantera 4,5-åring.

Inlägg av Ewa »

Nika skrev: Hur ska jag agera??? Lillebror gallskriker och vill ha tröst. Storebror måste lära sig förstå att handling leder till konsekvens. Men vilken konsekvens? Ska jag tvinga honom att vara i sitt rum? Samtidigt ska jag ta hand om gallskrikande lillkille. Det slutar med att jag får panik när jag inte vet vem jag ska ta hand om - och vem hjälper den paniken och mitt utbrott. Ingen, så klart.
Hur ska du agera? Jo - du ska skippa alla ord - den Vän av Ordning som tycks närmast nedärvd genom generationer, och som ställer till så mycket elände. Jag drabbas själv av den med jämna - och ojämna - mellanrum. Fullständigt meningslöst. Allt den hjälper till med är att göra livet mindre roligt att leva. Och det blir ju ingen glad av, om man säger :roll: :wink:

Istället låter man HANDLINGEN vara vägvisaren. Man vägleder sitt barn i hur det går till här i världen, genom att:
:arrow: Visa
:arrow: Leda
:arrow: Lära
:arrow: Hjälpa

Konsekvensen blir då oftast praktisk - dvs har man skvätt ner någon får man en handduk som man (ev får viss benägen hjälp med att) torka av den blöte stackaren med. Och trasa att torka golvet med. Då VISAR man HUR man gör, till skillnad från hur man INTE gör. Sen kan man ta det ett steg längre och utrusta båda sötnosarna med varsin sprayflaska i badet, eller ute och ge dem båda premisserna för lite vattenlek - och lek blir det om båda är med på det.

Så i det längsta visar man på HUR man beter sig för att få vara med i flocken. Men när det inte räcker till - och barnet söker en reaktion ÄNDÅ, vilket händer ibland, så får man veta att man tyvärr inte kan vara med just då. Det kallas förvisning. Och är inte ett straff. Men däremot en konsekvens av ett oacceptabelt beteende. Då krävs viss vakt utanför. Men det ska inte gå hett till - ALLS. Blir det det, så har du agerat för sent. Och då kanske lillebror blir rädd. Det ska han inte behöva bli om han känner att du har kontroll över situationen och med trevlig min visar storebror att "Tyvärr, så där beter man sig inte, så HÄR gör man, men inte så där. Det får du göra på ditt rum, så får du komma ut när du är färdig."
Och så fort man visar att man är färdig, så får man komma ut och då har man som förälder ett glatt leende och går vidare mot gemensamma uppgifter på annat håll. Kanske kan den här tråden ge lite mer tips:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... p?p=124488

Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
blomman
Inlägg: 1775
Blev medlem: fre 28 apr 2006, 17:01

Inlägg av blomman »

Skriver under på allt som kloka Ewa och LO har svarat dig!
Och om han säger till lillebror "vad du är ful, din mage är tjock" så försöker jag prata om det "vi ser alla olika ut..:" osv, men det går inte alls hem. Är det konsekvens direkt här också? Vid varje yttrande. (han kan säga till mig att mitt hår är fult - vilket det i och för sig också är just nu - eller att min nya cykel är ful och så vidare).
Här är det ju som tidigare skrivits bäst att bemöta med "jag säger inte så till dig, och du säger inte så till mig".

Men jag måste berätta om när två kompisar till Felix, som då var mellan 4-5 år, frågade mig när jag hämtade honom på dagis "Vad heter du?" och sen "vilket fult namn". Jag tänker inte alltid efter före, och blev lite full i skratt så jag frågade vad de hette (vilket jag ju iofs visste). sen sa jag (jätteöverdrivet och med stora ögon, så det inte gick att missa humorn) "Ah, men vilka fula namn!". :lol: Båda ungarna sken upp som solar och efter det kom de alltid fram och pratade med mig när jag kom. Och sa aldrig att mitt namn var fult igen.

Vad ville jag säga med det här? Hm.. kanske att humorn är något man inte ska glömma bort. Man kan lösa den mest surmulne unge med lite humor.. IBLAND ska tilläggas!! :wink:
Och precis som med vattenkriget så kanske man kan få gotta sig i att säga att allt är fult, om det är en lek, med humor och alla är med på det?
Överdriva och påstå att gräset, blommorna, bilarna, lekplatsen, maten.. allt är fult? Kanske som skrattet till gonattet?
I min hjärna ser jag det iaf. "kolla hääär då, vilken fuul tandborste".. :lol:

Kram
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Tja, det finns förstås olika personligheter också :wink:. Ibland har min stora blivit förbenad vid förvisning, men oftast inte, utan han tar tacksamt emot - vilket jag tolkar som att han faktiskt behövde en stund för sig själv där och då. Men de gånger han varit mer på tvären tycker jag, i efterhand, oftast det har haft med MITT hanterande att göra. Att jag har blivit sur eller inte rett ut situationen på ett bra sätt - eller väntat för länge. Men det har också hänt att han varit svårt sur och velat komma ut på en gång. Vilket han ju då får, om han inte fortsätter det oacceptabla beteendet. Gör han det får han vara på sitt rum en stund till. Och man får hålla emot. Och se även det som frågor. Precis som du funderar längre upp. Så tänker jag!

Lycka till! Och rapportera gärna. Min ska ju just bara fylla 4, så visst är det lite spännande att höra om 4,5-åringar :wink:
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Nika
Inlägg: 44
Blev medlem: lör 18 feb 2006, 10:53
Ort: Norrk?ping

:)

Inlägg av Nika »

Åh, vad skönt att gå in här och läsa era tips och tankar och även läsa om andra som har det likadant! Helgen har avlöpt ganska bra - fast några sammandrabbningar har det varit.

Förvisning har jag problem med, liksom Tinis. Jösses, vilket utbrott det blir. Och ska man få honom att stanna på rummet så måste man hålla emot dörren. Det är inte lätt när lillebror finns med också.

Sitter på jobbet just nu och kan inte skriva så mycket som jag vill. Men jag återkommer. Har några mer funderingar.

Och Tinis: även jag tänker som du. NU? När han är så stor... när man trodde trotsåldern var förbi. När han varit helt underbar i månader. Jösses, alltså.
Annika - mamma till buspojkarna Melvin, 031117, och Ville, 050915.
/LO
Inlägg: 5038
Blev medlem: ons 24 nov 2004, 22:13
Ort: Norrahammar
Kontakt:

Inlägg av /LO »

Hej igen.
Skönt att det går framåt.

Jag har lite egna teorier, som ju inte är mina, utan ett pussel av att ha varit här på forumet rätt länge och läst Barnaboken.

Jag tror att 4,5-åringar har enormt behov av att vara behövda och då få fixa saker själva. Alltså få egna uppdrag som de ska sköta och som man sedan nogsamt ska inspektera.
De är alltså inte så små längre och visst har de kommit igenom trotsen. Men trotsen är en fas där allt rasar för att man förstår att man inget begrip...
Men sedan måste man ju påbörja nästa fas. Att lära sig nytt som man så småningom ska behärska.

Så ge dem utmaningar. Som är tillräckligt kluriga för att de ska få hålla på ett tag, men inte så svåra att de inte går att lösa.

/LO
Lotta, mamma till
:heart: Vera :heart: född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 :sleep:
:heart: Ivar :heart: född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Susanne*
Inlägg: 2027
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 15:11
Ort: Ny Skåning

Inlägg av Susanne* »

Hej alla :heart: :D

Läs igenom följande trådar:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 10&start=0

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11468

Våra små rara 4,5 åringar är nu ganska stora - och ganska små. De kommer ur trotsen på andra sidan och vips så tror vi egentligen att "uppfostran" ska vara klar. Näpp, själva trotsen är genomförd och med den så vet de vad vi och världen står för. Men det är mycket kvar... :wink: :shock: och hur det går beror också på hur trotsen hanterades.

Absolut social delaktighet och vara behövd. Lyssna på dem - det är mycket funderingar i den lilla söta hjärnan. Och de är så stora och duktiga så ibland glömmer vi att de faktiskt inte vet allt.

MEN

Exempeln som beskrivs ovan är också tydliga utmaningar och (som AW skrev till mig) "de skriker på att bli uppfostrade".

Nu är det cirkus här. Reflektioner :?: Återkommer...

Många kramar
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Nika
Inlägg: 44
Blev medlem: lör 18 feb 2006, 10:53
Ort: Norrk?ping

Apropå behövd

Inlägg av Nika »

Kortis (i smyg från jobbet) om att behöva vara behövd. SÅ ÄR DET!
Lilla, stora, älskade 4,5-åringen fick hjälpa pappa att göra i ordning inför grillkvällen i lördags. Men så skulle sonen och jag göra klart min födelsedagstårta inne, vilket han sett fram emot länge och som han ännu hellre ville än hjälpa pappa. Så när han och pappa nästan var klara kom sonen in. Men sa till sin pappa hundra gånger "behöver du min hjälp pappa, så är det bara att ropa". Och så kollade han hundra gånger med pappa under tiden jag och sonen roade oss med att fixa tårtan: "går det bra pappa, du ropar väl om du behöver min hjälp". Och underbara pappa ropade två ggr på sonen om att han behövde hjälp. Snacka om stolt, lycklig son :).
Annika - mamma till buspojkarna Melvin, 031117, och Ville, 050915.
miar70
Inlägg: 9795
Blev medlem: tis 31 jan 2006, 10:59
Ort: Alby, Ånge i Västernorrland
Kontakt:

Re: Apropå behövd

Inlägg av miar70 »

Nika skrev:Men sa till sin pappa hundra gånger "behöver du min hjälp pappa, så är det bara att ropa". Och så kollade han hundra gånger med pappa under tiden jag och sonen roade oss med att fixa tårtan: "går det bra pappa, du ropar väl om du behöver min hjälp". Och underbara pappa ropade två ggr på sonen om att han behövde hjälp. Snacka om stolt, lycklig son :).
:heart: :( åh... vackert :heart:
:heart: :heart: :heart: 6 barn :heart: :heart: :heart: (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) :heart: två barnbarn :heart: (-1309, -1505)
Kristin
Inlägg: 1050
Blev medlem: mån 29 nov 2004, 17:22
Ort: Göteborg

Inlägg av Kristin »

Hej!

hoppar in i den här mycket intressanta tråden (ok?) :D !

Vår son är lite yngre, han blir 4 år i aug, men jag känner ändå igen mig i mycket av det som skrivs i denna tråd.

Jag undrar:

1) skrev i en egen tråd idag om när sonen rispade köksbordet med en bordskniv när jag och maken tog hand om lillebrors bajsblöja (bajs överallt..). Storebror gjorde det mycket medvetet då vi tidigare har pratat med honom om att göra märken i bordet när han sitter och äter. Hur skall vi hantera sådana här situationer när man inte kan kräva av barnet att ställa saker till rätta? Han kan ju inte laga eller köpa nytt...

Tidigare har han målat på köksbordet med en penna som inte går att få bort OCH på golvet (samma tillfälle). Han har även målat med läppstift i en hallgarderob (skjutdörrar, egentligen har han målat på väggen). Går ej bort.

Det känns så "lamt" att bara säga "så får du inte göra" med bestämd röst.......

2) Idag före läggning sparkade han på lillebror så att han ramlade och gjorde sig illa. Här kan det mycket väl ha varit mitt fel som vuxen (jag kanske borde ha lyft bort lillebror med ens). Han var nämligen på honom så där lite försiktigt 2 ggr innan THE BIG KICK . Storebror satt i soffan och uppskattade inte lillebrors beröring (vet inte om han nöp till honom när han pillade på storebror. När han sparkade till honom så där lite försiktigt såg han typ lite lurig ut (lite elak...).

Jag blev VANSINNIG och avbröt Bolibompa och sa åt honom att gå upp på sitt rum!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Allt slutade "bra" och han fick krama honom och säga förlåt. Sedan ville han verkligen pussa lillebror innan jag lade honom. Det var han noga med (brukar han inte vara faktiskt).

Jag tycker det är jättesvårt med konsekvenser, speciellt när det inte är av de lättare slagen som att torka upp något man spillt ut eller när storebror blir skrikig och får gå till sitt rum och lugna ned sig.

Mvh
Kristin
Storebror f. aug-04
Lillebror f. aug-06
Nika
Inlägg: 44
Blev medlem: lör 18 feb 2006, 10:53
Ort: Norrk?ping

Stängda dörrar.

Inlägg av Nika »

Så där känner jag också - det där med att hålla för dörren, att "låsa" in honom, det har jag så svårt för.

Igår - när jag jobbade - hade maken och sonen några sammandrabbningar. Det blev inte Bolibompa för sonen till slut (maken har lättare för att genomföra "hot" än vad jag har - där har jag ett problem). Idag pratade sonen om hur dum pappa var igår (skvallrade till mamma). När jag frågade honom "varför fick du inte se på Bolibompa då?" log han lite och sa "gissa det du". Han var fullt medveten, han visste varför, han hade accepterat. Och sedan fick pappa en riktig björnkram innan pappa sprang till bussen och vidare till jobbet.

Jag och maken satt länge och pratade igår kväll om era inlägg här. Och han fick sig en tankeställare. En episod i affären igår, där han var med båda barnen och storebror spårade ur, kunde han ha hanterat helt annorlunda inser han nu. Man lär så länge man lever :).
Tinis skrev:
För visst är han större nu och klarar mer, men VI har inte hängt med och gett honom mer förtroende, mer uppgifter, större delaktighet. Fy skäms på oss! Och samtidigt är han verbal och klok och frågande, vilket gör att man tror han är betydligt större än han är och inte behöver någon vägledningen längre.
Så är det ju. Det gäller att inte glömma det!!!
Annika - mamma till buspojkarna Melvin, 031117, och Ville, 050915.
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"