Babbelmaja

[kissemjao]

Hej! Det var ganska längesen jag behövde skriva här. Det har varit en ganska skön tid, med lugnet efter trotsåldern.
Nu är min flicka dryga 4 ½. Lillebror är två. För det mesta har vi en skön tillvaro därhemma.
Dock har jag noterat på senaste tid, att flickan inte är tyst... knappt ens när hon sover. Det är en konstant ljudbild kring henne. Antingen babblar hon, sjunger, raspar med händer, fötter och/eller grejor i väggar och möbler. Gärna i kombination med att hon sätter igång sin lilla bandspelar på rummet, teven i vardagsrummet, radion i köket, kranarna och till slut sin lillebror (ja, han har ju också en "on"-knapp). Och jag menar i princip hela hennes vakna tid. Att föra en konverastion med någon annan människa är ett konststycke, för ljudbilden förstärks hela tiden.
Detta sker även i social delaktighet. Har trott att det är det som behövdes utmanas... men jag tror det är något annat, efter att har reviderat och infört lite nytt på social delaktighetsfronten.

Detta stressar en lite förbryllad mamma... Vad är detta? Vill minnas att något åt detta hållet nämns antingen i Barnaboken eller i nån tråd härinne... Någon som vet? Det är inte så mycket ett problem, mer... konstigt bara.

[Susanne*]

Ja du...det var en knepig fråga. Har dock också en snart 4-åring här hemma och hon pratar både på in- och utandning. Dock inte så många andra ljud direkt.

Jag tror att även de små behöver få ett lugn ibland. Både från oss och sig själva. Om de inte kan ta det själva så får vi hjälpa dem.

Lite små tankar här bara som jag inte alls vet om de passar in hos er.

Inte ha alla ljudapparater framme hela tiden. Ställ undan och ta fram när du tycker lämpligt.
Konversation ska man alltid kunna ha. Då får de flytta sig och sitt prat/ljud till annat rum.
Prata ännu tystare själv så det inte eskalerar.
Ta en tyst stund. Ibland när jag känner att mina hjärna varnar för "overload" så säger jag till 11 åringen och 4 åringen att nu behöver jag tänka och vara tyst en stund. Ni får gärna vara här med mig och om en liten stund kan vi göra det och det tillsammans.

Vad tror du

Kram
Susanne

[kissemjao]

Tack för dina tänkvärda tips Susanne.
När du skriver, så slår det mig att det nog gått troll i min strävan efter tystnad och lugn och ro i hemmet.
Jag är känslig för ljud (har spänningsrelaterat tinnitus) och jag tror att min dotter vet om det... Problemet är för mig att bryta mig in i vallen av ljud och aktivitet. Vill inte döna och dundra in genom att överrösta... Resultatet blir då många gånger att jag inte når in alls och ger upp.

Ljud ifrån apparater är ju lätt att ordna bort, genom att stänga av och göra otillgängligt. Skönt att få den vinkeln på problemet. Min man tycker jag är sniken som inte vill förse mina barn med marknadens spelande apparater och pryttlar (med undantag för cd-spelaren på hennes rum, men jag har skivorna på annat ställe)!
Svårare är med själva flickan. Ja, och såklart vill jag inte trycka på "mute" när det kommer till henne. Men ibland så verkar det som om hon inte mår bra av sitt pladdrande, att det är nåt slags nervöst sätt att berätta att hon behöver uppmärksamhet. Att hon frågar efter något, och jag vet inte vad jag ska svara, eftersom jag inte vet vad hon frågar om.

Vad som ofta händer, om jag lyckas komma in i hennes "pladderbubbla" är att det bara exploderar. Hon brukar få alternativ att göra ljud inne på sitt rum, eller sitta med i den aktuella situationen. Detta funkar ibland, och när det inte funkar då blir det utbrott.
Jag vill hitta ett varsamt och vänligt sätt att visa henne, att jag ser henne och hör henne. Men vill också visa att man kan bli sedd och hörd utan att göra ljud.
Det slår mig nu att hon är nog väldigt känslig för... hm, vad ska man säga? Jag väljer nog ordet stress. Stress (på alla sätt), ackompanjeras oftast av pladderbubblan. Pladderbubblan infinner sig ofta när det ligger irritation i luften, när hon måste "vänta" (ex när vi ska ut, och hon är färdig jmen inte vi andra), om det är en glad, uppspelt situation, eller om jag och min man träter med varandra eller vid tidspress...

Eftersom jag inte satt detta så tydligt i samband, så fick jag genast lite mer att tänka på! Kommer säkert åter igen här.

[annawahlgren]

Tack, Susanne* Tänkvärt och sant.

Spontant - när du nämner stress, som du ju tydligen själv lider av p g a tinnitusen inte minst - tänker jag att en liten minikur av "naturlig" tystnad skulle göra nytta.

Se om du kan ta ut henne en timme eller en och en halv (eller ännu mer, förstås) i 3-4 dagar till ett ställe av naturlig tystnad. Det betyder skogen eller havet. Och inga andra människor där. Och inga prylar. Alls. Lite matsäck, möjligen.

Om du då bara satte dig stilla där någonstans och gjorde ingenting, "bara" själv fördjupade dig i (och njöt av, på ett för henne tyst men kännbart sätt) tystnaden, lugnet, skönheten - då tror jag du skulle öppna en ny värld för henne, en befriande lugn, en utan all styrning, en där hennes llilla själ skulle ha en chans att komma ifatt. Liksom din.

[Puffis]

Måste bara säga; vad underbart det låter med "naturlig tystnad"! Vad sugen jag blev på att släpa ut min tunga och förvärksbrutna kropp till en klippa vid havet och bara sitta där och titta på vinden och vågorna...

[Susanne*]

Underbart Låter som en kur för själ, hjärna och hjärta.

[kissemjao]

Vilket inspirerande svar! Blev verkligen sugen på en sådan kur. Det kanske är något att rekommendera till föräldrar överlag.
Vi bor ju dessutom med naturen ganska lätt tillgänglig!

[/LO]

Vet att dagmamman brukar ha lite liknande trix, men hemma.
Hör ni klockan som tickar. Eller ska vi lyssna efter fåglar. Det fungerar på fem barn samtidigt.

Sedan kan man kanske fråga, lite utmanande, om hon kan viska. Du kan kanske berätta hemlisar - krävs ju viss fantasi för det såklart. Men då vikar ju du till henne. Hon borde vara nyfiken.

/LO