Jag tycker att det är jobbigt med mina barn.

[fisen]

Hjälp, vågar man skriva så i det här forumet? Men så är det faktiskt. Jag tycker ganska ofta att det är jobbigt med mina egna barn. MEN, jag jobbar på att förändra det. Jag vill börja kunna njuta mer av mina barn och jag vill framför allt att mina barn ska kunna njuta av att ha mig som mamma.

Min son (2,5 år) hade jag längtat efter i en herrans massa år och innan han kom trodde jag att jag skulle kunna leva varje sekund med ett barn utan att göra någonting annat och ändå vara världens lyckligaste människa. Det kunde jag också i början. Jag lekte och lekte och lekte med honom. Men jag tröttnade på att leka och småbarnstiden blev superjobbig. Nu har jag fått en dotter för 3 månader sedan och då köpte jag "Barnaboken" för att jag var nyfiken. Min son stämmer så bra in på vad som händer med någon som "stängs ute ifrån tältet" alltså om man har fått för lite social delatighet. Nu med "Barnaboken" håller det på att förändras och han har redan börjat sova bättre och verkar nöjdare.

Det jag känner nu är att jag sviker honom när jag nästan aldrig leker med honom. Han är ju van med att jag leker med honom och så märker han att jag inte vill längre. Nu varken vill jag eller har tid eftersom det har kommit en lite tjej som också behöver mig. Hur ska jag göra med detta för att det ska kännas bra för honom? De personer som han är minst nöjd när han är med är med mig och hans mormor och det är vi som alltid har lekt väldigt mycket med honom. Kan det ha betydelse?

En till fråga. Han kör ofta med "kramas mamma" när han har gjort en typiskt "trotsgrej" som att vägra klä på sig t.ex. Han "trotsar" och så börjar han att gråta när jag inte gör som han vill och säger "kramas mamma". Hur ska jag bemöta det? Man vill ju inte neka sin son en kram samtidigt som det kan komma väldigt olägligt i stressade situationer och kramarna kan bli väldigt långa. Något tips från någon?

Från en vek morsa som jobbar på att inte tycka synd om mina barn. Önskar att jag hade haft Barnaboken när första kom. Hoppas att jag inte har gjort det allt för jobbigt för honom.

[Karolina]

Så får man absolut skriva i det här forumet.

Kan du inte försöka involvera din son i skötsel av lillasyster. Du behöver hans hjälp med att hitta blöjor, bröst eller flaska. Han är ju en rätt stor kille nu som kan en massa saker. "Ta honom i bruk" som Anna brukar säga.

Författaren Toni Morrison skrev en gång att hon hade bestämt sig för att när hennes barn kramade henne, skulle hon aldrig vara den som släppte först. Det tipset lever vi efter.

När det har trotsats som värst här hemma brukar jag försöka tänka på att det faktiskt är vanmakt det lilla barnet känner. Det är inget de gör för att jävlas utan för att växa.

Efter att försökt få oss alla att gå i en av henne bestämnd ordning upp för trappen, bröt hon i hop och grät -Pappa stoppa mig.

Så inget dåligt samvete nu....
Kram Karolina

[/LO]

Hej.
Ja, man får skriva så här. Om man har för avsikt att öra något åt det, precis som du skriver.
Man får vara trött och irriterad, men helst ska de aldrig veta om det. Tjura ihop när de gått och lagt sig på kvällen och tyck riktigt synd om dig själv en stund för att sedan skärpa till dig innan du själv somnar och var positiv när du vaknar.

Man kan välja sina tankar - tänk på det.

När du känner dåligt samvete över att du inte leker med sonen, så ta med honom i arbetet i hemmet. Då känner han sig inte avvisad utan behövd.

Jo, han måste få kramas, men efter att han har gjort rätt. Trotsar han och ni blir osams, så ska han ha tagit på sig kläderna (om det var där problemet var) innan ni kramas.

Du har kommit en bra bit på väg bara genom att sätta ord på dina tankar och erkänna problemet. Det är först då man kan få till en förändring.

/LO

[fisen]

Jag har börjat "ta honom i bruk" och han är jätteduktig, det är efter det som han har verkat nöjdare och somnar bättre på kvällen. Men han vill fortfarande helst leka och blir jättebesviken när inte jag vill.

Det är inte så illa att jag går omkring och gråter på dagarna. Det visar väl sig mest på så vis att jag blir lätt irriterad och det är ju inte roligt för grabben. Men, det har blivit mycket bättre sedan jag köpte Barnaboken.

[/LO]

Bra!
Försök att hitta en stund på dagen när bara du och sonen gör något som han vill. Lillan sover väl lite mer än storebror, antar jag.

Kram!

/LO

[Susanne*]

Hej
Vet du - man måste inte leka med sina barn. Frågan är om han egentligen har så ont av det eller om det är ditt dåliga samvete som spelar dig ett spratt Och ger då ingen självklar attityd Det är inte synd om honom för att du förbereder honom för världen.

Jag kan inte påstå att jag leker traditionellt med mina barn. Vi gör mycket saker tillsammans. Tvättar, cyklar, utflykter, bakar, lagar mat, handlar etc. Vi är alltid tillsammans men leker gör de mest för sig själva. Klart att jag ibland sitter med och bygger lite lego eller nåt men jag bjuder främst in dem till mina sysslor. Och vi har så himla roligt ihop.

Duktig du är som nu uppmärksammar och vill förändra detta Bestäm förhållningssät (enligt Barnaboken förstås ) och gå sedan upp nästa morgon med en ny attityd. Låter enkelt förstås...men egentligen är det enkelt Du måste ändra fokus. Gör det genom gemensamma projekt och arbete.

Skapa ett schema för hela dagen med social delaktighet, utevistelse och allt. Avsätt där (som Lo skriver) en speciell tid för lek på hans villkor. Vad det nu kan vara.

Kramar ska alltid vara välkomna...men var vaksam på om det avväpnar dig och får dig att ändra det du skulle styra upp.

Kram

[fisen]

Jag vet att man inte behöver leka med sina barn. Nu vet jag det sedan jag har läst i Barnaboken. Det är många som har sagt det förrut men det är först nu jag har insett det. AW förklarar det så bra. Superbra bok tack AW.

Vad säger man då inte grabben vill "hjälpa till" med vissa sysslor? Han är ganska less på att plocka ur diskmaskinen t.ex. Då kan han säga nej och så väntar han tills jag är färdig och kan underhålla honom. Det är bara ibland han klarar av att sysselsätta sig själv. Han är i alla fall väldigt duktig på att "hjälpa till" med många sysslor. Han säger även ganska ofta "tycker det är tråkigt mamma". Vad svarar man på det? Eller ska man inte svara kanske?

Märk väl jag anklagar inte honom att det har blivit som det har blivit. Det är helt och hållet mitt fel.

[Susanne*]

Jag hade bestämt ett schema med "social delaktighet" som skall genomföras. Vad är det Anna säger 2 x 20 minuter om dagen Det skall då genomföras för att det är nödvändigt och du måste spela teater att du verkligen behöver hans hjälp. Kanske kan du ha något på shcemat som han gör helt själv

Tänk på hur du själv kommenterar hushållsarbete. Säger han att det är tråkigt så pladdra på glatt hur fint det blir och så roligt och nödvändigt det är därför att etc. Svara honom inte då hans påstående är en "fråga". Du skall besvara det med att det är bra, trevligt och nödvändigt. Din attityd är det han lär sig efter.

Det är tydligt att du inte klandrar honom. Tänk nu inte mer bakåt utan struktur framåt. Tänk vad bra att du nu fått insikt. Många får det aldrig. Fin gåva du kommer att ge till dina barn.

[Susanne*]

Glömde...

Efter den schemalagda sociala delaktigheten så erbjud honom alltid delaktighet och sysslor. Du ska där då klara dig sämre utan honom. Vill han inte sedan utan "kräver" underhållning så ger du glatt alternativen "vara med" eller leka själv. Du måste förstås vara otroligt upptagen och ignorera hans gnäll. Prata gärna glatt med honom vad du gör enl. goddag-yxskafts metoden. Ge det en stund och hans hjärnan sätts då igång kreativt och han kommer igång på egen hand. Genomför det du bestämt dig för och det du meddelat. Vik inte där för då lär han sig det snabbt "att mamma menar inte vad hon säger utan gnäll funkar".

[/LO]

Vad säger man då inte grabben vill "hjälpa till" med vissa sysslor? Han är ganska less på att plocka ur diskmaskinen t.ex. Då kan han säga nej och så väntar han tills jag är färdig och kan underhålla honom.

Du KAN inte göra det själv utan honom. Han ska förstå att det är hans jobb och det går inte att klara utan hans hjälp. Jag gjorde så häromdagen att jag lät helt enkelt besticklådan stå kvar på golvetoch med jämna mellanrum fråga HUR SKA VI FÅ I BESTICKEN I LÅDAN - jag hade ingen aning. Det tg nog en halvtimme totalt och under tiden gjorde jag annat i köket, men till slut var alla besticken i lådan. Nu är Vera lite yngre och jag kräver inte lika starkt av henne att hon ska hjälpa till, men hon har ändå sin syssla som ingen klarar utan henne.

/LO

[fisen]

Besvikelsen när mormor inte vill leka med honom är så hjärtskärande så vi står inte ut med att se den. Mormor har också tröttnat på att leka med honom och skulle gärna sitta och prata med mig en stund istället men vi tycker så synd om honom så vi vet inte vad vi ska göra.

Det där med besticklådan funkar inte för det kan mamma göra säger han och det kan jag ju faktiskt. Jag kan inte låtsas att jag inte klarar av det för han VET att jag kan. Det gäller allt annat också. Han vet att jag kan det själv eftersom jag alltid har gjort det.

[br]

hej

eftersom det tillkommit en ny medlem i flocken har ju också tiden som måste läggas ner p åarbete utökats. även om sonen vet att du klarar av alla uppgifter så ä
r det väl så att du inte hinner göra allt jobb själv utan hjälp.

8) Jag har använt mig lite av detta och det brukar fungera

[anna]

Hej!

Jag tycker LO-tipset med bestickslådan är jättebra!

Du skriver:
"Det där med besticklådan funkar inte för det kan mamma göra säger han och det kan jag ju faktiskt. Jag kan inte låtsas att jag inte klarar av det för han VET att jag kan. Det gäller allt annat också. Han vet att jag kan det själv eftersom jag alltid har gjort det."

Det där kan du "ta ur honom" genom ett litet knep jag gjorde med Clara Hon var då närmare 3 år, men det funkade.
Självklart VET han att du normalt sett kan, men PLÖTSLIGT kommer du inte ALLS ihåg.

Jag bara satte mig ner HELT hjälplös med totalt uppgiven min.
Sa: "- Mamma KAN inte! Vad tråkigt, då får vi bara sitta här då...
bara sitta här... Mamma kan inte! KAN du hjälpa mig, jag kommer inte ALLS ihåg hur man gör!" o.s.v Mumlade och ojade mig över hur tråkigt det var att bara sitta där.

Och där satt jag på golvet, och hon var "tvungen" att sitta bredvid mig.
Jag reste mig inte, och hon fick heller inte gå därifrån. Hon fick dela min totalt hjälplösa situation, och ha lika enbarmligt tråkigt som jag hade.
Tills hon plötsligt hjälpte till! Och då naturligtvis fick massor av beröm om hur BRA det var att hon hjälpte mig nu när jag inte kunde, vilken TUR att hon visste! Lättnad, lättnad, pust!
Det var ett knep som varade länge.

Nu när hon strax är 4 år, och får för sig att hon inte vill hjälpa till, kör jag fortfarande den ibland, men varvar med att locka med något roligt man gör efteråt, när man är klar med jobbet. Det kan räcka med att göra fina tofsar i håret, eller något simpelt

kram anna

[/LO]

Besvikelsen när mormor inte vill leka med honom är så hjärtskärande så vi står inte ut med att se den. Mormor har också tröttnat på att leka med honom och skulle gärna sitta och prata med mig en stund istället men vi tycker så synd om honom så vi vet inte vad vi ska göra.

Hej igen

Du skrev i början att du försökte jobba på att inte tycka synd om dina barn. Det var bra. Gör inte det, det är inte synd om honom!

Läs detta och har du läst det så gör det igen. http://www.annawahlgren.com/kronikor/Nov_2003_synd.htm

Vi är här för att ge konstruktiv hjälp och idéer på hur du kan göra istället, vi kan tyvärr inte göra jobbet åt dig.

/LO

[fisen]

Jag har läst detta och förstår det. Jag har heller inga problem med minstingen. Jag tycker inte synd om henne (bara ibland men då tänker jag på den där krönikan och då känns det bättre). Det är svårare med grabben eftersom jag har gjort "fel" med honom ifrån början. Om man säger så här "det är ju mitt fel att han blir besviken". Jag vill bara göra övergången från att ha lekt till att inte leka på bästa sätt för honom. När han hör att mormor ska komma så är förväntningarna enorma. Han längtar jättemycket efter att hon ska komma och leka med honom. Om hon då kommer och nekar honom det så blir han ju alldeles bestört.

Det skulle vara jätteskönt om ni gjorde jobbet åt mig.