Kanske med trotsålderns intåg i familjen och min egen oförmåga att få styrfart på saker och ting. Äldsta gossen är tre, minstingen fyller två om ett par månader och så väntar vi på en ännu mindre. Och hela tillvaron har blivit omöjlig och jag försöker hitta vad jag gör för fel, för såhär har det inte varit förr. Jag har hela tiden jobbat några timmar per dag hemifrån och samtidigt fixat vardagen med båda barnen utan större problem.
Nu börjar det redan på morgonen med för tidigt uppvak, bråk och spring. Ensamleken har gått upp i rök och stora pojken sover inte middag längre...men skulle kanske behöva det. Jag försöker ordna en vilostund åt honom istället medan lillebror sover men han går inte ned i varv utan virvlar bara runt. Och vad gör jag? Hänger efter i svansen.
Jag förstår att det är mitt fel. Men jag måste få tid för arbete och jag måste få en vilostund från barnen per dag. På kvällen är jag så trött att jag inte alls orkar jobba.
Båda barnen är vilda och underbara. Tvååringen är trygg och tramsig och har ett leende som smälter allt. Men han får inte alls den delaktighet och den uppmärksamhet som storebror fick i den åldern och jag hinner inte med i alla skåpsklättringar, toalettdyk och uthällda grejer.
Storebror stänger av datorn när jag jobbar. Ler och tittar på mig samtidigt som han har sönder saker eller knuffar sin bror. Jag varnar, förvisar och försöker sysselsätta honom med annat när han kommer ut igen. Och lämnar allt halvfärdigt bakom mig.
Hur har jag fått det att bli såhär? Och hur blir jag organiserad igen?
Vi har fortfarande fasta mat- och sovtider men annars rusar dagarna bara iväg och hemmet ser ut som kaos och inget vettigt blir gjort. Är det att ha för stora krav att kunna jobba lite samtidigt som man är hemma med barnen? Vad ska jag börja med i den här röran jag ordnat till åt oss?
Kram