Fråga om fostran

[lillith]

Hej

I Barnaboken skrivs att man inte skall börja med fostran innan trotsåldern. Men vad är då "klappa fint", "handen-över-handen" och det andra "uppstyrande" man gör med mindre barn? Är det inte "fostran" också? Vad är skillnaden?

Hälsningar,
Leigh (som nu måste börja med lite "uppstyrning" av vår älskade 10-månaders vildbatting så att han inte river stället)

[anna]

Hej!

Nej, det är inte fostran.
Fostran betyder att man säger nej, och förbjuder, tar bort, gör barnet besviket. Det vill man inte, innan det är dags att styra upp saker och ting i trotsåldern. Fram tills dess är det frihet och lycka som gäller

Men "handen om handen" visar du ju att som han gjorde gör man inte, utan SÅHÄR gör man i stället.
Man har alltid "en väg ur" att presentera.
Man får visa, visa, visa, till förbannelse emellanåt, men plötsligt en dag trillar poletten ner och han börjar klappa fint Jag lovar!
Tålamomd krävs!

Hoppas du förstår skillnaden, annars förklarar jag eller någon annan mer!
Det står ju mycket om det i Barnaboken.

kram anna

[liw]

Hej hej... Jag tycker att det känns som om just ordet fostran har fått väldigt negativ klang, i onödan. Vad är det vi föräldrar håller på med då vi visar hur man beter sig för att komma fram här i världen, jo vi fostrar våra barn... (eller?) Jag tycker def att visa hur man ska göra också kan klassas som en sorts fostran, men den bättre modellen till skillnad mot eviga förbud.

[/LO]

Men anna och liw...
Ni som har barn som är i eller har passerat trotsåldern. Anna säger ju att det ska märkas en tydlig skillnad - och det vet jag ju att det gör. Att man verkligen märker när barnet är moget för gränssättning.

Det är väl det Anna kallar uppfostran???

Men visst är det en gränsdragning i vad man lägger för värdering i ordet. Gränssättning är ju också ett sätt att visa för lite större barn hur världen fungerar och vad som förväntas av dem.

Lite svammel såhär på fredag eftermiddag när man längtar ut i solen.

/LO

[liw]

Absolut, visst märks det när det är dags för uppfostran/gränssättning i dess rätta bemärkelse (även om vi nog nejade för mkt och för tidigt med Emil ). Men även innan dess så visar man ju i handling hur man ska göra... det är det jag menar

[annawahlgren]

För klargörande Så här har jag formulerat saken i Barnaboken:

Ingen fostran behöver eller bör bedrivas förrän barnet kommit i trotsåldern, kring två och ett halvt års ålder.
(Undantaget är en kort period – ca två månader – kring artonmånadersåldern, ”försmaken” av trotsåldern. Då blir ordet NEJ nödvändigt, även i handling.)
Jag vet att det är många som har en annan uppfattning om när uppfostran ska börja bedrivas och fördömer min, och jag fördömer deras. Jag går skamlöst i förbund med barnen.
Det är nämligen så att ett litet krypbarn (och framöver) som hindras, styrs och bjuds motstånd, vare sig det kommer från tingen eller från människorna, reagerar upprört med förtvivlan, raseri och/eller vanmakt.
Barnet kan bli fullständigt otröstligt.
Och det visar, menar jag, att motstånd, som ju är vad fostran i praktiken brukar innebära, är något alldeles övermäktigt för så små barn.
Därför är det inte försvarbart.
Trotsbarnet däremot, som i handling ber om hindras, styras (av gränser) och ges motstånd, reagerar med ren och skär lättnad.
Och därmed tar fostran sin början – på barnets eget initiativ.

[liw]

TACK Anna för klargörandet och jag tror att vi alla håller med om att de små liven inte ska hindras i sin framfart... vi fastnade nog bara i lite "ordvrängeri" här... är inte att visa (med handen om handen) hur man ska göra också en form av fostran?! Men vilken tyngd man lägger i just ordet fostran kan vi ju diskutera hur länge som helst...

[annawahlgren]

Ja, visst är det "ordvrängeri" på ett sätt. "...motstånd, som ju är vad fostran i praktiken brukar innebära", är vad de små barnen ska skonas ifrån, men visst är fostran också fostrande i positiv mening; vi säger ju t ex "väluppfostrad" om små barn som går att ha i möblerade rum, och det betyder inte precis att ungen har mött en massa motstånd - tvärtom. Svenska språket är fattigt här

[anna]

Hej igen!

Frågan är om Lillith fått svar på sin fråga, eller om det blev än mer förvirrat?
Jag tycker "handen om handen" o.sv. vidare mer känns som ett sätt att visa hur det går till i världen, än fostran.
Fast fostran är det kanske på sitt sätt ändå...Men på ett positivt sätt! Utan förbud!

ännu mera svammel...

kram anna

[lillith]

Tack anna, för jag har egentligen inte fått svar på frågan trots många inlägg! Jag tycker att min son just reagerar med vanmakt/raseri när jag gör "handen-om-handen" och "klappa fint", och jag förstår inte hur jag ska göra för att det inte ska bli "fostran". För det är ju ett inbyggt "nej" i det, även om man visar på ett alternativ så att det inte blir så vanmäktigt. Men min son VILL riva i växternas blad, äta jord, tugga sladdar, äta diskmedelstabletter, veva runt med händerna i toan när man just har gjort något i den och skall spola... och han blir fly förbannad när han inte får det! Även om det mesta är åtgärdat genom att inte han får tag på grejorna så är det en och annan situation som inte går att undvika. Så det kanske är fostran ändå, om än i liten skala.
Hälsningar,
Lillith

[anna]

Hej igen.

Jag vill bara komma med några tips då.
Inte hindra om det inte är farligt heter det ju, som du vet.

Äta diskmedelstabletter - LIVSFARLIGT!!!
GÖM dom så han inte når.

Äta jord - inte farligt - låt honom hållas, det gjorde jag, plötsligt var det inte roligt längre

Tugga sladdar - har ni någon gammal sladd liggande som inte används, ha den att ge till honom som han FÅR tugga på. Vi hade en sladd i skötväskan, så den alltid var med även om vi åkte iväg. Sladden i sig är ju inte farlig, bara det den är kopplad till.

Riva i växterna har du ju beskrivet hur man gör i Barnaboken.

Toastolen har jag inget bra tips med...

Annars får man helt enkelt flytta på de saker man vill att han inte har.
Som AW brukar skriva grundregel, flytta på saken, inte på barnet.
Gå runt i hemmet och titta dig omkring, under ett sovpass, plocka bort det du är rädd om eller inte vill att han ska ha.

kram anna

[Gunzan]

Toaborsten har jag ett tips med!

Vi köpte en ny, och han fick leka med den till den inte var SÅ intressant mer. Nu vet han vad det är förnågot och hur den smakar oanvänd. Hoppas att det håller sig så nu.

/Gun

[annawahlgren]

Då ska jag ge dig ett svar som du kanske inte alls vill ha, Lillith Lilla barnet är inte ett år än, inte ens elva månader, och du talar om vanmakt och förtvivlan. Du söker - vad jag förstår - en viss legitimation på att viss "fostran" skulle vara nödvändig, eftersom det ju ligger ett inbyggt NEJ i dessa demonstrationer, handen om handen, klappa fint etc.

Men det NEJET ligger inbyggt i din attityd. Det är HUR du gör det du gör som är helt avgörande för barnets reaktioner. Och reagerar en så liten människa med vanmakt och förtvivlan, när du försöker vara hans redskap och guide och bästa vän i världen, då gör du FEL, oavsett vad vi sätter för namn på saken, fostran eller inte fostran.

Då säger du, i handling, "Så där gör man INTE" i st f "Så här gör man". Då säger du, i attityden, NEJ i stället för OJ DÅ, hoppsan, tänk då, här råkade det visst bli alldeles galet!! (Dvs toaborstens "fel", sladdens "fel", osv - men inte barnets, vars uppgift här i världen är att utforska, behärska och småningom förändra verkligheten, villkoren, världen.

Kom ihåg: det är barnets reaktioner som visar om vi gör rätt eller fel. Alla kan göra fel. Barnets reaktioner kan också låta vänta på sig och föregås av frågor, frågor och nya frågor (i handling). Men när det rätta svaret äntligen serverats och barnet äntligen tagit det till sig, då ska reaktionen vara ren och skär lättnad, och med mindre ska man inte låta nöja sig. Anser jag.

Det motstånd du bjuder, och som det vi brukar mena med begreppet fostran oftast innebär i praktiken, är han för liten för att kunna förstå, ta till sig och reagera med lättnad på. Din attityd här är inte snäll mot honom och går inte hans ärenden alls.

Lättnad är den totala motsatsen till vanmakt och förtvivlan. Lättnad är befrielse och - faktiskt - kunskap. Om du förstår

[Mamma Tesked]

Det är en smal balansgång det där... och jag måste säga att ibland är jag mer än lovligt förvirrad... men så länge vi är glada båda två, vi på något sätt lyckas undvika att komma i konflikt med varandra (hellre 5 grindar i huset, än en massa springande - inte vara där osv) så känns det som om man är på rätt väg...

Nu har vi iofs inte sååå många grindar, 2 i trappen och en till toaletten, den kan inte vara stängd pga kattlåda och just kattlådan är ju så underbart kul att gräva i!!!! Kattens mat står i trappen bakom grindar både uppe och nere så den bråkar vi inte heller om...

Men just det där att man undviker saker som skapar konflikt är nog rätt så viktigt tycker jag, jag har inte kommit så långt i Barnaboken än så jag har noll koll på saker och ting... Men jag ser hur makens barn blir behandlade utav sin mamma, gap och skrik hela tiden och resultatet blir 2 barn som inte har koll på något, är totalförvirrade och har ingen aning om vad sociala regler är för något.... och det där vill jag inte att mina barn ska råka ut för...

Konflikter kommer det antagligen fler än vi önskar i framtiden så vi försöker smyga in våra levnadsregler här hemma, det största vi är oense om är hur katten ska bli behandlad. Jag säger klappa fiiint och visar hur man ska göra och Totte kontrar med "mamma, du gör fel, så här gör man" och så suger han på en tass, drar katten efter sig i svansen, lägger sig på katten, "pussar" katten genom att försöka få in hela huvudet i munnen... men jag känner att katten får sköta den biten själv, han är fullt kapabel att gå sin väg eller markera mot Totte när det går överstyr, men inte något han gör!!!

Nu har jag väl spårat ut från ämnet totalt men jag hoppas jag gjort mig förstådd på något sätt i alla fall

[lillith]

Nämennu känner jag att jag måste rättfärdiga mig! Jag har nogsamt städat bort allt som min son vill ta på som jag INTE vill at han skall komma åt (förutom toastolen förstås). Hela dagarna kryper han runt och utforskar världen, lyckligare och mer harmonisk liten kille har sällan skådats! Och eftersom jag inte har lyckats göra honom "lättad" har jag undvikit de jobbiga situationerna helt och hållet, just för att skona honom. Men INFÖR att vi nu behöver få in lite styrning på honom ville jag fråga de kloka forummedlemmarna om råd. Så det är inte så att jag jagar runt min son och säger nejnejnej och försätter honom i vanmakt/raseri dagarna i ända!
Lillith