GÅ I PAKT MED BARNET!

[annawahlgren]

Tack, tack Mycket bra

[annifrid]

Min tvååring är livrädd för i princip alla djur utom fåglar och insekter. Min ettåring är inte rädd. Jag försöker att inte göra en stor grej av rädslan utan tänker att det går över. Till saken hör dock att mormor har en liten hund som prompt ska vara med överallt och tvååringen blir jätterädd hela tiden varför vi umgås sällan. Tråkigt. Kan man på något sätt använda sig av paktskapande för att göra henne mindre rädd. Det känns inte som att det är rätt taktik att säga att "jag tyckr också att hunden är otäck" men samtidigt kä nns det fel att underkänna hennes rädsla med rationella resonemang om att den inte är farlig osv, när hon uppenbarligen inte delar den uppfattningen. Hur göra?

[Ewa]

Kanske kan den här tråden vara till hjälp :
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=10669

[annawahlgren]

Och den tråden har jag svarat på lite till

[annawahlgren]

Lite paktinspiration kanske Utdrag från PiaMarias fråga och mitt svar:

"Ikväll tittade min 5-årige pojke på "Fem myror" på Bolibompa, och blev då inspirerad att skriva, vilket han blir då och då(väldigt roligt). Tidigare dag skrev han AF på ett papper och undrade vad det stod. Sen undrade han vilket ord som började på AF. -Aftonbladet t ex, sa jag. Så nu ville han att jag skulle skriva AFTONBLADET, vilket jag gjorde. Han började att försöka skriva av. Till en början gick det både bra och dåligt, ibland hörde jag honom säga:
-Nej, det går inte, senare: -Jaa, jag kunde. Jag tittade och berömde honom, och sa att det kan vara svårt att skriva. Sedan gick det snabbt åt andra hållet. Han knölade papper efter papper och jag fick inte hjälpa till alls. Jag försökte pakta(men jag tycker det är så svårt) -Är bokstäverna busiga?, sa jag, varpå han blir URARG och börjar skrika. "

"Pakta i den sådan här situation (med bokstäverna) kan du göra genom att bryta samman själv över något som inte går som det var tänkt. Kanske räcker det med att berätta om den där kakan som du misslyckades med gång på gång på gång - den brände fast, den sjönk ihop, bla bla bla bla, och du gjorde om och gjorde om, ÅTTA GÅNGER Typ. Innan den blev som den skulle vara. Hur kul tror han att du tyckte DET var Sucka och stöna och himla med ögonen. Då planterar du saker, utan att behöva lägga ut texten i abstraktioner.

Eller också spelar du teater och bryter verkligen samman vid tillfälle över något som inte går som du vill att det ska, genast. Bryt då samman mycket mycket värre än han. Du kan t ex lägga dig på golvet (eller på marken, föralldel ) och banka och slå med armar och ben och vråla och tjuta som en rabiat dåre. Han ska tro att du nästan menar allvar, han ska inte veta riktigt. Du bryter när du känner att du har hans fulla och en smula oroliga uppmärksamhet, och suckar uppgivet: VAD SKA JAG GÖRA Så får han komma med svaret. Förslagen. Lösningarna. Som du naturligtvis tar fasta på, lyssnar på noga och försöker med (och försöker igen, och igen). Och så blir det bra, och du ger honom hela äran och tackar så kolossalt glatt överrraskad över hans strålande kompetens."

[sepia]

Det här var verkligen en bra tråd... Jag som är vän av ordning har nu börjat smygtesta detta med min egen son... och plötsligt tycker jag att hela han har förändrats! "Små barn ska njuta och njutas av" Så skönt att slippa en massa onödiga bråk och gnäll.

[TorsMamma]

Tänkte tipsa om hur man kan "Pakta" med mindre barn än 1,5 år. Fortsätt gärna att fylla på för jag märker att många tycker det är svårt att pakta med en 1 åring t.ex.

1. vi sitter vid mat bordet, sonen kastar maten på golvet....
Vi tittar gemensamt ner på golvet och konstaterar att oj, maten är på golvet. Jag plockar inte upp detta förrän kanske 10 min senare mera i förbifarten när Tor inte tittar typ. (detta sker alltså när han slänger maten, besticken medvetet och tänkt sig att jag skall plocka upp det ) Har man tappat så blir det ju ett, OJDÅ! den måste vi nog plocka upp igen, eller så tar jag upp det utan ett enda ord.

2. Man vill inte klä på sig för att gå ut, (i första hand så mutar jag mig förbi detta) annars sker en kärleksfull men bestämd påklädning under uttryck, jag förstår att det är jobbigt, bara denna också, oj vad mycket, allt för att visa att "jag förstår jobbet", men vi måste tyvärr göra det endå.
HUMOR vill man inte heller glömma i detta.

3. Gå ur badet... Här paktar jag och vi släpper ut vattnet tillsammans, säger "bye, bye" till vattnet och sen väntar jag tills han blir kall nog och vill komma upp.

4. Snutte och katten i sängen med upp...
Jag sätter mig faktiskt lugnt och väntar ut honom. Vi kan ofta bädda ner katten under snutte och försöka säga att nu skall katten sova. Katten är så trött... En gång ramsade vi katten. (humor) Men bäst har varit att just pakta och mysa en extra med snutten, fast inte förstärka detta utan rutinen VET ju barnet vid denna ålder och då väntar man tålmodigt och lägger sen ner snutte och går.

5. Tor ser grannen på cykel. Innan han ens hinner bli avundsjuk eller att vi skall hamna i "grann konfikt" så säger jag. JA! vi tar fram cykeln! KOM! bra ide! Sen hämtar vi (eller jag) cykeln och han kan sitta på den. Ibland kommer grannbarn och vill sitta så då åker Tor gärna på flaket baklänges, man delar. Vi har mycket "share" hos oss.

6. Barnet ser något man inser att de INTE skall ha så kan man ju pakta (om man inte har tid att utforska tillsammans i första hand!) med att snabbt ta bort och beklaga sig om "borta" Gå fort vidare till nästa viktiga sak, stanna inte i beklagandet.

Detta är alltså inte pakta så som AW skriver riktigt ovan för det kan vara svårt att skälla på saker tillsammans eller få ett barn under 1,5 år att gå hela vägen hem med hjälp av paktning. (tycker i alla fall jag) så detta är för mig ett sätt att bana väg för den stora paktningen som nu skall komma till förtrotsen. OJ, vad spännande det skall bli att få följa!

[kiki]

Tack TorsMamma, många fina tips för oss att använda, även om det är mycket som ser lika ut. Och tålamodet kära tålamod Kristina allting måste inte alltid gå din väg just exakt nu

Ibland känner jag att min hjärna lixom inte hänger med riktigt. Som det där med cykeln, du är så snabb alltid steget före. Jag hajjar inte föränn Mio redan är i förtvivlan Men oj vad jag lär mig här på forumet.

Kram Kristina

[Olava]

Hej!

Jag läste den här tråden för ett tag sedan. Då, i början av min sons trotspreriod, jag behövde en massa råd, tips och stöd för hur jag skulle gå tillväga i bemötandet av det han gick igenom. Han är fortfarande i trotsen, om än lugnare men den hänger i...

Jaja...varje dag försöker jag gå i pakt med min son. Varje gång upplever jag framsteg.
Det börjar med en fråga, exempelvis när vi är på affären om han kan få godis, kakor eller annat som lockar. Först säger jag oftast nej, men så kommer jag på mig. Jag bekräftar hans känslor för det goda han vill ha. Säger att vi kan fundera på att köpa det nästa gång.

Jag tycker att det här är ett JÄTTEBRA sätt att ta till i såna här sitsar. Det funkar urbra för mig.

KRAM alla godingar här...

...nu ska jag leta vidare efter en tråd om 2-3åringar som fått för sig att bitas....

...tack//olava

[Spyro]

Usch, vill bara dunka huvudet i väggen hårt... Jag har inte alls varit någon särskilt god paktmedlem på senaste tiden. Nu måste det bli ändring på det!

[Alma Ciric]

Usch jag blir nästan panikslagen, vad mycket det är att tänka på. Det är så rätt allt som står här, fast det är så svårt att leva in sig i barnens värld ibland(i alla för mig som är "nybörjare). Nej nu ska jag ta Isak på allvar när han vill måste ha sin nalle, boll etc och kan jag inte ge det till honom så kan jag åtminstone hålla med om att det är jobbigt. Det är antagligen lika viktigt för honom som morgonkaffet är för mig.

Jag är sååå glad för att det här forumet finns, det inspierar verkligen!

[annawahlgren]

[norna]

För ännu mer paktinspiration kan man läsa jättefina Sommarboken av Tove Jansson!

[Guldpuman]

Fina ord och mycket tänkvärt. Det är ju så väldigt självklart. Borde t o m pakta med mina vuxna vänner lite oftare TACK.

[Bellan]

Bara så bra! :thumbsup: Tack Anna [-o<
Det är klart att barn behöver bli förstådda och få en pakt med sig, för det vill ju jag som vuxen också. När jag beklagar mig över något till en nära kompis är jag ju oftast ute efter sympati och förståelse och inte en uppläxning
När jag var gravid gick vi på Annas profylax-kurs med en super bra kursledare som också förklarade det här. Hon sa att hon går i pakt med sina barn när dom inte vill klä på sig och gå till förskolan. Och hon sa att mannen behöver göra på det här sättet när man är mitt inne i förlossningen, kvinnan behöver bli lyssnad på och få det bekräftat just då och där Undra om hon är en av dina följeslagare eller bara väldigt klok?